Jag kom alldeles för nära väggen och fick böja och vrida huvudet åt alla möjliga håll för att kunna se bilderna och jag tittade jämt på dom. Ester tyckte inte om det. Hon sa att jag skulle titta på henne om jag ville lära mig något. Det ville jag men inte lärde jag mig något av att titta på henne. Om jag inte gjorde som hon sa så skulle hon be doktorn komma. Han kunde ge mig något så att jag inte snurrade runt och hela tiden höll på att bryta nacken av mig. Ett kvastskaft skulle kanske vara bra, tänkte jag, men det sa jag inte till Ester. Man vet aldrig vad hon kan få för idéer. Men jag berättade för henne att jag inte kunde se bilderna så bra, när hon hade satt upp dom ovanför mitt huvud. Då fick jag byta plats med en flicka som hette Kristina. Hon brydde sig inte om bilder. Hon fick sitta och titta på fröken Ester och jag tittade på bilderna.

På morgonen, då vi kom in till klassrummet, stod en ny vas med blommor på katederbordet. Det var inga löjtnantshjärtan som förra gången, för Ester hade fått buketten av Maj-Britt. Ester tog chansen att lära oss något nytt. Det gjorde hon ofta. Hon pekade på blommorna och talade om att det var Maj-Britt, som varit snäll och tagit med blommor till klassrummet.

”Dom här fina blommorna heter ringblommor”, sa hon, som om det var någon nyhet. Ringblommor och penséer hade mamma massor av i sitt blomland. Sedan ville Ester att vi skulle prata mer om blommor. Hon sa:

”Vet ni namnen på några andra fina blommor?”

Jag räckte genast upp handen, men det var flera som fick säga namnet på någon blomma, innan det blev min tur. Det var prästkragar och rödklöver och skogsstjärnor och åkerbärsblommor och blåklockor. Jag höll handen uppe hela tiden. Till slut var det bara jag, som fortfarande viftade.

”Du tänker förstås säga tobaksblomman, eller hur Ola”? sa Ester till sist.

”Nä, jag tänkte säga svinmålla”, sa jag. Det blev fniss och småskratt i klassrummet och Jens-Hjalmar, som drämt till med pion, bröstade sig och sa tyst, men så att alla hörde det:

”Nån sån blomma finns väl inte…?” Alla trodde att jag gjort något dumt, som sagt något så dumt. Ester var väl den enda som inte fnissade.

”Men lilla Ola”, sa hon, och då förstod jag att hon inte ens var i närheten av att fnissa. ”Vad är det för fint med svinmålla? Det är förresten en blomma det också, så Ola har inte alls fel.”

Det sista sa hon till klassen, som slutat fnissa och säkert väntade på vad jag skulle säga.

”Kolla på potatislandet!”, sa jag då och vände mig om. ”Där har ni säkert svinmålla, ni också.” ”Svinmålla!” sa jag sedan till fröken Ester. ”Det är en fin blomma för det är så lätt och roligt att säga svinmålla. Kolla själv: Svinmålla, svinmålla, svinmålla…”

Sedan sa inte Ester något mer om blommor den timmen, men jag märkte hur många i klassen tyst för sig själv satt och mumlade ”svinmålla, svinmålla, svinmålla…”

 En mattant

Det var mer som hände den första långa skoldagen, fastän vi fick sluta tidigare än storpojkarna i tvåan och trean. Vi fick mat i skolan så att vi skulle orka jobba hårt och länge. Barnbespisningen hette det och då fick vi gå till huset intill, där folkskolan fanns i storskolan. Ester gick först och öppnade dörren och sedan marsch ner i källaren. Vi fick stå på ett led i trappan och sedan gå in genom en dörr med glasrutor. Det luktade lite källarunket, när vi väntade på att få komma in. Ester skulle visa oss var vi skulle sitta, hade hon berättat. Men det blev sju resor värre. Det var farmors uttryck, när hon tyckte att något var förfärligt dåligt. Fast sju resor vet jag inte om hon gjort i hela sitt liv. Inga långa i alla fall.

Dålig, alldeles otroligt dålig var den – fiskleveroljan! Innanför glasdörrarna stod en av mattanterna med en stor flaska i ena handen och en matsked i den andra. Hon hade vita kläder på sig och såg ut som en sjuksyster, men jag tror att mattanterna var lite tjockare och lite äldre. Varje unge – det var vi det – fick lov att svälja en matsked fiskleverolja. Jag vill inte säga vad jag tyckte att det smakade. Sedan fick jag veta att tanterna blandat i lite socker för att vi skulle tycka om det bättre. Det gjorde vi inte. Ingen enda av oss! De flesta av oss fick nog en sorts kalldusch på tungan och en del sa att dom förstört både smaksinnet och luktsinnet för alla tider. Dom skulle aldrig mer äta fisk och absolut inte lever. En del var nära att helt och hållet sluta äta. Sa dom åtminstone.

Det var mycket om blommor i skolan. Inte varje dag, men nästan, stod det en vas med nya blommor på fröken Esters bord. En morgon var vasen full av små rosor. På en blomma satt till och med ett litet bi, som kröp omkring och till slut försvann rakt ner i en blomma. Biet kom aldrig tillbaka. Det bara försvann. Lukten från rosorna kände man så fort man kom in i klassrummet. Nån av flickorna längst fram mot fönstret sa förstås att det luktade gott. Det var inte första gången jag märkte att Ester passade på och ville lära oss nånting som vi kanske skulle lära oss i någon annan klass, kanske i tvåan eller trean. Jag började tycka synd om lärarna i storskolan. Det skulle inte finnas mycket kvar att lära oss, när vi kom dit.

”Kan ni säga något annat som luktar gott?” frågade hon. ”Doftar gott, för så heter det om det som luktar gott”.

Jaså, det var det som hon ville lära oss. Det blev ett förfärligt pladdrande och babblande. Tänk att klasskamraterna ännu inte lärt sig att sitta stilla och vara tysta och räcka upp handen. Som jag alltså.

Förslagen var så många att fröken Ester fick säga till på skarpen och så började hon skriva upp på svarta tavlan vad alla sa. Man fick bara säga en sak, den godaste lukten man kom ihåg. Hon skrev nog upp för att komma ihåg alla bra förslag själv, för hon hade ju inte lärt oss läsa ännu. Det blev en lång rad med goda lukter.

Det var allt möjligt som luktade gott. Rosor förstås och frökenparfym. Det sa Maj-Britt. Nybakade bullar, sa Viviann och då vände jag mig om och nickade åt henne. Det hade jag också kunnat säga, eller tunnbrödslukten från bagarstugan, då Jenny bakade. Kolukten i sommarlagårn, sa Roffe från Andra sidan, men då var det en del av byabarnen som rynkade på näsan. Tvål, sa någon annan. Suddgummi, sa Jens Hjalmar, för han kunde inte komma på något förrän han fick syn på suddet. Plättar! ropade Lång-Benke. Det förstod jag, för han hade klassrekordet i Barnbespisningen. 14 plättar åt han en frukostrast.

”Åkerbär”, sa Kristina, så tyst att det nästan inte hördes, men det var en god lukt, det tyckte alla.

Ja, så där höll det på, tills Eva-Britt sa ”Luktärter”. Då glappade det till i min haka.

”Va? Ärter skjuter man ju med ärtrör. Inte luktar ärter nånting.”

Då fick jag förstås veta att det visst finns luktärter och att det är en blomma som doftar gott. Jag hade hållit handen uppe hela tiden, bara för att fröken Ester inte skulle glömma bort mig. Till slut nickade hon mot mig:

”Lasktråd!” sa jag.” Tjärlukten från lasktråd och så läderlukten förstås … Jag ska nog bli skomakare, när jag gått ut skolan, om jag nu inte får köra Fredrik, då vintervägen ska plogas.”

Jag såg att Ester undrade lite.

”Fredrik, det är Arvids ardennerhäst.”

Lasktråden var nog bäst, för sedan slutade Ester skriva på tavlan. Men hon höll på att glömma bort mitt förslag, för jag fick påminna henne. Medan hon skrev, tyckte jag att hon mumlade ”Svinmålla och lasktråd …” Det var nog ett svårstavat ord för hon bröt av kritan två gånger medan hon skrev.

Vi fick läxa till nästa dag – att tänka ut någon doft som var ännu bättre. Det var en svår läxa och alla hade inte gjort den till nästa dag. ”Kaviarsmörgås” var ett bra förslag den dagen och så sa någon ”Mamma”. Det var också bra.

Då det blev min tur, visste jag inte hur jag skulle säga.

”Jag vet en jättefin doft”, sa jag, men jag vet inte vad den heter. Nu kan du få lära mig ett nytt ord igen, fröken Ester.” Jag såg att hon blev glad för det, så jag fortsatte.

”Du vet … när man cyklar ner till Långudden för att bada, då luktar det ju gräs, och timotej och rödklöver där humlorna surrar, när man är på väg efter kärrvägen. Vid kostängslet börjar det lukta blötlera, där korna trampat sönder stigen. Sen luktar det från alarna och rönnarna och sälgarna och lite surt från gölen som håller på att torka ut och så torrlukten som sticker i näsan från enarna. Och älvvattnet och sjögräset och vassarna och timmerbommarna, som Flottningsföreningen har. Och oljan från spelekan som ibland ligger där på udden och så alla gula näckrosor. Och så kan man långt innan man är framme känna lukten av vattnet just innan man ska doppa sig. Vad är det för lukt?”

Ester såg väldigt fundersam ut och jag blev lite orolig att jag ställt en för svår fråga till henne.

”Sommar!” sa hon. ”Du har känt lukten av sommar!”

Jag hade aldrig förr hört talas om den lukten, men det var fint att den fanns.

”Hördu fröken Ester”, sa jag en annan av de första dagarna i skolan. Det var just efter det hon sagt ”Varsågod och sitt!” som om det skulle bli kalas med kaffe och bakelser från Hanssons café. Det blev det förstås inte en enda morgon.

”Min mamma säger att du är gift. Ska vi inte säga Fru Ester?”

”Nej, nej, det räcker så bra med Fröken. Säg Fröken, det ska vara så. Det är bestämt … av överlärarn.”

Det sista tror jag att hon hittade på. Jag hade hört, när han pratade med Ester och då sa han inte alls Fröken, han sa bara Ester.

”Du ska alltid bara säga Fröken, Ola. Det räcker så bra.”

Då var väl allt bra, för det var ju det jag alltid gjorde.

Flickorna i klassen var inte så lätta att hålla reda på. Dom stod alltid i en klunga och humpade boll så man såg inte vem som var vem och inte vem som vann heller. Och så var det ju det där med flickbaciller, som storpojkarna i trean sa att man kunde få. Riktigt vad det var för utslag man fick, blev jag inte klok på. Två av flickorna kunde jag i alla fall namnet på. Det var Fnittriga Eva och Virriga Vera och så Kristina förstås, som jag fått byta plats med. Dom satt längst fram i var sin rad och fröken Ester brukade gå och ställa sig framför Fnittriga Evas bänk, när Eva fick sina utbrott.

Fnittriga Eva var alltid glad och fnittrade jämt, så det är lätt att förstå, att hon kallades så. Det behövdes inte så mycket för att hon skulle sätta igång. Det andra namnet rådde fröken för. Vera och Eva fnittrade lika mycket och var nästan alltid glada samtidigt men det fanns en skillnad. När fröken sa till, kunde Eva sluta, men det kunde inte Vera. Efter en liten kort stund bubblade skrattet upp igen. En gång skulle vi ta fram röda läseboken men Vera tog fram skrivhäftet. Det var då fröken Ester sa att ”Nu är du allt lite virrig, Vera”. Vi skulle absolut inte ha kommit på det själva.