Den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till attack mot vårt grannland Finland sedan vårt grannland avvisat "Ryssarnas" krav på gränsjusteringar och militärbaser på finländskt territorium. Under den första dagen bombades 21 finska städer. Under det Finska Vinterkriget (1939-40) fällde Sovjetunionen 55.000 sprängbomber och och 41.000 brandbomber över 689 orter i Finland. Det krig som följde fick namnet "Vinterkriget" och slutade i mars 1940 då Finland fick ge sig för övermakten och sluta fred med Sovjetunionen.Detta fredsavtal skrevs på 13 mars i Stockholm. Den 15 september 1939 utlystes allmän mobilisering i Sverige. 

Regementet  I 12 hemmahörande i Eksjö, Småland blev satta i en andra försvarslinje österut, efter nedre delen av Råne älv.Resan, med tåg givetvis,tog 60 timmar innan de tre bataljonerna var framme vid sina urlastningsstationer Degerselet och Niemisel. Att resan gick norrut stod klart, men slutmålet var okänt, även för det högre befälet.För att försvåra fientlig underrättelsetjänst var ortsnamnen på alla stationshus som tågen passerade övertäckta.Alla var säker på att resan gick mot finska gränsen. De för smålänningarna exotiska ortsnamnet Niemisel gav för övrigt upphov till missförstånd. När soldaterna först fick höra det finsktklingande namnet greps några av dem med stor förfäran. De trodde att de sänts till fronten i Finland ! Dessa soldater lugnade sig förmodligen när upplystes om att de inte skulle skickas ut i krig mot "ryssen" - i varje fall inte ännu - och att Finska gränsen låg cirka 10 mil bort.

Här ser vi tre soldater ur en beredskapsstyrka som var förlagda i Niemisel. Järnvägen som gick mellan Boden och Finska gränsen var viktig att vakta. På bilden ser vi de ta upp isblock som ska användas till kylning av matvaror.

Grupperingsplanen var i sina huvuddrag upprättad. De tre I 12- bataljonerna skulle försvara en motståndslinje längs Råneå Älvs nedre lopp . Beredskapssoldaterna, 1300 man och hästar,  grupperades på båda sidan om älven, men tyngdpunkten förlagd till byarna i trakten: Norra och Södra Prästholmen (I bataljonen), Böle ( 2 bataljonen) samt Niemisel och Niemiholm (3 bataljonen). Regemenststaben förlades till Melderstein ( Orrbyn).Där trivdes officerarna i den vackra herrgårdsbyggnaden, som användes före kriget som skola, men nu ledningscentral.  Ordnandet av förläggningar tog två dygn.

Meldersteins vackra herrgård användes som högkvarter för Regementsstaben under tiden januari-april 1940. 

I 12 var ett infanteriregemente med lätt "beväpning" och god rörlighet även i svår terräng. Regementet bestod av som ni tidigare läst av en regementsstab med tre infanteribataljoner, med regementets trossdelar . Huvudbeväpningen var mausergevär, m/96. Den tunga beväpningen bestod av kulsprutor, 8 mm lv - kulsprutor och 37 mm pansarvärnskanoner. Fordonsparken bestod av två bilar, en chefsbil och en bil för polisgruppen. I övrigt var allt hästdraget.Soldaternas dagliga liv bestod av vakt och patrulltjänstgöring. Skidåkning tränades ett par timmar dagligen. Sambandet mellan grupperingarna på norra och södra sidan av älven underlättades av att älven var tillfrusen.

Här ser vi soldater vid gården Jan Härs som ägdes av familjen Elam Sandberg.

Problem med stallutrymmen

Ett oväntat problem visade sig vara stallutrymmena. De var för små för de sydsvenska  hästar de hade med sig. Problemet löste sig genom att man "sågade upp dörrar, spiltor och takstolar. Men det största problemet var dock förläggnings- situationen för manskapet. Några kompanier blev, trots den stränga kylan, tvingade att utnyttja tältbeläggning. Men ganska fort fick även dessa kompanier tak över huvudet. De så kallade bagarstugorna med sina goda eldstäder minns nog mången smålänning med uppskattning. 

 Det blev en kall vinter och soldaterna från södra Sverige var inte vana dessa extremt kalla förhållande. Hösten 1939 var snörik, strax innan jul mättes ett snödjup på 1 meter men under perioden januari - april föll det ingen snö. Det var molnfritt, stjärnklart,norrskenet flammade och temperaturen höll sig mellan -20 och som mest -47 grader. 

Affärerna blomstade

I varje by fanns minst två affärer. En privatägd och en kooperativ. så också i Södra Prästholm. Konsum i Prästholm måste utöka sin personal. Tre anställda fick ibland inte tid att slå in pengarna i kassan , utan stoppade ner pengarna i rockfickan. Dessa räknades sedan vid affärens stängning. Johanssons Diversehandel , andra affären i Södra Prästholm, fick en dag en beställning på 76 par skidor. Grossisten ringde därför upp för att få en bekräftelse att denna order var riktig. En driftig liten flicka vid namn Anna sålde 75 st. dagstidningar ute vid förläggningarna och på denna affärsverksamhet tjänade hon 18 kronor varje vecka. 

Här ser vi bröderna Järlebro utanför mamma och pappas butik. Från vänster Hilding, Holger och Hilmar. Kortet är taget på 1950 - talet.

Tillverkning av "lappskor" och "lapptofflor" var något som några bröder i Prästholm sysslade med . Dessa skodon hade en strykande åtgång. Soldaterna skickade hem dessa inköpta presenter till släkt/familj och vänner. Priset var 14 kronor för lappskor och 10 kronor för lapptofflerna. Tror, men vet ej,att det kan vara Engstedts.

Ombytta roller

Många män från byarna i och runt om Råneå blev inkallade till militärtjänstgöring, oftast samlades dessa män på järnvägsstationerna i Niemisel och Avafors för vidare transportering. Det var krig runt om Sverige och ingen visste vad som skulle hända. Många tårar och oro för att kriget skulle nå Sverige. De inkallade männen hamnade oftast längs "gränsälven" mot Finland alltså Torneåälv eller på bevakningstjänst mot Norska gränsen. Men nu fick byarna i och runt om Råneå se att kom tusentals främlingar som lade beslag på allt vad det fanns av utrymmen i skolor, bagarstugor, salar, Norrbottensgårdar med mera. Vänskapsförhållandet mellan lokalbefolkningen - militärerna var oftast gott- vänskapsband knöt och bestod, i vissa fall långt in i modern tid. Ingen känsla av främlingskap mellan människorna från norr och söder . 

Prästholmsprofilen William Ökvist var inkallad under kriget.

Hur andra världskriget påverkade livet i Böle

Från det kriget började och framåt lyssnade man ständigt på alla extra nyhetsutsändningar på det enda radioprogram som då fanns. Kriget oroade alla, och man följde ängsligt krigsläget varje dag och diskuterade den allvarliga situationen med grannar och vänner. Från januari 1940 till april 1940 fullständigt översvämmades den lilla byn av militärer, som inkvarterades överallt där det fanns plats. I bondgårdarna, bagarstugorna,källarvåningar liksom uppe i församlingssalarna i Filadelfia, i Godtemplarhuset och i gamla och den nya skolan samt i Missionshuset - ja på varje ställe där det bara var möjligt att bo. Staben var förlagd till den nya skolan, så skolbarnen fick undervisning i olika gårdar i byn. Missionshuset användes som fältsjukhus.

Missionshuset i Böle

Egen bastu

För att klara hygienen byggde militären en bastu till höger om byavägen som går mot älven ( förbi Böles Bygdegård), det var ett enkelt bygge med hål i golvet, där vattnet rann ut. Vattnet hämtades i hinkar från Råneälven. Det väckte stor uppmärksamhet från lokalbefolkningen, då de unga militärerna , efter bastubadet, sprang ut och rullade sig i snön. Att bada bastu var inte vanligt i Böle på den här tiden.

Mörkläggning var något som var väldigt viktigt under krigsåren. Svart papper eller mörka filtar eller annat material hängdes upp så att inget ljus skulle visa sig från fönstren. Militärerna gick runt och kollade denna viktiga sak. Alla var rädda för anfall från luften.  

Ransonering

I september 1939 förbjöds privatbilismen i Sverige. All bensin skulle gå till försvaret, polisen och brandkåren, men även för dem var tillgången knapp.1940 började ransoneringar utfärdas. Först var det importvaror som kaffe,te, kakao och socker. Givetvis hade som hade bra ekonomi, skaffat sig ett bra lager i förväg med dessa produkter. Hösten 1940 infördes mjöl och brödransoneringar . Sen kom det slag i slag,fler och fler ransoneringar. Ett kupongsystem som via en enhet som hette Kristidsnämnden ordnade så att det fungerade i praktiken.Denna nämnd var organiserad av Länsstyrelsen och kommunerna däribland Råneå kommun hade bara att finna sig i denna organisation och rätta sig efter de direktiv man fick. Varje by hade ett eget ombud. Oskar Hvitman, byaåldersmannen i Råneå blev 1939 chef för denna verksamhet och detta höll han på med till år 1948, då blev han kamrer på Råneå Sparbank. Andra personer som arbetade med dessa ransoneringskort  i Råneå var Karin Lindström och Birgit Bergman. Verksamheten som var väldigt stor pågick i Oskars och hans frus Emys stora Norrbottensgård på nuvarande Edénsvägen.  År 1949 tog kommunen över denna Kristidsnämnd och då blev Hugo Hägg ansvarig. Då fanns verksamheten i Kommunalhuset. 

Kaffebristen var ett stort problem på 1940 - talet.

Värst var nog ransoneringen av kaffe. Stor var uppfinningsförmågan att ersätta denna uppiggande dryck. Mabo, Cikora och Doskafrank hette några surrogat som blev väldigt populära. Man försökte även rosta korn och fikon men den äkta kaffebönan var svår att ersätta.Sockret var svår att ersätta. Men någon riktig nöd upplevde aldrig de som levde på landsbygden som i Råneåområdet. Man odlade potatis, kålrötter och korn och mycket annat nyttigt . det var vanligt att byta kuponger sinsemellan, så att den som ex. fick över kaffekuponger kunde byta till sockerkuponger. Det fanns gott om fisk i sjöar och älvar. då som nu, och bönderna kärnade smör. Och en och annan kalv eller gris , som sluppit undan registrering, slaktades i smyg. Bytesaffärer mellan ex. " Prästholmare" och militärer var vanligt. En hämtare med nymjölkad god och näringsrik mjölk mot en hämtare med korv. Ofta så gav militärerna bort överskottsmat, och fakta var att många bybor blev lite less på korv under denna period. 

Med så många mannar runt om i byarna behövdes naturligtvis även också ett " sjukhus".

Och centralorten Råneå hade lösning på detta problem. Tallhedens vårdhem och Folkskolan passade bra för ändamålet.  Kerstin Forsberg, känd Råneprofil har berättat att hon som trettonåring promenerade förbi femte etappsjukhuset (450 sängar) brukade vinka till soldaterna där. Flera av dem hade omlindade fingrar och öron. Skador de fått på grund av den kalla vintern-givetvis. Barnen i Råneå fick flytta på sig.M Gustavsson på Sörsidan fick ett hyresbidrag på 70 kronor/månad för att hyra ut lokal, inklusive lyse och städning. Ersättning för veden tillkom! Byaåldersmannen i Råneå Oskar Hvitman ställde givetvis upp med lokal i sin stora Norrbottensgård på nuvarande Edénsvägen. Artur Eriksson, Fritiof Bergkvist och Ernst Gandal (Johansson) erhöll 90 kronor för värme, lyse och städning. Samma ersättning hade Oskar Hvitman. Helge Fellenius fick 40 kronor för att hyra ut ett rum till skolungdomarna. De förhyrda lokalerna bestod i de flesta fall av de stora salar som fanns i norrbottensgårdarna där värmekällan endast utgjordes av en kamin eller kakelugn. Så med värmen var det lite si och så !

Här låg "sjukstugan" där patienterna vinkade till Kerstin Forsberg. Råneå brandstation till höger på bilden. 

Grannlandet Finland blev bundsförvant med Nazi-Tyskland

När Tyskland den 22 juni 1941 anföll Sovjetunionen slöt Finland upp på Tysklands sida med avsikt att få tillbaka det territorier man avträtt året innan. Kriget medförde att Sverige var tvingat att låta den Tyska 163 Infanteridivisionen passera genom Sverige på sin väg till och från Norge. Även järnmalm levererade Sverige till Tyskland, men vi var även leverantörer till England. Kullager och Luftvärnskanoner var två produkter som var efterfrågade. Det var en svår balansgång för Sveriges statsminister Per- Albin Hansson och hans regeringskamrater. Men de tyckte att Sverige kom lindrigt undan med dessa järnvägstransporter.  Tyskland hade allvarliga planer att invadera Sverige, år 1943 fick generalmajoren Adolf von Schnell i uppdrag att hitta en plan att invadera Sverige. Men det tog från februari till på sommaren innan han hade planen klar och då fanns inte de personella och materiella sakerna på plats för detta anfall. Som tur var ! 

Finska barn skickade till Sverige 1941-1948.

1941 4.217 st.
1942 17.810 st.
1943 1.314 st.
1944 29.007 st.
1945 1.911 st.
1946 872 st.
1947 13 st.
1948 0 st.

Krigsbarn i Södra Prästholm

Familjerna ställde verkligen upp för att hjälpa dessa utsatta barn att ha någonstans att bo och överleva. Otroligt att så många familjer kände sitt ansvar och tog emot nya barn i sin familj. Tiderna var inte så bra att det fanns något överflöd direkt, utan alla fick verkligen anstränga sig att få mat för dagen. Men tilläggas bör att i dåliga tider så har oftast de som bor på landet det bäst i och med att man har möjlighet att odla grönsaker, spannmål m.m och har kor att mjölka och andra möjligheter. Ransoneringskort som 

Familjen Elsa Engstedt kunde ta emot Niilo Ruumensaari, brodern Pentti hamnade hos familjen Ragnar och Valborg Lindstedt, Valter? hos familjen Fredrik och Fia lindström, Kalevi Vihtasaari hos Robero och Ada Boman, Syskonen Hamonen hos Gustav och Märta Boman, Sinnikka Snygg hamnade först hos en familj i Böle men sen hos familjen Ernst och Amy Lindgren, Meeri Ora hos familjen Selina Larsson, Esko Myllynen hos Helmer och Elin Engstedt, syskonen Marta och Eva Hamonen hos Ester Larsson,Marja och brodern Marti Myllinen hos Verner och Beda Johansson, Matti hos Axel och Hildur Ökvist, Asko hos Edgar och Magda Sundkvist och Ero hos Arvid och Jenny Sundberg. Tryggve en pojke från Norge bodde hos familjen Sven och Kalista Boman. 

Sinnikka Snygg kom från en stad som heter Viborg. 1939 var den med sina 86 000 invånare Finlands näst största stad. Sinnikka pappa hade ett välbeställt arbete, och hennes släktingar bodde nära deras föräldrahem. Hon var sju år när " Vinterkriget " bröt ut. Viborg blev via " Moskvafreden" 1940 en stad som kom att tillhöra Sovjetunionen. Sinnikka var så mager och undernärd att föräldrarna var tvingade att skicka henne till Sverige. Då var hon nio år. Om hon hade återvänt hem hade det blivit till ett annat land. Finland tog tillbaka staden Viborg mellan åren 1944-47, men sen blev staden åter i Sovjetunionens ägor.

Karl-Otto Boman (född 1934) berättar att när de i familjen Robert och Ada Boman med barnen fick en ny medlem i familjen som inte kunde prata med dem så var det en konstig situation. Första kvällen så sade  den finska pojken Kalevi Vihtasaari inte ett ord. Men redan dagen efter så fanns det en samhörighet att dessa språkproblem verkade inte finnas till. Karl-Ottos mamma Ada tyckte att detta språk var något av eget språk där Svenska och Finska språket fanns med. Givetvis kunde de finska barnen samtala med varandra. Direkt fick de barn som hade nått skolålder börja i skolan i Södra Prästholm. Denna Kalevi älskade att räkna, där kunde han hävda sig direkt.

Syskon i olika familjer  

Bröderna Niilo och Pentti Ruumensaari kom till Sverige 1941, de var bara 2 och fyra år när de placerades hos två familjer i Södra Prästholm. De kom till Sverige till ett uppsamlingsläger i Sandviken. Pentti kan fortfarande känna doften i näsan, när alla barn på detta läger blev avlusade. Det kommer han aldrig att glömma. Sen transport till Prästholm. De två övriga syskonen Esko och Lena-Maja fick annat boende i Sandviken. Pentti kom att gå klass 1 och 2 i Södra Prästholm sedan fick han åka tillbaka till hemstaden Uleåborg ( som ligger cirka 23 mil från Råneå) och gå 3:an 4:an och 5:an där och sedan tillbaka till skolan i Prästholm och avsluta med klass 6 och fortsättningsskolan klass 7. Många barn fick åka tillbaka till Finland men det var inte så lätt alla gånger. Fattigdomen i grannlandet Finland var stor, många barn kunde inte tala finska när de kom hem, de hade fäst sig vid sin nya familj. Många familjer hade tappat familjefadern i detta hemska krig som skördade så många offer. Över 50 % av barnen som kom till Södra Prästholm blev kvar där efter kriget.   

Här ser vi klassrummet i skolan i södra Prästholm. Från vänster längst fram: Marti Myllinen, Maj-Britt Ström. Andra raden: Nilo Ruumensaari, Esko Myllinen, Britta Karlsson, Birgit Larsson, läraren Östen Ökvist. Tredje raden: Asko Sundkvist, Eva Hammonen, Irma Johansson och Bruno Boman. Fjärde raden: Pentti Ruumensaari, Alf Lidström, Knut Sundkvist, Ulla-Britt Lindgren. Femte raden: Harry Järlebro, Henrik Sundberg och Artur Johansson. Länk till bild

Detta kunde man läsa i Norrbottenskuriren torsdagen den 4:e oktober 1944

Till Niemisel station anlände tvenne tågsätt med 830 djur och 130 vårdare samt till Avafors station 300 djur med 98 vårdare. Vårdarna bestod mest av unga flickor och pojkar samt enstaka äldre och medelålders kvinnor och män. Alla dessa placerades i byarna från Niemisel ned till Prästholm samt Vitån, Högsön och Jämtön. Inkvarteringsmyndigheterna hade det bekymmersamt att i all hast skaffa rum åt både människor och djur. Utan ortsbefolkningens hjälp skulle det ha blivit mycket svårt, men när alla fick se i vilket tillstånd flyktingarna befann sig, vaknade hjälpsamheten i allra högsta grad.Kläder och förnödenheter av alla slag saknades ju hos alla. Det dröjde dock ej mera än några dagar, innan kläder insamlats, så att flyktingarna nu ej i det avseendet skiljde sig från ortsbefolkningen. Från Vitån, Högsön, och Jämtön rapporterades det en väldigt stor hjälpverksamhet. Där hade man även hopsamlats bortåt 1000 kronor i kontanter. Även i de andra byarna skedde insamlande av kontanta medel. Råneå Rödakorskrets sträckte även fram en hjälpande hand till de nyanlända.

Här ser man hur djuren lastas av vid Niemisel Station. Foto: Rolf Sandberg

Här ser vi finska djurskötare vid Niemiselstation. Foto: Rolf Sandberg

Förläggningarna var i varierande skick, men med tanke på den kommande vintern arbetades det för fullt att förbättra standarden på dessa förläggningar av olika slag. En del av kreatursbesättningarna kommer att förflyttas till Råneå och Sörbytrakten. särskilt i Råneå finns flera vinterbonade ladugårdar, som nu kommo väl till pass. Ny relationer blev till i och med att det kom nya människor till byarna. I boken om Jämtön. som publicerades och utgavs 2009, kan man läsa i en artikel av Helga Anderberg: " Den ena hemmasonen efter den andra har kommit hem och presenterar en ung finska som som blivande hustru". När andra världskriget tog slut i maj 1945 var kravet från Finland att barnen, ungdomarna skulle åka hem igen. 

Kommentar: Har berättat om hur det såg ut i Råneå- älvdal under andra världskriget. Jämtön, Vitån, Råneå, och Högsön med flera samhällen i Råneå Kommun har ungefär samma historia att berätta.I Jämtön låg en hel bataljon på 1000 man inkvarterad. Luftbevakning bedrevs från ett torn på Tjärnberget under hela andra världskriget. 

Här ser vi två lottor vid Tjärnberget .

Tack till: Karl-Otto Boman, Henry Drugge,Sinnikka Snygg/Johansson, Sten Sjöberg, layout Johan Asplund, Leif Hansson ,webbansvarig i Raan.nu Lars Sjöberg .

Källor: Tidningsartiklar NSD och NK, boken Böle - Vår by vid Råneåälven, boken om Jämtön " Ön på fastlandet ", Södra Prästholms hemsida,egen forskning. 

Redaktör Kent Höglund