”På min Mästares befallning och din egen bekännelse...”. De här orden sa Paul Karlsson som då var pastor i vår församling när jag vid 11 års ålder lät döpa mig och gick med i Råneå Pingstförsamling. Detta är nu 11 år sedan och när jag sista åren märkt att de äldre i församlingen som varit med från början försvinner en efter en, började jag tänka på hur det var när församlingen bildades. Vår församling firar 70 – års jubileum i april 2006 och jag tyckte att det vore intressant att skriva om vad som hänt under åren som gått för att sammanställa material till jubileet.
Det material som använts till arbetet är gamla protokollsböcker från 1936 fram till år 2004 och årsberättelser från 1980-talet fram till 2004. Personlig intervju har gjorts med en gammal församlingsmedlem, Håkan Groth som varit med i församlingen från 1939, och en medlem som gick med 1941. Litteratur som har använts i insamling av fakta till bakgrund har varit, Bra Böckers lexikon och Levis resa av P.O Enqvist. Vidare har information inhämtats via Internet-Pingst.nu
Den svenska pingstväckelsen har många av sina rötter i den nordamerikanska väckelserörelsen. Den uppstod under 1800-talets slut och början av 1900– talets början. Kännetecknande för den nya rörelsen var det tecken som följde rörelsen; återupplivandet av andedop, tungotal och helbrägdagörelse. Väckelsen fick ett starkt fäste i Los Angeles med W.J. Seymour och Joseph Smale som ledare. Denna väckelse spred sig snabbt över USA och hela världen. Till Skandinavien spreds den och förmedlades bland annat av norrmannen T.B. Barratt. I Sverige spreds den i baptistiska kretsar från 1907. (2) Namnet pingstväckelse kommer ur händelserna i Jerusalem på pingstdagen (Apg. 2). En av de människor som tidigt kom i kontakt med den nya rörelsen var pastor Lewi Pethrus (1884-1976). Han var då 23 år och verkade som baptistpastor i Lidköping. Han deltog i den norske pastorn T.B. Barratts möten. Lewi Pethrus grundade 1910 Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Denna församling tillhörde från början Svenska baptistförbundet men uteslöts 1913 och framträdde som en från samfunden separat rörelse. Under Lewi Pethrus ledning utvecklades pingströrelsen till Sveriges största frikyrkorörelse. 2003-01-01 hade Pingströrelsen 89 321 medlemmar och 482 församlingar i Sverige. Den har aldrig betraktat sig som trossamfund,och gemensamma stadgar eller liknande har därför aldrig antagits. Anledningen till detta var Lewi Pethrus egna erfarenheter då Filadelfiaförsamlingen uteslöts ur Baptistsamfundet. Det gav en tydlig signal om att aldrig bygga något som ställdes över den lokala församlingen. När Lewi Pethrus och den tidiga pingströrelsen bröt fram stod statskyrkoväldet fortfarande mycket starkt. Hans gärning som föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och som rörelseledare är både nationellt och internationellt en mycket aktad och värderad insats. Varje pingstförsamling är självstyrande även om olika samarbetsorgan finns. Dessa verksamheter har ofta fötts som visioner och sedan förankrats i predikantkåren för att sedan så småningom få legitimitet i rörelsen som en rörelse angelägenhet. De gemensamma verksamhetsorganen utbildar människor inom folkbildningen (folkhögskolor), rehabiliterar missbrukare (L P-verksamheten), bedriver medieverksamhet (TV-Inter, IBRA, tidningen Dagen), utför sociala hjälpinsatser i många länder och bedriver vård och omsorg på kristen grund (mission i ett 65-tal länder). (1, 3) Förutom i Skandinavien och Nordamerika har rörelsen sin största utbredning i Latinamerika, där den har växt snabbt sedan andra världskriget och har antagit karaktär av trossamfund.
Råneå var i slutet av 1920-talet en så kallad utpost till Luleå Pingstförsamling. I Luleå fanns en evangelist som hette Elias Hahne som brukade resa till Råneå och ha väckelsemöten. Under den här tiden blev bröderna Hjalmar och Georg Johansson från Böle frälsta. Allteftersom tillkom flera som kom till tro på Jesus. Man beslöt sig för att bilda en biblisk fri församling. I församlingens första protokoll från den 25: e april 1936 kan man läsa om bildandet av Filadelfiaförsamlingen i Böle. Under ledning av evangelist A. Brissler från Luleå som ordförande bildade Hjalmar Johansson, Emelia Johansson, Georg Johansson, Oskar Sundström, Alfred Ökvist och Ragnhild Ökvist en fri biblisk församling. Till församlingsföreståndare avskildes Hjalmar Johansson. Den första församlingen hade alltså endast sju medlemmar. Ett antal evangelister från grannförsamlingarna hjälpte till i mötena den första tiden. Församlingens första egna evangelist hette Kurt Holmgren och han kom till församlingen i november 1936. Tor Nordberg, en av evangelisterna som skulle ut som missionär till Afrika hade varit verksam en tid i församlingen och hade fått löfte om bidrag till underhåll med 60 kronor om året. Den sammanlagda summan som insamlades under detta första året som fri församling var 271 kronor. Redan under tidiga år så skickade församlingen bidrag till nödlidande. Så tidigt som i april 1939 kan man hitta protokollförda beslut om att sända bidrag till Kina. I maj 1938 hälsades elva nya medlemmar i församlingen välkomna. Under den här tiden hade församlingen inte någon egen lokal. Gudstjänster hölls därför i hemmen eller i Godtemplarlokalen i Böle. Därför togs beslut i juni 1939 att bygga en egen lokal i Böle. Material i form av virke och annat som behövdes skänktes av medlemmarna. Lokalen byggdes sedan upp av frivilligt arbete från medlemmarna själva och kunde invigas redan i november 1939. Någon värmekälla hade man inte förutom en kamin, inte heller elektricitet eller vatten. Vid krigets utbrott under hösten 1939 beslagtog sedan militären alla tillgängliga lokaler för att kunna använda dem som logement och församlingen fick därför fortsätta samlas i hemmen ytterligare en tid. 1941 återfick församlingen lokalerna och kallade den första föreståndaren, Sven Nordlander i augusti månad samma år. I protokoll från samma års administrationsmöte återfinns första noteringen om fyra äldste och styrelsemedlemmar.
Under 1941 tillkom tio nya medlemmar och vid årsskiftet var medlemsantalet trettien. 1942 iordningställdes en dopgrav i kyrkolokalen. Övre våningen inreddes som bostad för vittnet. Tidigare hade vittnen och tillresande evangelister fått bo i hemmen, ofta hos familjen Sundström. Verksamheten bedrevs i huvudsak i Böle och grannbyarna Prästholm, Orrbyn och Ängesträsk, men även i Råneå till viss del. Gudstjänster och bönemöten hölls både vardagskvällar och under helger. I protokoll från 1940-talet finns noterat om sommarmöten och mötesserier. Redan tidigt arbetade man med barn och ungdomar i församlingen. 1943 kallades en ny föreståndare, Axel Wennerholm. Sven Nordlander och hans familj som arbetat i församlingen i omgångar upplevde kallelse som missionärer och började förbereda sig för utresa till Afrika så småningom. (6,7) Fram till 1946 ökade församlingen till drygt femtio medlemmar och i oktober samma år anställdes Georg Gradin som ny föreståndare en kortare tid. Sven Nordlander återkom under 1947 innan förberedelserna i Belgien inför utresan till Afrika som skedde i maj 1949. I oktober 1947 kallades Harry Hyllienmark till föreståndare. Under den tiden skedde viss samverkan med baptistförsamlingen när det gällde lokal vid gudstjänster i grannbyn Prästholm. 1948 beslutades att sätta in en kamin i lokalen i Böle. På sommaren samma år hölls de första tältmötena enligt noteringar i protokollen. Till detta hyrdes ett mötestält till en början. Mot slutet av 1940-talet och början av 1950-talet kan man i protokollen följa en viss avflyttning till Luleå, Boden, men även Stockholm och södra Sverige. I samband med detta beslutades 1951 att undersöka om möjligheter fanns att få en lokal i Råneå samhälle. Detta kunde dock inte förverkligas då. 1952 beslutades i stället att dra in vatten och avloppsledning i lokalen i Böle. 1953 köpte församlingen ett eget tält från Malmö för sina tältmöten. I maj 1954 kan man läsa i protokollen att man beslutade att bygga en egen lokal i Prästholm. Arbetskraft och virke skänktes även denna gång av församlingsmedlemmarna. I november 1956 invigdes lokalen, Filadelfia i Prästholm. 1957 drogs det in värme och elektricitet i lokalen i Böle. Pastor Hyllienmark avslutade efter tio år sin tjänst i församlingen och tog tjänst som lärare i Hakkas en tid och reste sedan ut som missionär till Tyskland. 1958 kallades en ny föreståndare vid namn Ragnar Gerell till församlingen. Två år senare 1960 drogs vatten och avlopp in i pastorsbostaden i Böle. I december 1961 flyttade familjen Gerell till Medelpad och efterträddes av pastor Sten Sundkvist i februari 1962. Många missionärs besök och många brevhälsningar har noterats under åren framförallt från Sven och Märta Nordlander i Tanzania där församlingen deltagit i underhåll. Vid årsskiftet 1963 var antalet medlemmar femtionio och man hade döpt fjorton under året som gått. Under åren som passerat hade försök gjorts att hitta en lokal i Råneå samhälle och andra april 1964 kunde man hålla sin första gudstjänst i en liten före detta klädbutik i Råneå. Sommaren 1965 slutade Sten Sundkvist sin tjänst som församlingens föreståndare och flyttade till Selånger. Den första augusti 1966 tillträdde Hans Thale´n sin tjänst som föreståndare. Hans och hans hustru Aleidy arbetade i församlingen fram till i juli 1971. Aleidy var en mycket god sångerska och spelade flera instrument vilket var till stor glädje för församlingen. Hans spelade dragspel och Aleidy spelade gitarr vilket lyfte strängmusiken betydligt. Man startade även en tradition att sjunga på torget i Råneå varje lördagskväll under sommaren. Detta upprätthölls ända fram till 1990-talet och har dokumenterats i foton som sammanställts i bokform från Rånebygden. Sommaren 1971 flyttade familjen Thale´n från Råneå ner till Matfors utanför Sundsvall. 1972-73 tjänstgjorde evangelisterna Bengt Andersson och Lars-Evert Jonsson i församlingen. Under denna tid var ungdomarna mycket aktiva med evangelisation ute i bygden med sångstunder och vittnesbörd. Under 1974 fram till hösten 1976 var församlingen utan föreståndare eller vittne. Hösten 1977 anställdes Gunnar Persson som föreståndare för församlingen som då hade 49 medlemmar. Slutet på 70- talet präglades av ett intensivt evangelisationsarbete kanske främst bland barn och ungdomar. Vintern 1978 renoverades insidan av lokalen i Böle och estraden gjordes mera tidsenlig och starka färger som var på modet användes. En elorgel inköptes vilken var den första elorgeln. Gunnar Person slutade sin tjänst i september 1980 och flyttade till en liknande tjänst i Tärnaby. Början av 1980-talet präglades av vikten av att få en egen lokal i Råneå. Olika alternativ undersöktes utan framgång. I februari 1981 flyttade familjen Wegebro till Böle. Kenneth och Karins ankomst var något dramatisk. Det rådde snöstorm och vägen ner till bostaden var helt igensnöad. I det läget använde en av församlingsmedlemmarna sin snöskoter med pulka. I den bäddades Karin ner med yngsta barnet, som då var ca ett år gammal, tillsammans med packningen. Karin och lilla Kersti skjutsades ner till bostaden i Filadelfia, i Böle. I maj 1981 lades också anbud på en fastighet i Råneå som församlingen sedan beslöt sig för att köpa i juli samma år. I juni 1982 beslutades att bygga en ny lokal i Råneå, samt att riva fastigheten på den inköpta tomten. I februari 1983 söktes byggnadslov som blev beviljat i juni månad samma år.
1983 var något av ett historiskt år. Vid årsmötet beslutades att revidera stadgarna och ändra församlingens namn. Från att tidigare haft namnet Filadelfiaförsamlingen byttes namnet till Pingstförsamlingen Råneå. Rivningen av den gamla fastigheten på den nyinköpta tomten startades på sommaren det året och byggnationen av nya Pingstkyrkan inleddes på hösten. Kostnaden för bygget beräknades till drygt 2 miljoner kronor. Frivilliga insatser, både vad gällde arbete och material, borgade för att bygget skulle kunna genomföras. Gåvor från medlemmar och andra gjorde dock att kostnaden sjönk med ca hälften. Kostnaden för församlingen blev på så vis mindre än hälften av beräknat. I församlingsprotokollen kan man läsa att måndag till och med onsdag var arbetsdagar för frivilliga. Byggnationen tog drygt ett år och söndag 9/12 1984 skedde invigningen av nya Pingstkyrkan i Råneå. Kenneth och Karin flyttade 1987 till Holmsund i Umeå. Under åren 1985-1991 anställdes en evangelist Sibylla Engman, som senare samverkade med församlingen i Överstbyn. Hösten 1989 beslutade församlingen att sälja lokalen i Böle. Det här innebar att den lokal där församlingen bedrivit sin verksamhet sedan starten 1939 avyttrades och verksamheten koncentrerades till Råneå samhälle. Fram till 1989 var församlingen utan föreståndare då Dan-Roland Svensson verkade under ett år fram till 1991. Därefter anställdes Paul Karlsson från Lycksele som vakanspastor i församlingen. ”Farbror Paul”, som han kallades, var mycket omtyckt av barn och ungdomar. Han hade också ett stort hjärta för ungdomar och många var de unga människor som hälsade på hos honom i kyrkan på kvällarna. Paul stannade i tre år och flyttade sedan hem till Lycksele. Under åren 1994 fram till år 2001 fanns ingen föreståndare i församlingen. I stället anlitades pastorer från grannförsamlingarna i Boden, Luleå, Kalix och ibland Piteå. I mars 2001 anställdes församlingens nuvarande pastor Kurt - Arne Mörtsell som tidigare verkat i Tornedalen under tretton år.
Råneå Pingstförsamling har idag 39 medlemmar. Verksamheten består till största delen av barn och ungdomsverksamhet. Under årens lopp har min farmor verkat i församlingen som barn och ungdomsledare sedan sin tidiga ungdom. De flesta barnen i Råneå kände till ”Tant Ruth” på Filadelfia i Råneå. Denna barn och ungdomsverksamhet lever vidare om än inte i samma omfattning, numera under namnet ”Äljest”. Alla barnen samlas samma tid samma plats för att där delas in i olika grupper och aktiviteter. Församlingen har alltsedan Råneå blivit mottagningsort för asylsökande gått in och stöttat familjer som flytt från sitt land. I november 2000 anlände ca 100 Bosniska flyktingar till Råneå. De olika föreningarna i Råneå
beslutade då att göra mottagandet så bra som möjligt. Pingstförsamlingen i Råneå anordnade en café´ kväll med öppet hus för flyktingarna. Det var då en okänd faktor att det var Rahmadahn,-fastemånad för muslimer, varför ingen förstod varför flyktingarna drack men inte åt någon mat eller fast föda. Senare på kvällen efter klockan 18.00 började de däremot att äta av smörgåsarna. Förklaringen fick vi senare av de bosniska vännerna. Vid fastemånaden äter man inte under dagen förrän mörkrets inbrott. Flera av församlingsmedlemmarna kom sedan att fungera som kontaktfamiljer. De flesta av de första flyktingfamiljerna var muslimer och besökte inte kyrkan. Däremot besöktes ofta hemmen i stället. Senaste året har flyktingar kommit från afrikanska länder. Dessa är kristna från pingstförsamlingar i Afrika. Församlingen känner i dag motivation att fortsätta med missionsarbete då dessa vänner kan ses som en frukt av tidigare insatser på missionsfältet och de bidrag som församlingen skickat i form av delunderhåll av missionärer till Kongo, Tanzania, Rwanda, Bolivia och Ryssland. Verksamheten idag har återupptagit traditionen att träffas i hemmen. Tanken är att på ett naturligare sätt vinna vänner och grannar för Jesus. Tröskeln har ibland upplevts hög in i våra kyrkor och församlingar. För att levandegöra och öka delaktigheten i udstjänsterna, har intresserade medlemmar delats in i grupper med ansvar för gudstjänsterna. Oftast samlas hela gruppen inför varje gudstjänst för planering och genomgång av kommande möten. Församlingens motto för allt arbete idag är ”Jesus till Rånebygdens människor”. Själv döptes jag för elva år sedan och är idag glad över att tillhöra en liten församling där gemenskapen är stor och vi alla känner varandra.
Pingströrelsen kom till Råneå via väckelse i redan etablerade baptistförsamlingar på samma sätt som i Stockholm där Levi Pethrus var pastor 1910 i en baptistförsamling. Under senare år har samma tendens kunnat följas som under pingströrelsens framväxt i ny väckelsetid och bildandet av nya församlingar inom Livets Ord. I Stockholm liksom i Råneå var det den då unga generationen som först gick med i de nya församlingarna. Församlingen i Råneå växte under åren efter kriget och medlemmar lades till eftersom. Som mest hade församlingen drygt sextiofem medlemmar under 1970-talet. I dag har utflyttning av den unga generationen åter igen decimerat antalet medlemmar precis som på slutet av-40 talet och idag år 2004 är vi trettioåtta medlemmar varav flertalet är över 40 år. Ca 30% är över 60 år gamla. Antalet unga medlemmar är idag 6 stycken i åldern 16-23 år.
1. Internet-Pingst.nu
2. Bra Böcker, 1980
3. Enqvist, P.O Levis Resa
4. Församlingsprotokoll Råneå Pingstförsamling 1936 - 2004-03-27
5. Årsberättelser Råneå Pingstförsamling 1936-2003
6. Intervju med församlingsmedlem Håkan Groth, medlem sedan 1939.
7. Intervju med Ruth Moberg-Drugge, medlem sedan 1941.
David Moberg