Jag heter Per Ola men kallas bara för Ola. Det är för att jag inte fick något bindestreck, när jag föddes. När jag äntligen fick börja skolan, tyckte fröken Ester att mitt namn var roligt. Hon sa ”Men så roligt - Ola i skola” och alla mammorna småskrattade. Det gjorde inte jag. Istället sa jag att jag tyckte att det var på tiden att hon satte igång och började lära oss nånting. Då skrattade mammorna och fröken igen. Sedan när jag lärt mig stava och läsa förstod jag det där med Ola i Skola, fast så himla roligt var det väl inte.

Jag var liten men stark för min ålder och mycket nyfiken och jag sprang fort. Jag skulle nog lära mig läsa första veckan redan hade jag tänkt. Men jag blev grymt besviken, då fröken Ester höll på med bokstav efter bokstav efter bokstav. A för apa, O för orm, T för tupp och så där höll det på. Inte blev det några ord heller. Vi blev aldrig klara. Inte var det heller i samma ordning som bilderna, som var uppsatta på väggen i klassrummet. Kanske hon själv ville bestämma om alfabetet. Det var många bokstäver och många bilder. Mest bara djur var det. En sotare var med, fast ingen fotbollsspelare och ingen lättviktare som gick på fotogen. Jag hade tänkt börja läsa böcker någon av de första dagarna. Mamma hade redan fått peka ut var biblioteket fanns, men hon trodde att skolan hade ett eget bibliotek också. Det skulle jag fråga fröken Ester om.  

Småskolan var röd och ett hus för sig intill den grå storskolan. Det var mycket finare än storskolan, tyckte jag. Så hemskt liten var småskolan ändå inte. Jag hade trott att den skulle vara ungefär som Lindströms bagarstuga, för där berättade pappa, att det en gång i tiden hade varit skola. Jag hade tänkt springa in så fort vi kom dit och genast börja lära mig olika saker. Så bråttom var det visst inte. Först skulle vi stå ute på gården i solskenet en stund. Skolgården var stor som en fotbollsplan, tyckte jag, en grusplan men hård och jämn.

Vi stod där på skolgården utanför en liten grind och väntade. Mammorna småpratade om allt möjligt och låtsades som att det regnade fastän solen sken. Fram till skolans trappa var det en smal grusgång och för att komma dit måste man öppna grinden. Det var fint. Hemma hade vi ingen grind och ingen grusgång heller och inget staket. Det var många barn och många mammor, som stod och väntade. Ingen enda pappa. Det var kanske ingenting för karlar. Men jag hörde vad en mamma sa till min mamma.

”Karlarna kommer inte för dom har haft Ester i småskolan. Dom törs helt enkelt inte. Hon behandlar dom som småpojkar än.”

Det skulle jag ha velat se.

Då pinglade det från trappan till småskolan. Det var fröken Ester som stod där på bron och ringde in. Klockan klämtade magiskt. Den var stor och såg ut som att den var gjord av guld. Handtaget var svart och blankt och alldeles slätt så att det blänkte. Man kunde inte låta bli att lyssna på den. Först visste jag inte att vi skulle gå in i skolan, då Ester pinglade och hade inte mamma knuffat till mig lite, hade jag nog stått kvar länge och lyssnat. Fast Ester slutade pingla ganska fort.

Sedan ställde fröken Ester sig i dörren och vi fick komma in. Hon tog i hand och sa välkommen. Det var ju lite konstigt. Dom som kom till oss och tog i hand så där brukade alltid säga ”Vad stor du har blivit” eller ”Vad heter en sån här liten parvel för något”.  Det gjorde inte Ester, men hon sa välkommen till mammorna också. Dom sa vad dom hette, mamma också. Mamma la till ”Huvvaligen, vad det är varmt idag”. Det kunde hon ha låtit bli att säga. Det hördes att hon bodde nere bland gårdarna. Där sa alla mammorna ”Huvvaligen” om allt möjligt. Vad Ester sa minns jag inte eller kanske jag inte hörde det.

Alla pojkar och flickor var fint klädda och mammorna med. Andra dagar behövde vi inte vara lika fint klädda, utom då skolan slutade på våren. Då var det nog ännu viktigare. Alla klarade inte av att vara finklädda hela den första dagen. En del pojkar fick rivsår på benen, då dom sprungit ikapp på skolgården och ramlat i gruset och smutsat ner både skjorta och byxor. Jag sprang också men jag ramlade inte, så mamma var nöjd med mig. Flickorna gjorde ingenting. Dom sprang inte i kapp. Dom stod bara och höll mammorna i händerna. Det var väl för att mammorna inte skulle bli så ledsna, när dom måste gå hem. Det var snällt gjort av flickorna.

Vi satte oss i fernissade träbänkar i rader bakom varandra. Jag satte mig i raden närmast väggen. Det gjorde jag bara för att det var så många bilder där. Sedan ångrade jag mig, när jag förstod att man såg bilderna mycket bättre, om man inte satt så nära. Men då var det för sent. Jag satt nedanför A som i apa. Men under bokstäverna fanns andra små tavlor, det var bilder från sagor. Dom kunde man titta länge på, medan fröken pratade om annat.

Det konstiga med bänkarna var att stolen satt ihop med bänken. Klassrummet var ljust och det var flera väldigt stora fönster. Framför oss stod Ester. I början hörde jag inte alls vad hon sa åt oss och till våra mammor. Det gjorde ingenting. Jag tänkte bara att nu äntligen sitter jag i skolbänken.

Det pirrade i magen medan jag väntade på vad som skulle hända. Jag sneglade på alla andra och tittade också efter var mamma stod, bara för att veta. Ingen av dom andra pojkarna eller flickorna hade jag sett tidigare. Jag visste att jag var ensam från gårdarna det året, så jag var beredd på det. Alla andra var väl byaungar, som pappa sa. Men en pojke hade ungefär lika lång väg till skolan som jag, fast han bodde på andra sidan älven. Jag visste inte ens att det bodde folk där.

Jag minns att jag satt med båda händerna på bänklocket. Jag tror att jag satt som ett tänt ljus. Det luktade lite instängt, som om man fått vädra länge. Det var en ovan lukt men jag bestämde mig för att tycka om den. Det var skollukten. Jag hade knäppt ihop händerna och hade mycket besvär med att hindra dom från att öppna på det lilla bänklocket längst fram på bänken. Tänk om det var där bläckhornet fanns. Jag hade hört talas om det, bläckhornet, och jag hade försökt tänka ut hur det kunde se ut. Äntligen skulle jag få veta. På ovansidan av det lilla bänklocket fanns en lång urgröpning. Det var en bred skåra där man kunde ha saker, pennor och suddgummi och annat som inte var så stort.

         Fröken Ester där framför oss såg ut som vilken mamma som helst, men hon hade en stor hårknut i nacken. Sedan såg jag att andra lärarinnor också hade det, fröknarna i skolan. Fröken hade upprop. Bara det var ganska svårt. Det var lätt gjort att snubbla, när man skulle krångla sig ut från bänken och ställa sig i gången vid sidan om. Hon ropade upp våra namn och då skulle vi ställa oss upp och säga ”Ja”. Jag minns att jag på något konstigt sätt såg mig själv göra det. Det kändes bra att säga ”Ja”, men jag satte mig fort och sneglade lite åt sidan. Mamma stod i dörröppningen, det visste jag, men då jag tittade ditåt, såg jag henne inte. Där stod så många mammor och trängdes. Jag tror att alla vi barn kunde säga ”Ja”, då fröken Ester frågade.

         Vi hann inte lära oss så mycket under dom första lektionerna. Dom kallades timmar hur korta dom än var. Det var mest rast första skoldagen och då vi kom in, när Ester pinglade, skulle vi hitta till våra platser genast. Det var inte svårt. Min bänk stod under apan på väggen, och den hittade jag lätt.

         Det stod en liten bukett blommor på fröken Esters bord. Hon hade nog själv plockat blommorna utanför skolhuset, för jag såg att det var likadana ljusröda hjärteblommor som där. Jag sa att sådana där vackra blommor hade vi inte hemma, men vi har Kejsarkronor. Dom är vackra dom med, sa jag. Ester tyckte nog att jag var ganska duktig redan med det jag lärt mig själv, innan jag fått börja skolan, så hon frågade om vi hade andra blommor också. Jo, lite överallt finns det tobaksblommor, svarade jag då, fast så värst vackra är dom inte om man inte tittar nära. Jag berättade för hela klassen att man kan ta dom bruna fröna från blomman och stoppa in dom i pappas pipa och tända på. Det smakar fruktansvärt illa och man får hosta en kvart men så är det med rökning. Mamma tyckte inte heller att det var bra, men hon tänkte nog mest på att pappa brukade bli arg, när det smakade konstigt i hans pipa. Jag skulle väl inte ha berättat för Ester om det inte varit så att hon envisats med att säga att tobaksväxten inte fanns här i våra trakter. Det var då själva den, tänkte jag, för vi hade ju gjort tobak från tobaksblomman massor av gånger både den här sommaren och den förra. Det var en vit blomma med flikiga blad och blomman såg ut som en hel massa små blommor som blir som en enda blomma. Det växer alldeles fullt av dom överallt hemomkring. Då frågade Ester mig om det kanske var rölleka jag menade, men jag menade tobaksblomma.

         Sista lektionen var bäst, fast jag visste förstås inte att det var sista lektionen. Jag hade gärna varit med på flera. Sista lektionen fick vi en tjock röd bok. Den hette ”Nu ska vi läsa”, sa Ester. Äntligen, tänkte jag, nu börjar det. Medan hon gick upp och ner efter bänkraderna och delade ut böckerna till alla, kunde jag inte hålla mig från att bläddra i boken. Först var det en bild på en båt och en karl som rodde den och en pojke som satt på aktertoften. Det såg ut som när pappa rodde vår egen båt, när vi var ute och metade. Så var det också.

                ”FAR ROR”, stod det, sa fröken Ester, när jag frågade.

         Men det såg man ju direkt. Inte behövde man kunna läsa för det. Fast det sa jag inte, för jag hade redan förstått att man inte skulle tycka så mycket själv, innan fröken hunnit säga hur det ska vara.

         ”MOR ÄR RAR”, sa Ester sedan och pekade på en kvinna som stod och höll en flicka i handen. Det höll jag med om, fast RAR var ganska konstigt. Skulle det inte stå SNÄLL? Inte vet jag vad Ester menade men hon sa att jag skulle vara SNÄLL och lyssna på henne en stund. Då gjorde jag det. Hon sa SNÄLL så det lät ARGT. Man måste nog vara fröken för att kunna det. Jag tänkte öva på det när jag gick hemåt, men då hade Kalle Karlssons häst slitit sig, så jag fick annat att tänka på.

         Ester lärde oss inget mer från boken den dagen. Hon höll bara upp den och sa att vi skulle stoppa ner den i ryggsäcken och ta hem den och be mamma eller pappa hjälpa till med att sätta ett omslagspapper på boken. Det var läxan till nästa dag. Det var bra att vi fick läxa redan första dagen. Skulle vi hinna lära oss allt, så gällde det att börja meddetsamma. Fast läxan vi fått var inte så märkvärdig, tyckte jag, men lite märkvärdig ändå. Det var inte mycket att lära sig till nästa dag, men märkvärdigt var det att slå in boken i omslagspapper. Om man gjorde ett paket av boken – hur skulle man då kunna öppna den och läsa i den? Då skulle man inte få reda på hur fisket hade gått för FAR och pojken. Det var kanske viktigt att kunna göra paket, kom jag på sedan. Särskilt om man ville ha jobb hos Alfred Jonsson i hans affär eller på Kooperativa, när man blev stor.

         När det sedan gått en stund, fick vi öva oss i att ställa oss vid bänken och Ester sa ”SLUT-FÖR-IDAG”. Då skulle vi alla på en gång högt och tydligt säga ”TACK-FÖR-IDAG”. Vi var nog bra på att säga det, för efter bara två gånger lyfte hon på ringklockan och pinglade i den. Den lät alldeles för högt, för jag satt ju närmast Ester och hennes guldpingla. Jag höll för öronen. Då sa Ester:

         ”Här är visst en liten parvel som vill fortsätta genast”.

         ”Just det”, sa jag. ”Nu kan vi väl lära oss lite räkning. Jag blandar alltid ihop vad som kommer efter 35.”

         Men jag fick gå hem samtidigt med dom andra. Nu stod mammorna på skolgården igen och väntade på oss. Hur dom kunde veta, när vi skulle sluta var konstigt, men mammor brukar veta det mesta, så riktigt förvånad blev jag inte. Jag sa genast åt min mamma att vi fått läxa och måste gå till Alfred Jonssons diversehandel och be att få lite omslagspapper, för det hade Ester sagt att vi skulle ha. Vi skulle visst lära oss att göra ett paket av boken. Mamma skrattade och sa att det där skulle nog bli bra. Hon visste vad Ester menade och så sa hon att jag nog skulle börja säga Fröken till Ester istället för bara Ester. Så sa man i skolan.

         Jag hade ryggsäck redan från första dagen. Jag såg att nästan alla andra pojkar hade likadana ryggsäckar. Min var grå med flera spännen. Det var ett stort och ett mindre fack. Det var min första ryggsäck, inte så stor men tillräckligt stor för att dom första skolböckerna skulle rymmas där. Det var en himla tur att jag hade ryggsäcken med mig, när vi fick en bok att stoppa ner i den. Det var bra att känna hur det var att bära hem läxböckerna.