I torsdags den 18 januari 2018 satt jag i Forsnäs och intervjuade Kent Höglund, Maria Sundén och Lars Sjöberg om Raan.nu. Vi satt hemma i det hus där Gösta och Sonja Sundén en gång bodde. Ett hus där barnbarnet och Raan.nu-medarbetaren Maria Sundén nu trivs att vara i. Ett par hundra metet bort står förresten den byggnad som var min farfars första garage. Jag vill minnas att farfar berättade att det byggdes 1937 eller 1938. Det kan vara så att han faktiskt berättar det i den här inspelningen. Ni får väl lyssna – och tipsa. Hursomhelst. Garaget byggdes efter att han hade fått tillståndet att köra och ansvara för busslinjen mellan Lillberg och Råneå. I garaget hade han också låtit bygga ett rum där han eller chauffören Oskar Lövgren kunde övernatta vid behov.

Jobbet hos Sundéns i Forsnäs är ett sådant jobb som jag kommer att minnas när jag blickar tillbaka. Reportagematerialet ligger nu färdigt och ska snart sändas till Land. Den här dagen i Forsnäs påmindes jag också om att jag själv har en bandinspelning som nästan har fallit i glömska. Jag gjorde den redan 1987. Alltså för drygt 30 år sedan. För ett par år sedan hjälpte Andreas Pelli i Raan.nu mig med att konvertera de gamla kassettbanden till ett modernt digitalt format. Efter det har jag bara delat den med min bror och ytterligare ett par släktingar. I övrigt har den legat vilande på en hårddisk i mitt kontor. Och där gör den ingen människa glad. Det är precis som med de bilder som förvaras i gamla skokartonger. Det är när de kommer fram som de skänker glädje. Och det blir ännu intressantare när bilderna fylls med minnen och kommentarer. Därför är jag full av beundran inför det jobb som Raan.nu åstadkommer. Man ger bilderna nytt liv. Men så var det de här bandinspelningarna. De här timmarna som jag satt med min farfar Albert Nordlund runt köksbordet hemma i Bjurå fångar kanske bara en halv procent av all den tid som jag tillbringade med honom där.

Min farfar hette alltså Karl Albert Nordlund och han föddes i Långtjärn Råneå socken den 8 januari år 1900.
Han gav mig min egen historia. Det var faktiskt där som önskan att kunna skriva föddes. För att berätta min egen historia. Sedan blev det journalistik på heltid för mig och de senaste 14 åren har jag uteslutande livnärt mig som frilansande skribent och fotograf. I dag har jag skrivit flera tusen texter men allt började med en vilja att kunna sätta ord på min egen historia och det var i mångt och mycket min farfar som väckte den önskan.  
Albert Nordlund var inte bara min farfar. Han var också en av mina allra bästa vänner men det var nog först i sena tonår som jag verkligen började lyssna på vad han hade att berätta. Han hade ett otroligt minne, både för människor och detaljer, och många gånger när jag kom över ställde farmor fram hembakad mjukkaka, anisbröd eller något annat gott fikabröd och sedan började farfar att berätta. Då stod tiden plötsligt stilla, ja i alla fall kändes det så. Jag saknar honom mycket än i dag och det jag spelade in är bara en liten bråkdel av allt som han hade att berätta.
Jag hoppas att ni kommer att ha behållning av de här inspelningarna. Året efter att vi spelade in våra samtal dog min farfar. Jag hade hälsat på honom samma dag där han låg på sjukhuset i Boden. Då när jag satt vid sängen i sjuksalen berättade han om minnen på samma sätt som han hade gjort hemma vid köksbordet. Som 88-åring var han klar i tanken ända in i det sista och jag trodde nog att han skulle tillfriskna och komma hem till Bjurå men på kvällen somnade han istället in för gott. Jag hade gärna velat vara hos honom den sista tiden också och hållit hans gamla hand i min och suttit och pratat med honom. Men jag fick träffa honom under dagen och det är jag glad för. Jag är också glad och mycket tacksam för allt han berättade för mig och att han på så sätt gav mig delar av min egen historia. Den hjälper mig bland annat att sätta mycket av det vi tar för givet i ett perspektiv. Två generationer bort var livet och livsvillkoren helt annorlunda. Det är inte längre bort än så. Det har jag mått bra av att inse och förstå.

Joakim Nordlund

Här kommer några noteringar som jag har gjort i samband med att jag har lyssnat på banden.

NYBYGGARE I LÅNGTJÄRN
Bland annat berättar han hur min farfars far och fyra andra karlar köpa loss mark i Långtjärn i början av 1900-talet. Den totala summan var 3 000 kronor så för 600 kronor hade de nu varsitt eget hemman. Min farfar föddes sedan som första barnet i sin far Edvards och sin mamma Mimmis hus i Långtjärn. Ett hus som sedan farfars syster Märta och hennes man Teodor kom att överta. Samma hus som min pappas kusin Marianne Johansson och hennes man Tor Johansson nu bor i.
Men min farfars farfar och farfars farmor flyttade in i den stuga i Långtjärn som ”Torp-Lasse” hade bott i. Larsson, eller Torp-Lasse som farfar berättar att han kallades, var specialist på masugnarna och järnhantering och han erbjöds en förmansplats i Avafors så han flyttade dit och byggde sig också ett hus där. Farfar uppskattar att det var mellan 1875-77, men han kom inte ihåg med säkerhet men säger att det var någon gång mellan 1870 och 1880 under en tid när hans egen pappa var rätt liten.
Min farfar Albert Nordlunds egen pappa, min farfars far Edvard Nordlund, var född på Melderstein år 1870 och de flyttade upp till Långtjärn när han var liten.

HÖGG SIG I FOTEN
1913-14 körde de timmer från Bjuråhed. Då körde farfar häst ensam från Bjuråhed och ned till lastkajen vid järnvägen i Bjurå. Under veckorna fick de ligga borta och under den här perioden bodde de hos Kristoffer Engman i Bjurånäs. Farfar arbetade i skogen där han körde häst till 1926 när han flyttade från föräldrahemmet i Långtjärn och ned till Melderstein i samband med att han och Ida Söderberg, min farmor, gifte sig och satte bo.

Han minns också att men 1916 högg kolved åt någon som hette ”exportbolaget” och de högg ”res” och de kunde hugga sig 17-18 res. Det var som jag förstod det grova stockar och han berättar att det var bra betald men säger själv ”men vi var ju bara pojkar”.  Och hans tre år yngre bror Sven var också med och farfar berättar att han högg sig i skon nästan varje dag och att de fick reparera skorna väldigt ofta. Hans bror Sven skulle sedan komma att utvandra till USA innan han fyllt 20 år. Där levde han i svenskbygderna i Minnesota i staden Hibbing ända fram till att han gått i pension. Då återvände han hem. Jag vet att min farfar saknade sin lillebror även om han inte pratade så mycket om det. Men så var det. Min morfar Mauritz Nilsson från Vitå kom från en stor syskonskara (11 syskon) och där var det bara han av alla bröder som valde att stanna kvar i hembyn. De andra utvandrade till USA.

Min farfar slutade skolan 1912 då han var 12 år gammal. De gick skola sex månader om året så sammanlagt gick farfar tre år i grundskola.

BLEV BLIND AV RÖKEN -- Ljudklipp --
1917-1918 körde timmer till stationen i Bjurå och då bodde de, tillsammans med 20 andra, i en stor koja mitt emot Storholmen i Fällträsk. Det var för övrigt där som farfar och farmor hade en stuga många år stuga. En stuga som flyttades 1958 upp till Hovlössjön där den står i dag och som nu ägs av mig och min bror. Stockarna som min farfar och hans far körde till järnvägsstationen i Bjurå var tre meter lång och skulle användas till att elda loken med.
- Men året därpå kolade vi själva, säger farfar.
De kolmilorna hade de vi Gråstenudden, rakt nedanför Långtjärn vid Fällträsket.

- Stigen som går upp från Gråstenudd´n och upp mot Långtjärn gick över kolbottnarna, berättar farfar.
- Där bröt vi upp kolbottnar, håoaligen det var hårt arbete, berättar han.
Precis innan julhelgen 1918 så sjönk temperaturen drastiskt. Så här berättar farfar om den händelsen:
- Till jul så hade vi rett in en mila och stybbat den. Och så blev det kallt och det var rå jord som vi hade stybbat med och så frös stybbringen så han stod som ett berg. Och så tände pappa milan och han brukade alltid vilja sätta riktig fart på dom. Och så kolade milan, veden la ihop eftersom det kola men stybbringen stod ifrån som en mur så han skyddade ingenting så hon höll på att brinna upp, milan. Vi arbetade i tre dygn me´na innan vi fick det till att ge efter. Då började stybbringen tina upp och vi var go för att klubba efter den mot veden. Och pappa han stod i röken där i tre dygn och till sist så såg han ingenting, han vart alldeles blind. Så vi fick köra han hem i en släde, om juldagen var det visst. Och då låg han hemma i tre-fyra dagar och då till sist började han att få igen synen.
Farfar berättade att bland annat Långtjärnborna Frans Drugge och Kalle Drugge också kolade i närheten och att det sedan fanns ännu fler som kolade ”utåt Fälllträsklandet”.  De kolade åt ”bolaget” som drev Meldersteins bruk.
- Det var bolagets ved som vi kolade, det var för deras räkning. Och det var då om våren som de gick i konkurs så att vi fick itt nå betalt. Jag var å hämtade femton säckar havre i Niemisel, vi hade för lite hö så vi köpte mycket havre och bolaget skulle betala det. På våren när de hade gått i konkurs kom föreståndaren upp med en räkning till pappa på femton havresäckar. Så det var bara att skriva på en växel och betala på det sättet och så fick vi dras med växeln så i flera år. Så så vare, säger farfar och trummar med fingertopparna mot köksbordet där vi satt i hans och farmors hus hemma i Bjurå den här dagen 1987.
Sommaren 2016 hittade jag igen stigen. Det blev en promenerade från Långtjärn ned till Fällträsk. En sommarpromenad i min farfars och min farfars fars spår.

Vintern 1919/1920 körde de timmer från Avafors och ned till Bjuråälven.
- Då var det förfärligt mycket snö. När vi for upp till Avafors den 9 januari så började det snöa dagen efter och det snöade varenda dag till påsk och det var då två meter snö. Ja, det var snö så vi höll på att bli begravda, säger han.
Farfar körde tre vändor om dagen där han lastade på allt själv och där han också lastade av allting själv.
- När vi fick sluträkningen om våren hade vi på tre man och hästen under en hel vinter tjänat 1 375 kronor. Herregud, det var ju ingenting. Det räckte inte ens till havren åt hästen.

På våren 1920 åkte de till Degersel där de började köra kol.
- Vi lastade i kolvagnarna och det var ju ett hundgöra det också. Det var tungt och slitigt.
Han minns speciellt ett tillfälle:
- I ett och ett halvt dygn körde jag i ett, natt och dag, för att fylla kolvagnarna. Vi fick två kolvagnar när vi skulle ha ett.
När sedan våren kom och när det inte längre gick att köra med häst och släde upphörde det arbetet. Min farfars far åkte hem till Långtjärn med hästen men min farfar Albert Nordlund och hans bror Sven Nordlund stannade kvar i Degersel där de arbetade på brädgården fram till midsommaren 1920.
- Då hade jag fått komma med i läggarlaget nere i Ågrundet. Det var ett helt gäng som la timmerflottar där så då slutade jag medan Sven stannade kvar. Då var jag där (neri Ågrunne) om sommaren och där tjänade vi riktigt bra. Vi hade ju ackord och arbetade hårt.

FARFARS BROR SVEN UTVANDRADE -- Ljudklipp --
Hösten 1920 åkte farfar, hans far och farfars bror Sven till Töre där de körde timmer. Farfar berättar att det fanns en handlare där som hette Jonsson som hade ett skogsskifte som skulle huggas. Där arbetade de vintern 1920/1921.
Och 1921 utvandrade farfars bror Sven till USA.
- Han slutade att hugga där och for till Amerika.
Då kom Henning, som var den yngste brodern dit och hjälpte till istället. Han var bara 15 år då men han högg sig i foten och skadade sig så att han fick åka hem.
Ett par år senare dog farfars lillebror Henning och exakt hur det gick till vet jag inte och det kom som sagt senare.
Den här vintern fick Henning tillbringa hemma i Långtjärn till dess han blev bra i foten.
- Så pappa och jag var där själva. Då fick jag ställa in hästen vissa dagar och istället hugga för en (karl) han inte med att hugga det som gick åt att köra.
Jonsson som de högg och körde åt var på obestånd men han betalade så mycket han orkade.
- Men på våren kunde han inte betala. Då fick vi en mjölsäck och lite andra matvaror. Det var det enda vi fick där. Så det var tredje vintern som det gick dåligt.
Här berättar han också med egna ord hur det gick till när skogsbolagen såg till att förvärva skog på ett mindre ädelt sätt.

EN OTÄCK HOSTA -- Ljudklipp --
Här berättar farfar hur det gick till när de delade hemmanet i Långtjärn. Han berättar också som sin pappa Edvards förskräckliga hosta och hur hans mamma Mimmi blev så sjuk att de trodde att hon skulle dö.
I några meningar berättar han också om hur hans pappa, min farfars far, bland annat arbetade ute på Altappen i Luleå där han ”täljde slipers och sparrar”.  Det var arbeten som han var på under somrarna. Eftersom min farfars far var född 1870 så utgår jag från att det var arbete som utfördes runt sekelskiftet.

ISI BERGSBAGARSTUGAN I SÖDRA ORRBYN -- Ljudklipp --
Farfar berättar också att han gjorde rekryten i Boden, från hösten 1921 till våren 1922. Då på våren 1922 hölls  ”nödhjälpsarbete” där de byggde den södra landsvägen mellan Råneå och Niemisel.
- Det var mycket folk också från södra Sverige och de tjänade ju ingenting. Och vi körde grus från Pålberget.
Enligt farfars minnesanteckningar ska det ha pågått 1921-1922. Men jag är osäker på om det var just 1922 för farfar säger att Sven var med och han utvandrade ju som 17-åring redan 1921 så det måste ha varit innan det. Hursomhelst.
De körde grus tillsammans med byborna Kalle Drugge och Frans Drugge.
- Och Anton Wikström från Heden var också med. Vi bodde isi Bergsbagarstugan. Bagarstugan där Ida (min farmor) var född.
Den låg i Södra Orrbyn. Där är alltså min farmor född. Jag har aldrig varit dit och sett om den finns kvar men om någon känner till något om det får man gärna höra av sig.
Våren 1922 körde de sten till en bro i Sundsnäs som ligger utanför Sörbyn.
- Då hade Ludvig Renbäck (från Långtjärn) tagit på sig ett arbete, han var ju stenarbetare. Han hade tre-fyra stenhuggare med sig. Det var Petter Lövgren från Fällträsk och Klas Lövgren. Sedan hade de tagit med pappa i laget också och då fick vi ta dit hästen och jag körde.

Farfar arbetade varje sommar i Jämtösund, mellan 1922-1928. 1928 lades sågen i Jämtösund ned och farfar arbetade där sommartid ända till dess. De sågade inte på vintern utan endast sommartid.
- När de fick igång sågen kom faktorn och sa att vi skulle få jobb där och vi var ju glad så in i vassen. Jag blev uttagen som ”vagnare”, berättar han.
De hade 75 kronor i lön som de fick hämta ut varannan vecka, alltså 150 kronor i månaden.
- Och vi tycktes ha det så bra så herregud, säger han.
De arbetade 48 timmars arbetsvecka och det handlade om ackordsarbete.
- Vi fick order att komma ned när snön hade gått bort och sedan sågade de fram till hösten. Där låg det alltid båtar inne, tremastade skutor låg där också som lastade ”splitved”, det som var justerat bort från plankorna. De lastade de i pråmar och hävde ut och lastade i skutorna där och det var kvinnor som skötte om stuvningen där, berättar han.

TIDIGA MINNEN -- Ljudklipp --
1903 var farfar tre år och där har han också sitt allra första minne. Hans andra minne är från den 8 januari 1906 och hans pappa hade gjort honom ett par skidor som han tjärade i den öppna spisen.
- Anledningen att vi var uppe så tidigt var att bror min Henning var född på natten. Vi var födda på samma dag, jag och Henning.
Farfar väntade på att skidorna skulle bli färdiga.
- Jag var ute i mörkret och provåkte dem.
Den tredje minnesbilden är från när han började att gå på skolan.
- Då skidrade vi från Långtjärn och ned till Heden, tre kilometer. En kväll när jag kom hem hade farfar kommit hem. Han var och vaktade en kolmila ovanför Långtjärn. Han kom hem och sa ”får inte pojken följa med mig uppi kolkojan”. Där låg jag uppi kolkoja och han bredde om mig så jag var varm. Så på morgonen var vi tvungna att åka tidigt så vi for hem klockan fem. Det var två stupa backar mellan kolatjärn och hemma. Så ramlade jag och tappade ena skidan så vi höll aldrig på att hitta igen den, den drog utav från vägen och det var mörkt ute. När vi kom hem vet jag att de talade om att farfars mamma var död. Hon var 94 år gammal. Hon bodde hos Johannes Nordlund, farfars mamma.

När jag hör det här nu kan jag inte låta bli att börja räkna. Det här var kanske 1907 och min farfars farfars mamma hade dött. Hon måste alltså ha varit född år 1813 och det slår mig att jag kände min farfar som i sin tur hade känt och upplevt sin gammelfarmor som var född i början av 1800-talet. Jag hade önskat att jag hade frågat farfar mer om henne, om hans farfar och om hans pappa men det finns så mycket annat som jag hade velat fråga min farfar om. Som jag har sagt tidigare så hade han en ett gott minne, för namn, detaljer och årtal och han kunde också konsten att berätta så det blev levande. Det han berättade för mig på bandinspelningarna var bara som att skumma på ytan av alla de otaliga upplevelser och minnen som han bar med sig.

VASSA LIAR
Farfar gick i skola fyra månader om året och han berättar att han började när han var sex år gammal.
- Jag började på hösten och efter nyår fyllde jag ju sju så jag fick börja lite för tidigt för att det var så nära till att jag skulle fylla år. Annars skulle man vara sju år för att börja, säger han.
Och skolan alternerade mellan Långtjärn och Heden så ena året var skolan i Heden och nästa år fick eleverna gå i skola i Långtjärn och det gjorde man för att det skulle bli rättvis eftersom barnen var tvungna att färdas på skidor eller till fots för att ta sig till skolan.
Farfar gick i skola under sex års tid men alltså bara fyra månader om året.
- Första vintern jag gick i skolan var jag färdig till jul. Det var det året jag följde med farfar till kolkojan, berättar han.
Han hade alltså precis fyllt sju år när hans farfars mamma dog.
Den lediga tiden fick han hjälpa till med olika sysslor.
- 1908 och 1909 slog vi allt hemma, Sven och jag och mamma. Vi slog alla utängen och träden med lie och bar in det. Farfar orkade inte vara med, han var sjuk. Det enda han orkade var att slipa liarna åt oss och det var ju en stor förmån. Han var förskräckligt bra att slipa liar så vassa liar hade vi alltid.
Min farfar Albert Nordlund berättar vidare:
- Min farfar hette Lars-Aron Nordlund och min farfars mamma hette Johanna Lovisa Nordlund. Johanna Lovisa hette Bergström som flicka och hon var född på Melderstein. De bodde också i Långtjärn.
Som elvaåring följde han med sin pappa till Kilberg och var med och hjälpte till med att köra timmer.
- Och på höstarna packade vi med oss en smörgås i ryggsäcken och sen gick vi överst i köl´n (kölen) och högg ihop ved där, Sven och jag. Vi fällde björkar och kapade och la ihop i högar. När det sen blev vinter körde vi hem veden där. Och vi fick köra allt ensam. Pappa var så att han ville ha oss i arbete så att vi skulle lära oss. Och det vi gjorde också, berättar min farfar.


KÖPTE EGET HEMMAN  -- Ljudklipp1 -- Ljudklipp2 --
Här berättar farfar Albert hur det gick till när han köpte ett hemman på 35-37 hektar år 1922. Där ingick en stuga som och sedan byggdes den gård som ligger i Melderstein mellan mellan Långtjärnvägen och Bjuråälven, bara drygt hundra meter från bron över Bjuråälven i Melderstein. I bagarstugan där föddes min far Bo-Erik Nordlund den 8 juni 1941. Farfar köpte ägostyckningen 1922 men fram till 1926 bodde han i Långtjärn. De slog bland annat ängarna som de ägde i Melderstein och de körde sedan höet till Långtjärn.
1926 gifte han sig med min farmor Ida (som hette Söderberg som ogift). Då rustade de upp den stuga som fanns där i Melderstein och de flyttade sedan dit. Han fick en ko och en kalv hemifrån när de flyttade. Till sist hade de fyra kor som mjölkade och också flera kalvar.
Farfar köpte en bil samtidigt. Från sitt arv hade min farmor Ida 1000 kronor och hon lät farfar ta de pengarna och betala bilen. För den betalade han 900 kronor. Han fick också trafiktillstånd på den bilen och fick därmed rätten att köra persontrafik. 

Farfar träffade också farmor (Ida Amalia Söderberg) i Orrbyn 1923.
- Jag följde henne hem och med det blev det. Det blev frun min, berättar han.
Min farmor växte upp hos styvföräldrarna Lars-Johan Wikström och Rebecka Wikström i Orrbyn. Jag vill minnas att min farmors biologiska föräldrar dog när hon var mycket liten. Och 1921 dog Rebecka Wikström som var fostermamma till Ida och tre år senare dog Idas fostersyster Anna som för övrigt var jämnårig med min farmor. Min farmor hade på så sätt en tuff uppväxt.

1922 träffades farfar och farmor och 1925 förlovade de sig. De åkte till Luleå och köpte ringar på Fritz Olssons. Resan kostade 25 kronor.


KÖPTE BIL AV DOMPROSTEN -- Ljudklipp --
Farfar köpte en bil av domprosten i Luleå. Det var 1927. Han betalade av bilen men han var skyldig 2 800 kronor och han lyckades inte betala lånet i den takt som krävdes. Han behövde någon som borgade för ett lån. Albert fick sin far Edvard Nordlund att borga och Frans Wikström i Heden skrev också på. Kalle Drugge, Robert Lövgren och Frans Drugge skrev också på och då fick han låna de pengarna på sparbanken och då betalade han bilen. Han betalade av på bilen men 1929 brann den upp. Först skulle han inte få ut något på försäkringen men den betalades till sist ut.
Han betalade av allt på banken men han behöll 1 000 kronor och halvåret senare köpte han en Chevrolet för 1 000 kronor i Luleå.
Han berättar om en resa från Orrbyn till Överkalix på en marknad och han stannade där i tre dagar. De höll med mat och husrum och han fick 35 kronor för den skjutsen.
- Jag trodde ändå på det men jag brukar säga att 99 procent nog hade slutat, så dåligt gick det.
”Bränn-Ville” som körde AK-bilen körde också Jakobssons buss och en Mikaelihelg körde han i fyllan och bussen tippade och farfars kusin Martin Forsmark dog i olyckan. ”Bränn-Ville” som körde den sprang till skogs och var borta i tre dagar. Han förlorade arbetet. Farfar fick överta som chaufför på AK-bilen som var en liten lastbil som stod i Vitåfors och som användes vid vägbygget mellan Långtjärn och Vitåfors.


Ja, det var några av de minnen som min farfar Albert Nordlund talar om på de här banden. Inspelningar som jag gjorde med honom i Bjurå 1987 och som nu, tack vare Raan.nu, har digitaliserats så att även ni kan lyssna. Och den där stigen från Långtjärn ned till Fällträsket som min farfar och hans far använde, ja den hittade jag igen sommaren 2016. En fin kväll promenerade jag från Långtjärn ned till Fällträsk. En sommarpromenad i min farfars och min farfars fars spår.
Sedan har Paul Drugge från Långtjärn berättat att det finns en sten på hans gård där min farfars far och hans blivande fru har ristat in sina initialer. Troligtvis i samband med att de hade förlovat sig. Så det lär bli fler besök där – i spåren av mina förfäder.


ALLA HANS BILAR OCH BUSSAR
Albert Nordlund var en av pionjärerna när det gäller buss- och taxiverksamhet i Råneåbygden. Han var inte först men han var en av de första. 1926 köpte han sin första bil, en Essex av årsmodell 1924. Sedan blev det många bil- och bussaffärer. Trots att han var 87 år gammal när det här spelades in minns han ändå merparten av de fordon som han har ägt. Och det fanns en liten berättelse om i stort sett samtliga.
1927 lät han göra medar som han hade på framhjulen på bilen. Då plogades vägen längs norra sidan Råneälven med häst. Året efter, 1928, ersattes hästen av maskindrivna fordon för att sköta vinterväghållningen.
Han berättar också lite om hur det gick till när han och ytterligare några bil-, buss- och lastbilsägare startade IC i Råneå. Han berättar om byggnaden som de köpte i Jämtösund och hur de sedan transporterade hem den till Råneå. Ett jobb där ett par hästar, två lastbilar och 20 man var involverade. Det var 1929. Året senare anställdes den första föreståndaren. Om jag har förstått min farfar rätt.