Ida Ahlman föddes i Orrbyn den 30 maj 1895 i en familj som bestod av far, mor och fem syskon.

Livet i Orrbyn

Modern Maria Elisabet (född Gustavsdotter) kallas senare Maja Lisa var född 6 juni 1855 och kom från Smedträsk som ligger mellan Smedsbyn och Gemträsk. När hon var 22 år gifte hon sig den 15 december 1877 med den fem år äldre drängen Johan Erik Sjöberg från Nedre Flåsjön som ligger cirka 15 kilometer från Smedsträsk. Tre månader senare fick de sin första son, Johan Alrik Sjöberg som föddes den 16 mars 1878 och efter ytterligare två år föddes Nils August Botolf Sjöberg 3 januari 1880. Fader Johan Isak Sjöberg hann inte se sin yngste son utan han avled efter knappt två års äktenskap den 14 september 1879 (30 år gammal), dvs drygt tre månader innan Nils August Botolf var född. Då var Maria Elisabet 24 år och hade nu ensam ansvaret för två små barn.

Fem år senare, den 22 augusti 1884, gifte sig Maria Elisabet igen och nu med bonden Albert Ahlman från Orrbyn. Då var hon 29 år och Albert som var född 13 augusti 1879 var 35. De fick fyra barn tillsammans. Efter nio månaders äktenskap föddes Idas bror Gotthard Leo den 6 maj 1885 och systern Albertina Emilia föddes 15 juni 1889 och systern Berta Maria föddes 23 januari 1892. Ida var yngst av de sex syskonen och då hade modern hunnit bli 40 år. Den nya familjens lycka blev dock inte så långvarig, Albert och Maria Elisabet fick 16 år tillsammans. Fadern Albert dog 2 oktober 1901, när Ida bara var sex år gammal. Modern levde vidare till den 27 juli 1913 (58 år gammal) och då var Ida 18 år gammal.

Vad hände med syskonen? Idas äldsta bror Johan Alrik Sjöberg gifte sig den 1 februari 1903 dog i tuberkulos den 23 mars 1943. Idas mellanbror Nils August Botolf Sjöberg förblev ogift och emigrerade till Nordamerika och återvände senare till Sverige där han åter bosatte sig i Orrbyn och avled 88 år gammal den 26 maj 1968. Idas yngsta bror Gotthard Leo gifte sig den 24 juni med Alma Margareta Johansson från Vitå. Dom fick två barn, Eskil Sixten och Lea Margareta men Lea Margareta dog drygt en månad gammal. Samma år emigrerade familjen till Nordamerika på hösten 1913. Idas yngsta syster Berta Maria gifte sig 12 december 1915, 23 år gammal, med den 10 år äldre Karl Jakob Jakobsson från Rutvik. Hon blev änka 8 maj 1957 och levde själv till 7 november 1967. Då var hon 75 år gammal. Idas äldsta syster Albertina Emilia beviljades tillstånd att emigrera till Nordamerika 6 maj 1911. Hon var då 22 år gammal. Men attesten återlämnades så hon kom aldrig iväg utan hon gifte sig istället med garveriarbetaren Nils Erik Englund från Rånbyn den 20 maj 1918 och den 1 november föddes sonen Nils Rune. Tre år senare dog mamman och meningen var att Ida skulle ta över vårdnaden. Så blev det inte utan Ida ville åka till Amerika och Kina. Rune lämnades till grannarna Oskar och Maria Johansson ” isi Norriby” som tog hand om honom. Oskar och Maria var barnlösa efter att de haft 3 barn som avlidit som spädbarn. Erik flyttade till Boden och levde till 1960 talet, men hade ingen kontakt med sonen Rune.

Vi vet inte mycket om Idas ungdom mer än att hon som ung kvinna var hon djupt engagerad i Helgelseförbundet och omskrivs som missionärsaspirant. En av Helgelse-förbundets hörnpelare var ”att föra världen till Kristus”, missionärerna och evange-listerna var dess budbärare men ”alla medlemmar borde vinna själar för Kristus”. De första evangelisterna var två män som 1888 sändes för att sprida budskapet till järnvägsbyggarna i Gällivare. Det var ett hårt uppdrag då man måste tillryggalägga sträcken mellan Luleå och Gällivare mestadels till fots. I slutet av juni 1890 beslöt Helgelseförbundet att utvidga verksamheten till att även omfatta hednamission och redan i december samma år fanns den första två missionärerna på plats i Kina. Inledningsvis var verksamheten mycket rörlig, man letade upp områden som inte haft besök av missionärer tidigare, predikade sitt evangelium och gick vidare till nästa by. Man försökte anpassa sig till de lokala förhållandena och bodde som lokalbefolkningen och åt samma mat som dem. Följderna blev förkylningar, reumatisk värk och ständiga magproblem.

Ett år i Nordamerika

Trots de vedermödor som väntade förberedde sig Ida för uppgiften, men det dröjde dock till hon var 29 år innan det bar iväg. Färden gick först till USA för utbildning i missionerandets konst. Hon avreste från Göteborg med M/S Kungsholm och anlände som immigrant till Ellis Iland New York den 22 oktober 1924. Där möttes hon av sin bror Nils som tog henne med till Minnesota där han arbetade som timmerman. Där bodde troligen även hennes bror Gotthard Leo och hans fru Alma Margareta.

Ida tillbringade även en tid vid Svenska missionskyrkan i Larmie, Wyoming, men syftet med vistelsen i Nordamerika var att utbilda sig till missionär vid The Moody Bible Institute i Chicago, en skola som specialiserat sig på att utbilda missionärer. Där fanns en svensk avdelning och Ida deltog bland annat i en kurs i engelska.

En kurs i Elementary English 1925

Efter avslutad utbildning bar färden vidare till San Francisco och Los Angeles för vidare befordran med båt till Kina. Den 24 oktober 1925 gick hon ombord på den japanska ångaren Siberia Maru och den 20 november var hon framme i Shanghai, Kina. Hon fick utan extra kostnad dela en första klass hytt med en troende lärarinna samt tillåtelse att använda första klass däck. Hon saknade sina vänner från Amerika och de kinesiska resekamraterna var skräm-mande. Hon skriver i ett brev att tårarna rullade utför kinderna och att hon inte kan minnas att hon sett dem så fula som då.

SS Siberia Maru

Livet som missionär

Efter ankomsten till Shanghai skulle färden gå till norra Kina där Ida skulle arbeta som missionär. Där hade Helgelseförbundet fått ett eget område i provinsen Shansi (Shanxi) nära den kinesiska muren och den mongoliska gränsen. I området fanns 13 större städer och cirka 4000 byar. Helgelseförbundet etablerade 13 missionsstationer i Shansi-provinsen. Under perioden 1940-1944 fanns där 22 kvinnor och 12 män som svenska missionärer. Huvudstationen Tatung var belägen i missionsfältets största stad med samma namn. Den fungerade som samlingspunkt för kortare rekreationer. Här fanns också tillgång till tandläkare, skräddare och annat som krävdes för verksamheten.

Den första uppgiften var att lära sig språket och det skedde vid missionsstationen i Tienchen som drevs av makarna Martin och Ebba Hjärtström som kom till Kina redan 1919. Ida tillbringade sin tid på missionsstatio-nen Hwijen från 1925 till 1947 med undantag för perioden 1934 till oktober 1935 då hon var på hemlov från Kina. Hon var i Kina från det hon var 30 år till 52 år gammal.

När Ida kom till Hwijen fanns där redan två missionärer, Jenny Lifbom och Helfrid Höök. Jenny kom tidigt till Kina med sin man som efter en tids sjukdom avled under vistelsen där. Helfrid kom året innan Ida och stannade kvar på stationen lika länge som Ida.

Livet på missionsstationen är sparsamt beskriven. De materiella tillgångarna var inte så stora. Missionärerna försörjdes av att församlingarna i Sverige betalade tionde till kyrkan. Av den lott som föll på Ida försörjde hon två bibelkvinnor, Li och Vä, dvs kinesiska systrar som hjälper till med att sprida budskapet i de kinesiska hemmen. I ett brev från julen 1927 beskriver Ida hur man återanvände granen från året innan. Idas kamrat Helfrid lyckades köpa en kvist från en tall som man sedan sönderdelade och knöt fast på den torra stommen. Här kan man verkligen påstå att nöden är uppfinningarnas moder. Idas bostad från samma år och hennes rum finns dokumenterat på bild och ser både hemtrevligt och välordnat ut.

Här bodde Ida

Min lilla vrå

En viktig del av den evangeliska verksamheten var söndagsskolan för pojker och flickor. I ett brev från 1935 skriver hon att det totalt var 700 barn inskrivna i söndagsskolan fördelat på sex olika ställen.

Ida med sin hund som söndagsskollärare

Juldagen 1925
Det finns en del undervisningsmaterial bevarat där det tydligt beskrivs vad som är den rätta vägen och vad som händer om man avviker från den.

Två planscher

Kasta sina bördor

Översättning av den kinesiska texten ovan är gjord av Sara och Alfonso Leung, som bott och arbetat i Kina under några år i Kunming. Alfonso är från Kina.

Texten till vänster av stupet säger: ”Förutom Herren finns ingen räddning”. På andra sidan av stupet står ”det finns bara en väg från död till liv”. I mitten står det ”det finns ingen annan väg till Fadern än genom mig”. Det står också orden ”evig död”, ”på korset från död till liv”.

Förutom det evangeliska arbetet drev man också sjukvård, andeutdrivning och avgiftning av opiummissbrukare. Målet för verksamheten var att så småningom överlämna driften av församlingen till de infödda medlemmarna. Framgångarna uteblev på den punkten och verksamheten stördes av strider mellan den kinesiska gerillan och den japanska ockupationsmakten. Den andliga nivån var låg, bland annat för att männen var mer intresserad av den lönsamma opiumhandeln.

I en betraktelse i Helgelseförbundets årsskrift Förbundsfacklan beskrivs tillvaron som andligt fattig. Kineserna egna gudar pryder hemmen och där finns ”skrämmande bilder på papper eller Buddas bild i metall”. Dessa bilder måste bort enligt missionärerna. Det var inte bara kinesernas avgudar som var bekymmersamt. I ett brev beskriver Ida att det vid den katolska missionsstationen fanns två tyska missionärer som behövde frälsning. Hon konstaterar att ”katolikerna äro större fiender till Guds församling än många ana”. Man kan väl konstatera att den ekumeniska tanken inte slagit rot hos Helgelseförbundets missionärer.

Tillvaron var inte riskfri. I ett gammalt revycitat från seklets början låter det ”I Kina går kineser med långa bamburör, de fångar missionärer och steker dem i smör.” Citatet speglar hur missionärernas situation under Boxarupproret år 1900. Fullt så farligt var det inte under Idas vistelse, åtminstone inte i början. Men Ida beskriver en resa från Shon-hsien där hon 1931 firat några veckors semester. Större delen av färden gick på åsnerygg men den sista biten skulle ske med buss. Innan avresan varnades för rövare som framför allt var ute efter betydelsefulla personer som man kunde pressa pengar av. Efter några kilometer överfölls man men bussen lyckades vända och köra tillbaka till säkert område. En herre som satt mitt emot Ida skyndade sig att ta på ett extra par byxor som han hade med sig. Chansen att få behålla dem var större om han hade dem på dig. Först när man fick militär eskort kunde färden gå vidare.

Som tidigare nämnts var Ida hemförlovad till Sverige under tiden 1934 till 1935, då hon var ungefär 45 år gammal. Resan hem och tillbaka var ett stort äventyr som finns rikligt dokumenterad i hennes fotoalbum.

Singapore

I Egypten

Suez

Colombo

Colombo

Torg i Djibuti

Genua

Prövningens tid

Den 21 november var hon åter i Shanghai efter en obarmhärtig sjösjuka på Gula havet. Efter återkomsten till fortsatte missionsarbetet men nu under svårare förhållanden. Under hösten 1937 ockuperar den japanska krigsmakten Shanxiprovinsen i nordöstra Kina där Helgelseförbundet hade sina missionsstationer. Övertagandet skedde utan större strider övergreppen mot civilbefolkningen var många och grymma. I ett brev från 1939 beskriver hon hur 16 män halshöggs eller dödades med bajonett av de japanska soldaterna. Förhållandena till de japanska ockupanterna försämrades succesivt allteftersom det kinesiska folket bjöd på motstånd. Utrymmet för den missionerande verksamheten minskade och under långa tider var man isolerade på missionsstationen under svåra förhållanden. Ida beskriver förhållandet i staden som att ”hedningarna är under toffeln av andra hedningar som har lika stark vantro”. Sommaren 1942 meddelade Helgelseförbundet att alla missionärer som ville skulle få resa hem. Men det blev inte av på grund av kriget och isoleringen. Kineserna tog succesivt över provinsen och den 9 september 1945 kapitulerade japanerna.

Problemen var emellertid inte över utan missionsstationerna hamnade mitt i frontlinjen för det kinesiska inbördeskriget som stod mellan Mao Zedongs kommunister och Republiken Kina som styrdes av Chiang Kai-shek. Den kommunistiska röda armen tog över den ena staden efter den andra. Det upplevdes dock inte som någon befrielse för missionärerna utan snarare att man hade hamnat ur askan i elden. Förhållandena för missionsverksamheten försämrades. En del stationer plundrades och brändes ner. Missionärerna fick under stora vedermödor till fots, med åsna och i lyckliga fall med tåg, fly till de stationer som fortfarande var på regeringsmaktens sida för att sedan ta sig ut ur landet. Helfrid Höök lämnade missionsstationen i Hwijen och Kina 1946, Ida reste 1947 och Jenny Lifbom räddade orgeln och flydde med en lastbil våren 1948, och sedan var det slut. Meningen var att de kinesiska församlingsmedlemmarna skulle ta över verksamheten, men vi vet inte hur det gick. År 1949 flydde de sista missionärerna undan våldsamheterna, men det var många som aldrig kom hem. Det var många som drabbats av sjukdomar under den tid man var isolerad och det var många barn som dog.

Åter i Orrbyn

Efter återkomsten till Orrbyn bosatte hon sig åter i föräldrahemmet. Under tiden hon varit borta hade huset nyttjats av Valfred och Märta Almqvist. Som en del av hyran hade Valfred grävt en ny brunn. Efter återkomsten moderniserade Ida sitt hus med vatten och avlopp och hade tänkt inreda en församlingssal i en del av huset. Det blev dock aldrig av, utan det fortsatta religiösa arbetet fick ske i Elimförsamlingen.

Som barn träffade jag Ida vid flera tillfällen. Hon var flitig gäst hos både hos min mormor och morfar och min farmor var god vän och barndomskamrat med henne. Mitt minne är att hon var kärv i tonen och hade bestämda uppfattningar om det mesta. När jag sedan 1977 köpte hennes hus så skulle hon skänka hela köpeskillingen till missionen. Jag övertalade henne att behålla en mindre del om det skulle bli någon skatt att betala. I köpet ingick också en del anvisningar om vad vi skulle göra med huset, bland annat bygga en ny bro som hon skulle kunna sitta på när hon kom på besök. Det blev en ny bro med sittplats men någon Ida fick vi aldrig se på besök.

Några år innan jag köpte hennes hus hade Ida flyttat till en lägenhet i Råneå och senare till Västberga äldreboende. Ida Ahlman avled den 21 oktober 1986. Då var hon 91 år gammal.

Referenser:

Nyberg Rickard (2004), Elina i de gröna drakarnas land – Helgelseförbundets missionärer i Kina 1940-1944. Perspektiv på vardagslivet, C-uppsats 2004:008, Luleå tekniska universitet.

Helgelseförbundet (valda nummer 1924-1949) Trons segrar. Kumla: HFs förlag

Helgelseförbundet (1936) Förbundsfacklan. Kumla: HFs förlag

Helgelseförbundet (1947) Genom eld och vatten – skildringar från missionsarbetet i Kina. Kumla: HFs förlag