Sofia och Isak

Sofia Berg, dotter till Karl August Berg och Maja Greta Löf, kom från Niemisel och föddes den 3 september 1875. Hon gifte sig när hon var 20 år den 22 december 1895 med den 6 år äldre Isak Aron Sundberg från Mjövattnet som var född den 1 juni 1869.

Sofia, eller Fina som hon kallades, bodde på Sundbergsholmen och det var ett hårt och strävsamt liv som bjöds, men enligt uppgift klagade hon inte. För överlevnad fanns kor så man hade mjölk, smör och grädde. Fina spann ull till garn, vävde och sydde kläder till sin familj och lite grann kunde hon kanske sälja.

Fina och Isak fick fem barn. Einar föddes redan efter 4 månaders äktenskap den 13 april 1896, sedan kom Elin den 25 mars 1898, Tilma den 15 januari 1900, Gottfrid den 4 maj 1902 och sist kom Gerda den 7 augusti 1904. När Fina väntade det som blev Gerda åkte maken Isak till Amerika och kvar stod Fina med fyra barn och en på gång.

Man kan lätt föreställa sig vilka vedermödor hon fick utstå som ensam mor på en holme. På somrarna fick man ro för att komma till byn vilket krävde en hel del kraft när det var högvatten, och inte nog med det, det krävdes även betydande röstresurser för man måste kunna ropa efter båten om den fanns på fel sida. På vintrarna kunde man gå över isen men höst och vår var det riktigt besvärligt. En vår när Fina skulle ro över med mjölken var hon tvungen att ro mellan forshuvudet och iskanten. Det bar sig inte bättre än att hon drog iväg genom Skravle (forsen heter så). Det gick bra för Fina men hur det gick med mjölken förtäljer inte historien. Det som bekymrade henne mest var hur man skulle få upp båten ovanför forsen.
Älven var en ständig fara. Isaks bror, Nils Olof Sundberg från Niemiholm, var känd för att ha försökt ta livet av sig flera gånger. En gång hoppade han i älven vid ett laxfiske, men Fina tog tag och drog upp han. Då påstås han ha sagt ”Nog vete man håll på tills man dräpa sej”. Nils Olof lyckades till slut och hängde sig den 10 april 1920.

Efter 30 år och en dag kom Isak hem. Han hade inte pengar till tågresan från Göteborg utan det gick bud till Fina att hon skulle skicka pengar så att han skulle ta sig hem. När Isak kom hem fick han för första gången se sin 30-årige dotter Gerda. Det påstås att när Isak kom in i köket så gick Gottfrid som då var 32 år ut varpå Isak frågade Fina ”Vad var det där för en karl”.  Men Isak mötte ytterligare ett barn i familjen, en 13 årig pojke. Det var så att hans dotter Elin hade åkt för arbete till Boden och blev gravid. Hon fick en son som fick namnet Lennart, denna pojke kom Elin med till Sundbergsholmen och sa till sin mor att du får fostra upp honom. Lennart fick gå in som det sjätte barnet i familjen, något som inte var så ovanligt på den tiden.
Det berättas att mottagandet var lite kyligt och att Isak efter hemkomsten fick bo i egen kammare, men Fina fann sig i sin lott och dom levde vidare tillsammans i ytterligare 30 år till den 2 mars 1952 då Isak Aron Sundberg avled.
Tiden efter Isaks hemkomst blev lite lättare för Fina. Sonen Einar gifte sig med Lina och flyttade över till byn. Elin fick tag i en fin officer från Boden, gifte sig och flyttade till Skåne, men sonen Lennart blev kvar hos mormor. Tilma gifte sig med Viktor Almqvist och flyttade också till byn. Gerda gifte sig med Julian Henriksson och byggde ett hus nära dansbanan i Orrbyn och senare flyttade familjen till Råneå där man drev en kiosk. Gottfrid han blev kvar och kom senare att bli den som tog över gården. Fina och Isak hade 4 till 5 kor. En prövning var att sommarladugården låg på södra sidan om älven. Ibland fick hon hjälp att mjölka av Einars barn. Isak hjälpte inte till med mjölkningen, det gjorde inte män på den tiden, men han var bra på att ro. På vintern var det dock isvägen som gällde. Det gällde att få isen att bli stadigt tidigt och därför öste man upp vatten på isen så att den skulle bli tjock.
Isak umgicks en hel del med Per Gustaf Almqvist, dottern Tilmas svärfar, dom hade båda varit i Amerika och satt ofta ihop och kucklade om sina minnen.

Lennart, Gottfrid, Sofia och Einar

Fina försökte hålla ihop familjen och varje juldag hade hon julmiddag för alla i släkten och då serverades det alltid kalvstek, potatis och plommonkräm med vispad grädde.
Sofia Amalia Sundberg blev änka den 2 mars 1952 och levde själv ytterligare två år till 1 december 1954. Då var hon 79 år gammal.