Inblandade var tre profiler Lars- Anton Antonsson Bjurånäs 1866- 1948, Lars-Anton Backman Bjuråfors 1872-1964, Erik Larsson Forsnäs (Sörigår'n. Denna historia är berättad av Frans Olovsson Bjuråträsk 1890-1986 för Sune Larsson som skrivit ner berättelsen . Vilket vi i Raan.nu är mycket tacksam för.
Någon gång 1906/1908 var Sunes farfar Erik Larsson, Lars- Anton Backman och Lars Anton Antonsson på älgjakt, någonstans mellan Forsträskhed och Bjuråträsk. De visste var älgarna fanns, hade rätt vind men terrängen var för snårig. Antonsson skulle göra en kringgående manöver, förmodligen för att stöta/skrämma fram älgarna men denna manöver kom inte att bli så framgångsrik.
Efter ett längre tag skymtade Backman något brunt, slängde hastigt upp geväret. Erik skulle slå undan gevärspipan och ropade " skjut inte" men hann inte det var för sent, skottet hann avlossas. Det var Antonssons bruna ryggsäck Backman hade sett och trott att det var en älg på ingående.
Berättare: Frans Olovsson - Skottet gick genom ryggsäcken, igenom ett kaffeburklock- så mitt i som "he du ritar en cirkel". Sen genom tre hembakta skorpkakor, och även tog med sig bitar av ett grovt rep in i Antonssons kropp.
Här ser vi Frans Olovsson i kavajen på besök i Råneå. Här samtalar han med Börje Larsson platsen är ICA Handelsboden.
När de kom fram till Lars-Anton Antonsson sa han, "ja nu har ni skjutit mig", så de fick skyndsamt hämta rep och spik och annat i Bjuråträsk för att göra en bår så kunde bära ner den skadade först till Sågdjupträsk, ro över där och sen bära vidare båren till Niemisel station. Det fanns ingen farbar väg så de fick promenera och bära den skadade Antonsson i över 8 kilometer.
Där på stationen råkade en skogsfaktor befinna sig. Han sa till Backman "Jag har ju sagt till dig att inte jaga i tid och otid". Backman hade vridit sina händer. Tur i oturen var att det var åtminstone lovlig tid för älgjakt vid detta tillfälle! Sen bar det iväg med tåg till Gällivare lasarett, Bodens garnisons lasarett hade inte byggt ännu vid denna tidpunkt.
Den här händelsen inträffade på hösten, och redan påföljande sensommar var Lars-Anton Antonsson i full färd med kolbränning. Sega och tränade sen barnsben som folk var förr i tiden. En bidragande orsak till att han klarade livet var trots allt den grova kalibern. Remington 12.7 med slätborrad pipa. Den tunga kalibern gjorde att utgångshastigheten var tämligen låg. Med dagens vapen hade det säkert slutat mycket illa med bråd död. Ganska säkert var att nykterheten inte var "glasklar" enligt berättaren Frans Olovsson.
Sune Larsson på besök i Råneå under sommarmarknaden 2015. Foto: Kent Höglund
Tack till: Sune Larsson för att vi fick ta del av denna berättelse.
Kent Höglund