Johanna Carefall berättar;

För 21 år sedan gjorde jag ett skolarbete som handlade om Råneälvdal förr och nu. Mitt intresse för det förgångna, mina förfäder, markerna de brukat och verkat i, har alltid legat mig varmt om hjärtat.

Lillånäs som jag har bott och vistats i mycket genom åren har funnits i min släkt sedan fem generationer tillbaka.

Här mitt i skogen, finner jag lugn och ro, inspiration och kreativitet.
Lillånäs ligger vackert beläget i ett böljande landskap med Lillån som rinner förbi längst ner på lägdan.

Lillånäs upptogs mellan åren 1838-1849 och var en självständig by fram till 1960-talet då avfolkningen tog fart.

Livet förr kunde vara hårt. Karlarna var borta mycket och jobbade i skogen och kvinnorna skötte hemmen. Barnen fick hjälpa till betydligt mer än idag och var ofta piga eller dräng hos någon avlägsen granne.

Jag brukar ibland ta fram mitt gamla skolarbete och blir lika berörd varje gång. Jag undrar vad vi i min generation för med oss till våra barn?
Jag ska återberätta en del från detta skolarbete som handlar om hur det kunde vara att växa upp på mina förfäders gård i Lillånäs.

Mötet hemma hos Althea i Sörbyn

Det var en solig dag i början av april som vi hälsade på henne, denna underbara, kloka och härliga då 91-åriga Althea Hansson i Sörbyn.

Althea var syster till min pappas farmor och hon ville gärna berätta lite minnen för mig om sin uppväxt i Lillånäs.

  Göta Johansson, Altheas syster och Johannas farfarsmor.

"Ja, sa Althea, nog vet ja vi måst ha oss nå kaffe."

Hon satte kaffepannan på spisen och tog fram bullar och flera sorters kakor. Sedan gick hon fram till kylskåpet, öppnade och sa: "någon toppolja ska vi väl också ha" och så ställde hon fram gräddpaketet på bordet.

Althea berättar om när de kom till Lillånäs:

"Det var till julen 1913 som mamma flytta isi Lillånäs, med fem ungar å ini lungsothålet där. Hela huset var fyllt av lungsota och dynga”.

Altheas pappa hade dött och mamma Hulda hade gift om sig med Petter Öhman som bodde i Lillånäs. Han var änkeman och hade redan tre barn.
Det tog flera år innan all dynga var bortstädad.

När Hulda själv blev sjuk och fick åka till Gällivare för att operera sig var Althea elva år och fick sköta ladugården.

"Korna skull skötas och Åsamora skull komma å vara, men ho kom int. Korna skull mjölkas kväll och morgon och morfar följd isi ladugården. Det var en kviga som hade kalvat och hon började aldrig stå still, hon stod som på nålar och trampa.
Mamma hade väl haft nå matrester som ho gav na så ho hant mjölka na medan a åt, men inte hant ja ju mjölka na.

Å då sa morfar: ”låt na vara omjölkad, ja ska sälja na till slakt, till första slaktarn som kommer.”

Å han gjorde de å. För kan hon int lära sig att stå still då skull a int vara kvar heller. Ho var alldeles vit den där kvigan, ja tror int de var en enda röd fläck på na. Jag minns så väl att en fick 80 kronor för kon en sålde."

Althea berättade vidare om hur livet kunde vara och om alla sysslor man gjorde. Man storbakade två gånger om året, en gång på våren och en gång på hösten, sedan förvarades brödet hopvikt i trekanter under säckväv på magasinsvindan.

När man tvättade högg man upp stora hål i isen och kokade upp vatten i järngrytan nere vid ån. Man tog upp vatten till korna varje dag.

Ja sysslorna var många. Det fanns inte mycket till nöjen, det var mest arbete, men om sommaren hade de dans i någon tom, närliggande tröskloge, t.ex. i Lillåholm, Valvträsk eller i Aspliden.
Någon eller några spelade och så dansade de.

Althea berättade om en gång när de hade dans i logen i Aspliden.
Den kvällen blixtrade det mycket, det for blixtrar genom logen för alla luckor stod uppe.
"Men lika roligt var det väl för det. Jag vet inte vad jag ska skryta med nu", sa hon och småskrattade lite.

Althea bjöd oss på peren och köttbullar med sås och efter det så hann vi fika igen och hon berättade många roliga episoder från sin uppväxt.

Tiden går fort när man har roligt och jag kommer ihåg att jag kände mig glad på hemvägen och tänkte att vilken skatt jag nu får med mig!

Vi ska vara tacksamma över att ha äldre människor i vårt liv som kan berätta om upplevelser och erfarenheter från förr och på så sätt föra dessa vidare till nästa generation så att vi inte tappar bort vår historia.

Tack för ordet!

Johanna Carefall