NJA har haft besök av ett par pigga åldringar.Det var 92-årige Erik Anton Eriksson från Råneå-Fällträsk och 83-årige Lars Fredrik Larsson från Sörigård i Råneå-Mjöträsk

Av dessa båda hade jag ändå sedan min barndom hört berättas om livet i gamla tider,bl.a. om livet och arbetet vid Avafors Järnbruk,till vilket båda två som småpojkar fingo följa med sina fäder,som då arbetade vid bruket.Erik Anton,som var något som ett mekaniskt geni stod för tekniska data m.m.,medan Lars Fredrik med sitt glättiga lynne och sin berättarbegåvning talade om seder och bruk på den tiden.

Under min semester förverkligades en länge närd önskan,att få visa dessa kärngubbar i första hand NJA och i andra hand Luleå stad.Ingen av gubbarna hade varit i Luleå på mycket länge,Erik Anton inte på 62 år.Stadsbilden hade förändrats högst avsevärt under denna tid ansåg han.Det enda hus han kände igen var Bergströmska gården vid Rådstugatan,där bl.a.Sundqvists mattaffär nu är inrymd.Det var en vacker gård ansåg han med all rätt.

Vårt besök vid NJA hade ordnats så att vi fick se på tappningen i både tackjärnverk och stålverk.Det som imponerade mest på dem båda,var de kolssala dimensionerna på allting,men dock allra mest gnistregnet.På väg från tackjärnverket till stålverket fick Erik Anton se vår största lastbilkran,som kom körandes emot oss.Han såg till att han i god tid var på andra sidan diket,och när den passerat frågade han inponerat:"Vo i Guds namn vär detta?"Erik Anton har bränt många tjärdalar i sina dar och stubbarna til dessa har alltid tagits upp med enklast möjliga verktyg.För att lämna enklaste möjliga förklaring sade jag att"hä vär in stubbrytare",vilket mottogs med ett kort och kärvt:"o dräg at h--i".

Båda två har grävt många kilometer krondiken i sin dag.Med hänsyn härtill gick vi bort och tittade på en av Bergendal & Höckerts största grävskopor,som just då höll på att gräva för den stora avloppsledningen.Det var ofartbart ansåg de.Min förklaring att det fanns liknande maskiner som var ännu större och märkvärdigare mottogs dock med märkbar skepsis.

Det intressantaste besöket gjordes dock i gjuteriet,som ägnades över en timmes studium.På grund av oväsendet där inne kunde några förklaringar inte lämnas under själva besöket och innan Erik Anton med sitt stora intresse för det tekniska på ett tillfredsställande sätt gått igenom hela arbetsprocessen tog det sin tid.Hans första kommentar sedan vi kommit ut frambars på den ursvenskt märgfulla dialekt som är Erik Antons egen:"Där var ett okristeligt väsende".Vi mötte också en bekant till båda gubbarna,som intresserat frågade vad de ansåg om gjuteriet:" Ja",sa Erik Anton,"där var e`precis som man föreställt sä`hä skulle vara i helveti".--"Jaså ni kanske inte skulle vilja vara där och arbeta då"frågade vår bekanting."Nä om jä sä o´skull få tie kronor om dan skull ja int´gå dit"sa Erik Anton.

Men det började bli dags för lunch,som jag hade beställt på stadshotellet.Det var säkert det första(!)resturangbesök som någon av dem gjort.Ett litet missförstånd,när tamburvatmästaren kom för att ta hand om hatt och käpp,klarades elegant,sedan båda tagit vaktmästaren i hand och talat om namn och hemvist.Erik Anton lämnade dock för säkerhets skull inte från sig hatt och käpp till någon nyförvärvad bekant,utan tog dem in i matsalen,där hatten placerades på golvet vid stolen,såsom gammal sed är.

Erik Anton var klädd enligt äktsvenskt mane´r,så som en odalman uppträder i sin dagliga gärning.Med hänsyn till slipsparagrafen var vårt besök meddelat i förväg,men av någon anledning var det inte dukat när vi kom.Jag bjöd dem slå sig ned vid bordet medan vi väntade,men deras gamla tradition bjuder dock,att man inre sitter fram till odukat bord,varför stolarna togs med och placerade mitt på golvet.Där slog sig gubbarna helt naturligt ner,och jag hade inget annat att göra än att följa med med min stol.Och där satt vi sen alla tre--mitt på golvet--och diskuterade dagens problem till både min och andras förnöjelse.Det var en syn för gudar...

Efter en liten rundtur i staden och ett cafe´besök var vi redo för hem färd.Vid det kaffe,som avslutade dagen hemma hos Lars Fredrik,ville så Erik Anton göra upp om ersättning för mina utlägg.Väl medveten om hans inställning att alltid göra rätt för sig,kunde jag inte neka att ta emot några pengar utan bad honom lämna en liten slant till bensinen.Efter moget övervägande gav han mig två kronor och frågade omdet räckte,vilket naturligtvis besvarades jakande."Ja" sa han"jä hav allti ärligt villi göra rätt för mäg".Och det gjorde verkligen hedersmannen Erik Anton även denna gång.De 15 milens körning,lunchen och den lilla slanten till tamburvaktmästaren var värt många gånger den två kronan,fast det sistnämda hade nog Erik Anton ansett vara höjden av galenskap om han vetat om saken.

I ett senare nummer hoppas jag få återkomma med minnen och hågkomster från forna tider,så som ("Sörigårds-Lars-Frek"som han kallades)Lars Fredrik Larsson mins den tiden.

G.R.