Bland min fars efterlämnade dokument hittade jag ett gammalt brev som var adresserat till en av våra förfäder i Sundom. Jag översatte brevet till modern svenska. Vad jag förstår är det en instruktion hur man smörjer in och agnar rävsaxen för att överlista den sluge "Mickel räv". Man får intrycket att det är en erfaren rävjägare som skrivit brevet. Något för våra nutida jägare att läsa!!
Översättning: 2010-12-07 Leif Hansson Brev till Bondesonen välaktadHans Petter AnderssonN;Luleå Sundom
Tag ett halvt kvarter stora och svarta enbär. Stöt dem väl i en mässingsmortel så att kärnorna blir väl krossade. Sedan lägger man i en förtennad panna en halv matsked osalt smör och när det är smält slår man de krossade enbären uti och låter det på sakta eld koka ifrån fem minuter till åtta minuter dock så att flottet inte blir brunt. Sedan silar och kramar man allt flottet väl ifrån bären uti en glasburk som förbindes och uti ett kallt rum jämt förvaras. Denna stort(?) nyttjas på järnet (att) smörja det med.
Vitlök skalad och skuren i fina tärningar så mycket som ett struket skedblad lägges i två jungfrur (1 jungfru = 8,2 cl) fulla av osaltat smör som först uppsmältes i en förtennad kopparpanna och borttages väl skummen och den mjölk som är uti. Sedan lägger man dit den sönderskurna löken och låter det på sakta eld kokas till dess vitlöken mister sin råa lukt eller ser träaktig ut, men inte brun. Häruti gnuggas så mycket kamfer att man endast kan känna lukten därav ungefär som en extra stort eller som en liten ertra(ärta?) så lukten endast kan kännas av kamfern. Sedan silar man flottet ifrån löken igenom en en ren bordsduk uti en ren glasburk som förbindes och förvaras i kallt rum. Detta är också en god smörja för järnet. Man lägger alltid två järn på vart ställe inte långt från varann och smörjer en tång med var sort. Dess säkrare tar räven. För ombytes skull av lukten på järnen om det är en slug räv. Smörjan kokas alltid ånyo var höst och begagnas blott den vintern ty hon försämras om sommaren och mister sin lukt.
Till agn att agna av man tager surt rågbröd skär det i bitar stora som 2 fingerborgar var bit dock något större som kråkägg men inte så tjocka att flottet väl går igenom bitarna. De större bitarna fästes till agn i järnet och de mindre agnas av. Man steker dessa bitar i osalt smör tills de är något flottdragna och lite bruna. Så lägger man ett halvt stop bitar, väl en halv matsked småskuren vitlök och låter därmed stekas, men inte så länge att löken blir brun, ty då är mesta lukten borta, sedan de är tagna från elden, och på tenn eller stenfat lagda, gnuggar man som en ärta stort kamfer däruppå, och rör dem om att alla får lukt därav. Det är att märka att bitarna bör ha långt starkare lukt av kamfer än av löken men är kamfern åter alltför stark så äter räven dem icke. Om det är en mycket slug räv i farten så tag ett skott rot av bolmfrö och stöt detta sönder och strö det på tidigare nämnd portion bitar medan bitarna är varma och flottdragna på fatet. Detta gör en försagd och slug räv dristig att han inte kan bruka sin naturliga försiktighet. Detta sistnämnda behövs inte oftare än då någon slug eller förut undsluppen räv från faran infinner sig, annars är det överflödigt. Bolmfrö fås på apoteket för 3 eller 4 skillingar det man behöver. Det ser ut nästan som rotfrö och har inte någon särdeles lukt som människan kan känna.
Köttagn, helst av feta får och fårtalg avriven från fårtarmar, är bästa köttagnen. Även kalvtarmar som man får om vintern av nyburna kalvar vilka vanligen slaktas något dygn efter det de kommit ut ur kon till världen. Dessa tarmar giva intet fårkött och talg efter. Fett hundkött duger även, dock är det sämre än de två förenämnda köttsorter. Man sätter dessa agn om våren i torkan då vårvädret kan torka dem i någon grist låda tills de blir torkade av vårvädret och värmen men förse dem, helst de feta agnet, att ej mössen får äta upp fettet av dem. När hösten kommer så lägges de ner i sandmyllan utmed varandra med cirka ett kvarter mull ovan på agnen och lägges småstenar över allt ovanpå mullen att hon är packad på den.
Detta verkställes strax efter det man skurit åkern. Dett är strax efter gamla balsmessan det är omkring den 6 och 7september. När dessa agn legat nere i jorden omkring en månad eller tills marken fryser så tar man upp dem och lägger dem inne i ett tätt hus på marken eller på golvet om det är tätt och övertäcker dem med lite torr sand. Simpor i torr sand övertäckta i ett varmt fähus, från fem till åtta dygn så är de färdiga. Det syns när de är så sura att man netto kan hantera dem, då är de bra. Gersen duger även i brist på simpor. Mört och löja får även duga. Dock är simpan best av fiskagnen. Sur sommartorkad ål duger också då han läggs i jorden några dagar tills han surnar men då är det bra att linda hälften fårtalg eller ett fett märgben i detta agn av de förstnämnda jordsurnade fårköttet eller talgen. Ingen agnbit får läggas närmare järnet än på femton alnars avstånd och även så långt mellan var bit ifrån........till 9 goda agnbitar...de lägges i torr....för regnet att de....kunna tagas...efter regnet...tre fingrar dju....ningen ta...alltid i....på slettan..sjöstren.. Resten av brevet är rivet bort. Man kan inte se vem som har skrivit det eller när. Troligen är det skrivet under första hälften av 1800-talet.