EN äventyrlig överresa.

Inte så kul för Teodors föräldrar Isak (född 1865) och Albertina(född Vikström 1871) att vinka av Teodor. Den förstfödda sonen Frans Oskar (född 1889) hade åkt över till Amerika vid 18 års ålder. Året var 1907. Tiderna var svåra så det var det alternativ som fanns. Noterbart är att Oskar åkte aldrig hem igen. 

Resan gick först via Norge till England, att få tag i dessa "Amerikaresor" var inga problem. Det fanns personer i Råneåområdet som var "reseagenter" och sålde resor. Detta år 1913 var det 57 personer från Råneåområdet som emigrerade till Nordamerika och Kanada. Från Norges näst största stad Bergen åkte han sedan med ett kombinerat emigrant och lastfartyg som hette Portland. Resan tog 18 dygn i ett mycket besvärligt väder, innan de kom fram till Halifax på Nova Scotia i sydöstra Kanada. Om den resan berättade Teodor: Och tjyvar fanns det ombord för jag blev bestulen på både pengar, betyg och värst av allt adressen till min bror. Jag visste att han bodde i Minneapolis i Minnesota, men jag förstod att det måste vara en större plats en Böle hemma i Råneå! Eftersom alla hans papper var borta fick han inte gå iland i Halifax, och fartyget skulle gå tillbaka till England igen efter att ha lastat kol. Teodor blev förstås ledsen då alla utom han fick lämna båten. Fartyget Portland fortsatte till Portland! För att lasta på kolet. Men stewarden som arbetade på båten tyckte så synd om den unge svensken så han lät honom gå i land. Mot alla strikta förhållningsorder som myndigheterna satt upp. 

Ibland ska man ha tur i livet....

Efter två dygns tågresa kom sedan Teodor till Chicago, efter två dygns resa, inte så långt från Minneapolis.Sedan efter ytterligare en resa var han framme i Minneapolis nära floden Mississippi, och där visste han att hans bror Oskar bodde. Den första svensktalande mannen Teodor träffade på var en svensk som stod på perrongen när tåget hade stannat. Mannen frågade om han hade sett en ung dam ombord på tåget. Han beskrev henne men Teodor hade inte sett någon som svarade mot damens beskrivning. Sen var det Teodors tur att ställa en fråga: Om mannen kände någon som hette Oskar Larsson. Att han var kort och tjock och hade mörkt hår. Ibland är det tillfälligheter som kan avgöra framgång eller inte i det här fallet så var sådan "bondtur" att mannen i fråga brukade äta på ett matställe i staden där en man med namnet Oskar Larsson brukade äta. Mannen tog med Teodor till matstället och där satt hans bror Oskar och spelade ett kortspel som heter Whist. 

Ingen engelska kunde ju Teodor. Så han använde fingrarna i stället som han uttryckte sig. Alltså kroppsspråket - det brukade ju alltid fungera i alla sammanhang. Men på järnvägsverkstaden där han började arbeta var det inga problem med språket. Minst hälften av de 4000 anställda på detta företag var svenskar. En av dem var en ungdom som kom från samma by som han själv alltså Böle! Så det var inga problem att trivas i staden och tjäna pengar till sitt uppehälle.

Här ser vi Teodor och Oskar i framsätet på en Automobil. Det var framsidan på ett vykort som bröderna skickade hem till pappa Isak och mamma Albertina.

En riktig äventyrare var onekligen Teodor

Vid 19 års ålder tog han värvning i USA:s kavalleri och blev då stationerad på Fort Rignold i staten Texas. Det var år 1916. På andra sidan gränsfloden Rio Grande låg Mexiko. Med tanke på all boskap som gick omkring där så var det inte underligt att det var kött till nästan varenda måltid. Underbart tyckte Teodor och mindes hur det var hemma i Böle med maten, varje mål var potatis och salt sill. Underbart att äta kött från Texas-boskapen. Men det var en djäkla plats att leva på. Sand så långt ögat kunde nå och så floden förstås. Inom fortet fanns både infanteri och kavalleri och mannskapet var alltid i luven på varandra. Så det var tätt mellan slagsmålen och man fick väl en och annan snytning, men man gav väl också tillbaka en del snytningar. Teodor hade nävar som såg ut som fårbogar och var över 1.80 lång. Teodor var en reslig man som skapade stor respekt med sin stridsvilja båda i boxnings och brottningsmatcherna och när det var allvar. 

Boskapstjuvar var vanligt i denna tidsepok: Det var som i "Westernböckerna". Soldaterna fick rida över till grannlandet Mexiko för att ta tillbaka de kreatur som banditerna hade stulit från de stora rancherna som fanns i Texas. Det stals enormt mycket .

Revolutionären Pancho Villa i Mexiko ställde till det för både USA och Mexiko . Han ville att folket skulle få det bättre, en bättre jordfördelningspolitik, och denna sak utmynnade in att  det blev reguljära strider mot båda ländernas soldater. Mest med regeringsstyrkorna från sitt hemland men även Teodor och hans kamrater fick strida mot dessa "banditer". Som mest åren 1916-1917. Som tur kom Pancho Villa överens med guvernören för området Sonora i Mexiko Adolfo de la Huerta 1920 om vapenstillestånd. Den sista utbildningen fick Teodor i San Antonio. Betalningen var inte så mycket att skryta med, 34 dollar i månaden plus mat, kläder och husrum. Av dessa gick 7.65 dollar till en försäkring som Teodor hade stor nytta av senare. Sen kom 1917 och Amerika gick med i Första världskriget. Den 6:e april 1917 förklarade USA krig mot Tyskland. Teodor och hans kamrater fraktades över Atlanten med en engelsk lastbåt och hamnade i Le Havre, en stor hamnstad i Frankrike. Resan gick vidare till fronten i en boskapsvagn. På vagnarna kunde man läsa "Åtta hästar eller 40 karlar". Kompaniet hade inga hästar för de hade helt plötsligt  blivit infanterister från att ha varit kavallerister. Det tog lång tid att komma vidare från staden Le Havre. Ibland gick tågen, ibland inte, det var som att spela roulette! 

En hemsk plats denna krigsskådeplats Verdun i Frankrike. Byarna runt omkring var lagda i grus och slagfälten såg ut som stora kraterhål. Teodor och hans medhjälpare i kompaniet flyttades från ena stället till det andra. Han blev kvar till i juni 1919, alltså nästan ett år efter krigsslutet. Själv blev han skadad av en kula i ryggen. Av förklarliga skäl berättade inte Teodor så mycket om striderna han var med om, men glädjen vid krigsslutet, den 11 november 1918 klockan 11 på förmiddagen, det kom han ihåg med glädje. Tystnaden var det som var det märkligaste, alldeles tyst. Så märkligt tyst det kan bli. Men glädjen var stor och på kvällen blev det ett "sjuhelsickes" firande i byarna. Och givetvis i hela västvärlden. Efter fyra år av krig och elände 1914-1918 var kriget över.  Bara i Verdun dog 377 000 fransmän och 337 000 tyskar. Män och pojkar i sina bästa år. Förskräckligt! Dagen då det blev fred kom att kallas "Stilleståndsdagen". Över 20 miljoner människor fick släppa livet till i "Första Världskriget", tyvärr dröjde det inte så många år innan blev det ett nytt världskrig (det andra) 1939-1945. Med nästan samma länder inblandade. 

I juni 1919 åkte Teodor Larsson tillbaka till USA men nu hade han fått nog av det militära livet. Han försökte frigöra sig från soldatlivet men att vara i armén i USA det var som att vara i Främlingslegionen i Frankrike, man var fast i det livet. Men en sak ordnade upp det för Teodor och det var den skottskada han fått i kriget i Frankrike. 

Åkte hem igen

I december åkte Teodor hem till Sverige. En härlig känsla att vara tillbaka efter 6 år. Tanken var att det bara skulle bli en kost visit i Sverige men han blev så intresserad av en dam vid namn Märta Enström, från granngården, att det slutade med ett bröllop. Märta ville under inga omständigheter flytta till Amerika så givetvis fick Teodor böja sig för "övermakten"!

Brölloppskortet 1921

Teodor betonar när han blev intervjuad i lokaltidningarna NSD och NK att han hade det bra däröver, men skulle han/de hade bosatt sig där var nog sannolikheten stor att han skulle fått deltaga i flera krig. Och det hade han fått nog av, det kan man ju förstå.

Skottskadan hade ett positivt med sig. Teodor fick en liten pension tack vare den försäkring han tecknade i början av sin vistelse i den amerikanska armén. Det var när Teodor röntgades på Luleå lasarett, långt senare, så konstaterade röntgenläkaren att denna skottskada han fick i Frankrike hade kunnat förlama eller till och med döda honom. En enda futtig millimeter från ryggmärgen hade kulan tagit , så nära hade det varit! 

Medalj tilldelade han från Amerika för att han deltagit i kriget. 

Teodor och Märta bosatte sig på gården "Tomta", där senare barnen Bertil, (född 1923) Karin (född 1926) och Henning (född 1930) kom till världen. Sonen Henning och hans fru Kerstin tog senare över jordbruket på denna gård. Teodor Larsson avled vid en ålder av 86 år (1897-1983).

Sonen Henning Larsson i färd med att ta hand om lite nyslaget hö. Foto: Anders Norman.

Sonen Bertil Larsson (1923), en av IFK Råneås bästa skidåkare genom tiderna. Fått "Stora Ledarmärket ". Gifte sig 1950 med Linnea och byggde hus på Norravägen i Råneå. Den stora prissamlingen visar lite om Bertils tävlingsförmåga.

Källor: Böleboken som heter Böle " Vår by vid Råneåälven, tidningsklipp NSD och NK. Intervjuer med Yngve Wikberg.

Tack : Kerstin Larsson, Birgitta Johansson Norberg, Sten Sjöberg, Bilder och bildhantering, Johan Asplund Layout.

Redaktör: Kent Höglund