Kriget i Råneå från småländsk horisont.

Det begynnande 1930-talets militära förhållande i Sverige präglades väsentligen av 1925-års försvarsbeslut. "Det största steg på nedrustningens väg, som hittills någon nation företagit", skrev dåvarande försvarsministern Per Albin Hansson i broschyren "Fakta rörande socialdemokratisk försvarspolitik, nedrustning efter kriget och flottkommitténs förslag", Stockholm 1927, s 6.

Beslutet hade inte grundats på några strategiska utredningar av landets behov av försvarskrafter i det rådande utrikes- och försvarspolitiska läget.
Övergången till den minskade organisationen hade givetvis medfört många personalproblem och haft både kvantitativa och kvalitativ konsekvenser för befälskårerna och för befälsrekryteringen. Generallöjtnanten Archibald Douglas omdöme härom må återges: "På den korta tidrymden av 5-6 år fullbordades på detta sätt ett förstörelseverk inom den svenska officerskåren, som kanske i ännu högre grad än våldsförandet i övrigt av försvarsorganisationen medförde de allvarligaste påföljder i framtiden". Härtill kom återverkningarna på vårt land av den allmänna ekonomiska depression, som började 1929 i Förenta staterna och därefter utbredde sina verkningar till hela den utvecklade världen samt Ådalshändelserna i maj 1931 och konsekvenserna därav. Dessa förhållanden ökade svårigheterna när det gällde att vinna förståelse för krigsmaktens uppgift och behov.

1) Carl Eric Almgren

Försvaret låg för fäfot. Befälet bespottades och vågade knappast visa sig ute på gatorna i uniform. Landets politiska ledning sov lugnt i förvissningen om att den eviga freden infunnit sig. I mitten på 1930-talet kom äntligen ett yrvaket uppvaknande.

Nästan tio år hade förflutit innan krigsplanläggningen anpassades till 1925-års försvarsbeslut. Fyra krigsfall (försvarsalternativ) planerades.
Tre av dem, varav två längst uppe i norr, var inriktade på försvar mot ett ryskt anfall. Det fjärde tillkom senare när Tyskland började uppträda hotfullt och planen anpassades till anfall från söder.
Krigsfall 1 innebar att svenska arméförband skulle transporteras över till Finland och sättas in mot Ryssland tillsammans med finska armen vilket förordades av ÖB. Regeringen däremot föredrog krigsfall 2 vilket innebar att de svenska förbanden skulle grupperas på svenska sidan om Torne älv och längs Bottenvikskusten. I båda fallen skulle Åland besättas av I 14 i Gävle. ÖB vek sig för politikernas uppfattning, väl vetande att grupperingen i krigsfall 2 samtidigt skulle vara ett bra utgångsläge för övergång till krigsfall 1. med inmarsch i Finland.  Alltsammans var naturligtvis ytterst hemligt bara ett fåtal kände till planerna.

Tre dagar in på det nya året 1940 inställde pappa sig, Gideon Svensson, i Björka en liten ort strax öster om Eksjö.
Där mobiliserades första bataljonen ur I 12:s fältregemente. Att regementet sattes på krigsfot föranleddes av Sovjetunionens  angrepp på Finland drygt en månad tidigare. Sveriges militära beredskap var inte god, krigsmakten led fortfarande av sviter efter 1925-års olyckliga försvarsbeslut, med stora brister i soldaternas beklädnad, utrustning och vapen.
Störst problem var nog personalens utbildning som blivit eftersatt under många år. Varken meniga eller lägre befäl var inplacerade i sina krigsbefattningar, vilket fick göras i samband med inryckningen. Den viktiga uppgiften att sätta rätt man på rätt plats gjordes med hjälp av inskrivninsboken och intervju med den inryckande.
Hitta kuskar bland de hästvana bondpojkarna var ingen större svårighet, både Emrik Lilja och Sigurd Arvidsson blev uttagna till kuskar.

Kusken, smålänningen Emrik Lilja med häst

Kusken, smålänningen Sigurd Arvidsson med häst


På bataljonen fanns ett enda motorfordon en tung motorcykel i första hand avsedd för bataljonschefens resor. Bara ett fåtal hade körkort och körvana på tung motorcykel. Erik Karlsson i Himmestorp fick den ansvarsfulla uppgiften.

Under "rekryten" hade pappa, Gideon Svensson, 10 år tidigare blivit utbildad till underbefäl och jägare på I 19 i Boden. En mycket bra utbildning för kommande uppgifter, varför hans placering blev ordonnans på bataljonsstaben.
Efter fem dygn hade man tråcklat ihop och nödtorftigt övat något som liknade en skyttebataljon, forfarande fanns stora brister. Personalen var inte vinterutbildad och det var brist på skidor.

Redan den 9/1 anbefalldes transportberedskap, och påföljande dag påbörjades ilastning för befordran till för oss okänd ort. På den tiden vägrade ingen att åka i godsfinkor, utan det enda som hände var att någon spjuver åstadkom ett högljutt råmande för att demonstrera att man behandlades som boskap, men detta utlöste endast ett skratt bland kamraterna och ett överseende leende hos befälet.
Under denna första resa kom man underfund med att i de dåvarande 3:e. klass-kupéerna var möjligheten att lägga sig inskränkt till golvet och bagagehyllorna, varför huvuddelen fick sitta på hårda träbänkar med raka, lika hårda ryggstöd. I godsfinkan däremot kunde alla, utom eldposten, ligga raklånga i halmen och sova gott. Ilastningen gick över förväntan snabbt och bra, möjligen med undantag för hästarna som var lejda från bönderna i trakten och således ovana både vid varandra och detta sätt att transporteras. Fullt frivilligt var det endast få som klev in i vagnarna, men det var en fröjd att se hur de hästvana kuskarna lurade eller i värsta fall nästa lyfte in de vettskrämda djuren. För deras del blev detta också en mycket lång och besvärlig resa, eftersom de måste stå kvar i vagnarna ända tills slutstationen hade nåtts. För övrigt hade hela förbandet i och med ilastningen överlämnat sig på nåd och onåd till SJ personal och militära transportledningen.
För att hemlighålla truppförflyttningarna i största möjliga mån visste inte ens transportchefen det slutliga målet för resan.

2)Tore Petri

Regementet ilastade på järnvägsstationen i Eksjö. 1000-tals soldater med personlig utrustning, 600 hästar, gruppmateriel och tunga vapen. För hela regementet krävdes 14 tågsätt som ett efter ett rullade iväg mot okänd ort.
Före avfärden utdelades färdkost, som skulle räcka hela resan. Den bestod av brödlimpor och ett stort stycke fett fläsk per man, med jämna mellanrum stannade tåget. Manskapet steg av och blev serverade varm dryck till det torra brödet, oftast kaffe eller te, men även "buljong", precis som vi såg i filmen "Någonstans i Sverige".
Här kunde man också fråga om var man befann sig.

Soldaterna förstod snart att tåget var på väg norrut. Rykten började cirkulera om att de var på väg till Finland. Pappa berättade att transporten bevakades av svenska flygvapnet. För att hålla jämn hastighet med tåget gjorde flygplanen en del luftakrobatik till de resandes förnöjelse.
Tågen tuffade vidare norrut.
Efter ett och ett halvt dygns körning stannade första transportenheten i Niemisel.

3) Löjtnant Fischer berättar att enhetens chef 4) löjtnant Stierngranat kom rusande längs spåret hojtande: "Var i helvete är vi? .......och vad ska vi göra"?

Några soldater började gråta när de såg stationens finska namn. De trodde att de befann sig i Finland, men lugnade sig när de fick veta att de fortfarande var kvar på svenska sidan om gränsen.
Av stationsofficeren i Boden fick efterföljande enheter ett kuvert med karta och instruktion för den fortsatta verksamheten.

Den enda som under resan fick veta vart de var på väg var chefen för första bataljonen 5) Karl Wärnberg. Hans signalist hade avlyssnat ett ryskt radioprogram, som sändes på svenska, och hört att två svenska elitregementen var på väg till Boden. Det andra regementet var I 4 i Linköping. De som visste hur dåligt utrustat och utbildat regementet var skrattade nog åt beteckningen elitregemente.

Transporten från Eksjö till Niemisel hade gått bra, dock hade en del hästar fått avlämnas på grund av korsförlamning. För mycket havre och ingen motion! Kuskarnas tidigare vita pälsar hade under transporten erhållit en smutsig brungrå färg, som aldrig gick ur.


Kusken, smålänningen Emrik Lilja med häst

Wärnbergs bataljon kom fram till Degerselet någon gång före kl 1200 den 11/1. När de urlastat och nått sina kvarter vid 14.00-tiden var det redan mörkt. Såväl manskap som hästar förlades under tak i byn Prästholm på Råneå-flodens södra strand.

Gamla skolhuset i Södra Prästholm som 1940 var nybyggt och som togs i bruk som militärförläggning. Bilden är från 1980-talet innan byggnaden revs.

Bataljonstaben fick sin förläggning i det nybyggda skolhuset. Skolsalarna tömdes och byggdes om till logement med under- och översängar. Där fick skidordonnansen, Gideon Svensson från Hornsved och mc-ordonannsen Erik Karlsson från Himmestorp en bra förläggning. På grund av kylan förvarades motorcykeln i källaren under skolan. Pappa berättade att han hjälpte Erik många gånger med att släpa det tunga fordonet uppför stentrappan.
Bataljonens personal i övrigt fick plats i bondgårdarna runt omkring i byn. De så kallade bagarstugorna med sina goda eldstäder uppskattades av smålänningarna. Ingångarna till de norrländska fähusen var för låga för de sydsvenska hästarna, men dörrarna kunde huggas upp.

Vinterutbildning, särskilt skidåkning påbörjades omgående efter framkomsten. Regementet hade brist på skidor, de som fanns var långa och av dålig kvalitet, från tiden före första världskriget. Ortens tillgångar tömdes snabbt men fortfarande fanns brister.

Det väckte säkert en viss uppståndelse när Emrik Lilja efter framkomsten lyckades slarva bort 12 par skidor. Långt senare efter ett par supar hemma i köket berättade han: "När jag skulle åka kom de och slängde på 12 par skidor på mitt lass. Jag brydde mig inte om att binda dem utan åkte iväg och i en sväng ramlade de av. När jag kom fram frågade de var jag gjort av skidorna men jag svarade att jag har inte kvitterat några skidor".

Personalens marschskor passade dåligt till skidornas bindslen. I Råneå fanns en skofabrik där Wärnberg beställde skidskor till hela sin bataljon. Leveranserna kunde påbörjas så gott som omgående, medan regementets övriga bataljoner, vilka beställde från militärförråd fick vänta månader.

Regementsadjutanten på fältregementet löjtnant Georg Fischer berättar: 6) Ryman satte fart på det mesta, regementets utbildning låg honom varmt om hjärtat, även regementsläkaren och regementsveterinären fick händerna fulla. De jagades bokstavligen ut på täta inspektioner av förläggningarna och deras sanitära anordningar.
Över staben och regementet härskade Ryman med järnhand. Ingen gick fri från hans kritik, men han gav också erkännanden när han fann detta motiverat.
Det dröjde inte länge förrän Ryman personligen började öva sina bataljoner främst i rörliga förhållanden.

Det råder ingen tvekan om att regementet under hans entusiasmerande ledning så småningom blev krigsdugligt, men detta hade tagit sin rundliga tid.
I den svenskspråkiga utsändningen från Sovjet, som vi noga avlyssnade, kunde vi till vår stolthet en gång få höra att I 12 - men också grannregementet l 4 - av Sovjet ansågs som svenska arméns elitregementen!
Uttalandet måste ha gällt disciplin och gålust, trots regementets "lätta" beväpning och brister i materiellt hänseende tror jag inte att vi blivit särskilt skakade om regementet erhållit marschorder att gå österut.

En dag när Ryman och jag gemensamt studerade vår lägeskarta över händelseutvecklingen i Finland, sa Ryman:
 - Tror du att vi kommer att vara här ..... till midsommar? och så pekade han på Tammarfors. Jag minns inte mitt svar. Men förvånad blev jag, så mycket kommer jag ihåg. Senare har jag förstått att Ryman i egenskap av f d generalstabsofficer var väl indoktrinerad i de Rappe - Ehrensvärdska tankegångarna, enligt vilka svenska armén borde kämpa sida vid sida med broderfolket.

Att Ryman pekade just på Tammerfors kan bero på att regementet kunde transporteras raka vägen dit på järnväg. Därifrån gick järnvägen vidare östrut till Karelska näset, Finlands hetaste frontavsnitt.

På regementet gick rykten om att åtminstone första bataljonen skulle gå över gränsen till Finland, en uppgift som var helt enligt Wärnbergs ide. Wärnberg blev ursinnig när regeringen bestämde att inga svenska förband skulle kommenderas till Finland. På kvällen samma dag skickades pappan(Gideon Svensson) ut med bataljonschefens dagorder till kompanicheferna, där det stod "Regeringen är inte det svenska folket värdig".
Den skulle läsas upp för kompanierna vid morgonupp-ställningen dagen därefter. På efternatten när Wärnberg nyktrat till och lugnat sig, blev pappa tillsagd att åka ut och samla in det uppviglande dokumentet

Under vårvintern utförde femte fördelningen en stor övning med anfall mot finska gränsen. Löjtnat Georg Fischer regementsadjutant på I 12 fältregemente berättar:
Manövern tog äntligen slut. Från fördelningsstaben kom den hugnesamma ordern att vi fick ta ut en "vilodag" antingen nu omedelbart eller efter återkomsten till ordinarie förläggningar.
Vi - både befäl och trupp - var trötta. Nu förestod en förflyttning på 10-12 mil till fots eller på skidor. Jag gick fram och tillbaka på landsvägen utanför staben och övervägde situationen. Dagsmejan verkade kraftigt. Snön bokstavligen flöt bort från vägen. Då fick jag en enligt min mening genialisk idé. Tar vi ut vilodagen nu - idag - har snön sannolikt försvunnit från vägarna i morgon. Då får antagligen fördelningsstaben ordna vår hemtransport på ett eller annat sätt. Kanske med bilar? - Jag räknade med bilar.
Jag stegade in till Wockatz som vilade ut i en bondgård strax intill och föreslog att med hänsyn till truppens tillstånd var det nog bäst att ta ut vilodagen omedelbart. Det var i alla fall en lång förflyttning som förestod. Wockatz godkände förslaget och order om vilodag expedierades omgående.
Alla kunde pusta ut ett slag. Truppen "vilade", det vill säga skötte om vapen, hästar, materiel och sig själva i nu nämnd ordning. Plötslig bröts stillheten - åtminstone för mitt vidkommande. Generalstabskaptenen Hadar Cars - chef för för fördelningsstabens underhållssektion (sedermera chef för l 12) - inställde sig vid regementsstaben och for ut mot mig:
 - Vad menar ni, varför ger ni er inte iväg .... ser du inte att snön håller på att försvinna från vägarna?
 - Jovisst ser jag det .... men vi vilar oss - enligt fördelningsorder!
 - Jamen hur, ska ni ta er härifrån?
 - I morgon marscherar vi .... men förresten, det vore inte så dumt om ni kunde ordna med biltransport .... Biltransport! Det är mitt förslag.
Cars ångade iväg och lugnet sänkte sig åter över min tillvaro, en timme.
Cars kom tillbaka och meddelade att vi skulle förbereda biltransport. Order skulle komma, så snart som möjligt.
Vi förberedde oss. Jag skrev order. Vid förbanden skedde indelning i bilenheter. Provlastningar förekom, i varje fall vid första bataljon.
Och vi fick bilar till allt - personal, hästar och slädar.
Långt senare när Cars blivit regementschef vid l 12, anför-trodde han mig att nästan hela Övre Norrlands lastbilspark måste tas i anspråk för denna operation, vilket ger en föreställning om bilbeståndets storlek vid denna tidpunkt.
Nåväl, allt gick enligt plan. Regementet transporterades på några timmar hela den sträcka som eljest skulle tagit två dygn i anspråk. Jag kände mig som en välgörare av stora mått. Smålänningarnas glada ansikten som lyste från bilflaken var min belöning.

Regementet var fullständigt slutkört. Emrik Lilja berättade:
"De låg som dö'a på lastbilsflaken när de kom hem".

Personalen klagade sällan på den hårda vintern och de hårda övningarna, däremot ville de hem till sina familjer och gårdar. Bönderna oroade sig för vårbruket.
Den 16 april kom order om avveckling av förläggningarna, förflyttning till ilastningsstationerna och hemtransport. Tre dagar senare var samtliga på sin mobiliseringsplatser i Eksjö och höll på med inlämning av vinterutrustningen, när order kom att halva styrkan skulle vara marschfärdig inom tre timmar. Efter ytterligare tre dagar transporte-rades hela regementet med bussar och lastbilar till Skåne.

Först den 4 juli hemförlovades pappa (Gideon Svensson). Beredskapstiden var en stor upplevelse för pojkarna från Småland. Under ett halvår fick de göra en Nils Holgerson-resa genom Sverige och se både en del av Norrland och stora delar av Skåne.
Efter ett par supar berättades ofta beredskapsminnen hemma i köket. Emrik och Sigge tycks ha haft ljum inställning till militärtjänsten. Trots bristen på ammunition övades skjutning vid några tillfällen. Sigge berättade: "När jag skulle skjuta hade jag tappat kornet på geväret, men jag sa inget utan sköt ändå. Löjtnanten såg detta. Men vad löjtnanten ansåg om skjutning utan korn, har jag inget minne av att Sigge berättade. Vid ett annat tillfälle berättade han: "Emrik sa, vi bryr oss inte om att gå till uppställningen. Kom med mig istället så ska jag bju'  på en sup, men då hade de tagit Emriks kusklåda, kaptenen hade den till att stå på när han talade". 

Vi avslutar med en historia av tjf stabschefen löjtnant Fischer,  som troligen många har skrattat flera gånger på officersmässarna.

När vi satt vid frukostbordet en av de första dagarna i Landskronatrakten kom ett angeläget bud. Kronprins Gustav Adolf hade anlänt till Karlskrona hamn och ville träffa regmentschefen.
Vi - dvs 7)Wokatz och jag (Fischer), Steineck hade fortfarande krigspermission, hastade åstad per chefsbil. Vi anlände till Landskrona hamn, där kronprinsen med uppvaktning väntade på oss.
Efter hälsningsceremonierna sade kronprinsen, pekande ut mot hamninloppet:
 - Just nu kommer en fientlig (!) jagare inlöpande i hamnen .... vad gör översten?
Wockatz blev perplex och avfordrade mig ett förslag. Jag svarade på bästa högskolemanér:
- Regementschefen förutsätter att den trupp som avdelats för inloppsförsvaret träder i aktion .... för övrigt föreslår jag att vi tar oss närmare skådeplatsen och avvaktar händelseutvecklingen.
Stämningen som helt plötsligt blivit ganska förtätad lättade märkbart, svaret var tydligen tillfredsställande. Kronprinsen gav en nådig nick. Den "fientliga" jagaren upplöstes i soldiset lika snabbt som den frammanats. Det kungliga sällskapet äntrade sina bilar och fortsatte till andra environger. Vi andades ut. Äran var räddad.

Berättelse av Gondy Svensson

1. Carl Eric Almgren började på l 12 1932 och slutade som armechef.
2. Löjtnant Tore Petri var bataljonsadjutant på andra bataljonen.
3. Löjtnant Fischer var regementsdjutant och stabschef under Steinecks permission.
4. Löjtnant Henrik Stierngranat var chef för första kompaniet på första bataljonen
5. Överstelöjtnant Karl Wärnberg var chef för första bataljonen.
6. Överste Ryman tjänsteförrättande chef under Wockatz sjukdom.
7. Överste Wockatz var ordinarie chef för fältregementet.