Idag är Strömsund mest förknippat med sommarstugor och Strömsundshemmet, men blickar man bakåt finner man att byn rymt spännande industrier som bergsbruk, sågverk, flottning och skeppsvarv.
Strömsund kommer till på 1730-talet. Råne socken hade blivit ett centrum för bergsbruk, bland annat med stånghammare i Orrbyn (Melderstein). Brukets masugn placerades mellan Dynträsket och havet, en dryg halvmil från Råneå, och fick namnet Strömsund. Kring masugnen kom ett litet samhälle med egen hamn att växa upp. Med hamnen kom så småningom skeppsvarv, sågverk, skolor och butiker. Strömsund är med andra ord en relativt modernt samhälle, skapat kring en industri. Den här artikeln kommer att fokusera på Strömsunds nyare historia, från slutet av 1800-talet och framåt. Man kan läsa mer om masugnen och brukstiden här.
Den gamla kustlandsvägen mellan Råneå och Töre över Vitå. Strömsund kringgicks på grund av dess vattensjuka läge. Först 1830 drogs en sydlig rutt mellan Töre och Råneå, via Strömsund. Sträckan Strömsund-Råneå kompletterades genom beredskapsarbete med en rakare väg 1953. Det berättas att strömsundsbor redan då hört av sig till vägverket och önskat en mer kustnära väg, utan att få gehör. Sträckning vid vattnet kom trettio år senare, i början av 1980-talet, då den nuvarande E4 byggdes. E4 klöv byn i två delar. 1890 hade Strömsunds vägnät utökats genom att en väg till Högsön byggts. 1928 drogs högspänningsledningen från Notviken fram till Strömsund.
Strömsund har ända sedan brukets dagar varit en hamnplats. Hamnen förde tidvis malm och järnvaror Hamnen och öarna, typ Flakaskär och Lillkilholmen, bär spår av sjöfarten. Segelskutor har dumpat sin barlast och med den har främmande växter, mineraler och snäckor spridits kring Strömsund. Kring 1860 kunde det enligt uppgift ligga hundra skutor på redden mellan Strömsund och Flakaskär.
Från senare delen av 1800-talet till 1928 gick regelbunden ångbåtstrafik längs Bottenvikskusten. Tre gånger i veckan gick turer från Piteå till Haparanda. Ångbåtarna gick in i hamnar längs rutten och lämnade/plockade upp både gods och passagerare. Strömsunds hamn var Råneås hållplats för ångbåtstrafiken. Kända ångare var bland annat Kurir och Haparanda.
37,18 x 5,80 m310 hk ångmotor för 10 knop246 brt / 178 nrt
Byggd 1896 av Bergsund mekaniska verkstad i Stockholm för Ångfartygsföreningen AB i Haparanda. Övertogs vid sekelskiftet av Bottniska Ångfartygs AB. Extremt grundgående, kunde angå Haparanda stadskaj. I trafik 1896-1930 Luleå-Seskarö-Haparanda plus mellanliggande bryggor, däribland Strömsund. Utkonkurrerades av busstrafik i början av 30-talet och lades upp. Såld till Finland som skrot 1936 och tömdes på inredningen. Senare ombyggd och omdöpt flera gånger.Sven-Åke Ström (f. 1920) har berättat att han såg hjulångaren som barn i Strömsund. Det var den sista stora båten som trafikerade hamnen.
Partihandlarna och köpmännen i området använde sig också av Strömsunds hamn. Under slutet av 1800-talet var det brukspatron Rånlund som var den ledande handlaren. Köpmannen J.F. Skogqvist, som var aktiv med början på 1920-talet, hade egna magasin nere vid kajen där varorna förvarades i väntan på vidare transport medelst lastbil eller häst. Det lossades en mängd olika varor; byggnadsmaterial, cement, mjöl, foder, livsmedel och varor till Skogqvist egna affärer. Som återförsäljare åt ESSO distribuerade han dessutom drivmedel, lysfotogen, oljor m.m i länet.
Gamla rånebon Alice Sundqvist berättar att hennes mamma Betty Eriksson (f. Rutqvist) föddes 1896 på Flakaskär. Alice morfar Karl Erik Rutqvist var lots och stationerad på ön. Familjen bodde i öns enda hus mellan åren 1891-1896. När fartyg skulle anlöpa hamnen i Strömsund seglade ut med rött lotsmärke på seglet och mötte skeppen ute i fjärden. En av Bettys fyra bröder, Gustav, blev sedemera själv lots på Holmögadd utanför Umeå. Själva lotshuset var ett timmerhus byggt 1831 i Jämtösund. 1856 flyttades det till Flakaskär. 1904 hade det flyttats igen, till Skellefte skärgård.
Strömsunds hamn försvann efter några decennier in på 1900-talet. Persontrafiken med båt fick konkurrens av bussar och personbilar och godstrafiken fick på samma sätt tävla mot lastbilar. Hamnarna, till skillnad från vägarna, kunde inte användas vintertid när isen låg. De djup som krävdes för att de större båtar skulle kunna anlöpa hamnarna underminerades dessutom ständigt av naturliga orsaker; landhöjning och sedimentering. Sedan år 1700 har kusten enbart på grund av landhöjning stigit 3 meter. 1760 uppförde bruksherren Meldercreutz det första skeppsvarvet invid viken. Båtbyggande kom att pågå i över hundra år och skeppen som byggdes var stora nog att segla ner till Medelhavet för försäljning. Platsen för varvet kallas än idag av strömsundsbor för Varvet.
På Bäckerskäret i Strömsund fanns ett hus som på 1920- och 1930-talen var känt som Kolerasjukhuset. Där hamnade sjuka sjömän för att tillfriskna. Ibland var läkare från Råneå tvingade att sätta sjömän i karantän på grund av smittorisken. Enligt Holger Andersson i Vitå så fann man, när man grävde vattenledningar kring tomten, en stor mängd tomflaskor med etiketter från hela världen.
Strömsund hade egen småskola fram till 1942. Den var belägen alldeles nära Strömsundshemmet, söder om bäcken. Efter att skolan lagts ned skjutsades eleverna till Råneå. Skolbyggnaden var affär under en tid, men är numer riven. På tomten står idag ett annat hus.
Från 1940-talet till mitten av 1950-talet var flottningen betydande i Strömsund. I viken mellan Rödberget och Kilholmen bedrev Sundsvallsbolagen flottning av timmer till dess bolagets anläggningar. I viken mellan Bäckerskäret och Kilholmen flottade Levi Norén och andra strömsundare för bland annat Holmens i Hallstaviks räkning.Sven-Åke Ström (f. 1920) minns att timmerbommar kantade Lilla Kilholmen och att timret kom till Strömsund med lastbil och bogserades bort med båt.
Strömsundsbon Ebbe Johansson insåg på 60-talet att turismen var en näring som skulle bli betydande. Han byggde på prov tre stycken små stugor för uthyrning. Försöket föll ut väl så han expanderade rörelsen till 17 stugor. Rörelsen kompletterades med ett kafé inhyst i Ebbes gamla hönshus. Stugbyns namn, "Örngården", togs från ett sjömärke. Bland kaféets gäster märks bland annat popgruppen ABBA, som stannade vid innan de blivit megakända. Noterbart är att det redan då på 1960-talet var många norrmän bland gästerna. 1978 sålde Ebbe Johansson campingen till paret Hedström. Rörelsen fortlevde till 1990, då den avvecklades. Örngårdens kafé drivs idag som sommarkafé av paret Larsson under namnet Larssonsgården.
Under det sena 1800-talet drev Patron Rånlund affär där Strömsundshemmets restaurantdel ligger nuförtiden. På Bäckerskäret fanns Edfasts affär. Den upphörde senast på 1950-talet. Huset som hyste butiken finns fortfarande kvar. Ytterligare en butik, Holmkvists, har enligt uppgift funnits på det så kallade Varvet. En fjärde affär drevs i Strömsunds gamla skola på 60-talet av paret Lind från Töre.