Försommaren 1918 i Långsel, Råneå socken. Hela familjen är samlad. 20 åriga Elin, dottern i huset, väntar sitt första barn. Mor Anna säger:
-”Vi måste få hit en doktor. Hon har haft värkar i tre dagar, men nu har dom upphört. Elin kommer att dö, hon är för trång.”
Efter en lång diskussion utsågs mågen på gården, Gerhard, att hämta doktorn. Han var den raskaste karlen av dem alla. Med lämplig utrustning startade han tvåmilapromenaden till Avafors.
Väl framme i Avafors gick han in på järnvägsstationen och begärde att få ringa till Boden. Telefonen var den enda och linjen gick till stationen i Boden.
-” Här är det bara jag som ringer!”, sa den barske stinsen.
-”Det gäller liv eller död”,sa Gerhard.
-”Det spelar ingen roll här är det bara SJ som ringer!”
Den desperate Gerhard tar telefonen. –”Nu ringer jag”.
Efter mycket besvär når Gerhard doktorn på BB i Boden, denne frågar:
-”Har ni inga gummor i byn, sånt brukar dom klara”.
Gerhard förklarar läget och efter långt funderande säger doktorn:
-”Jag måste nog komma”.
Efter några timmar anländer doktorn med tåget till Avafors station. Gerhard hälsar, tar fram ett par stövlar ur ryggsäcken och säger:
-”Du måste nog ta på dom här, för vi ska färdas långt och det är lite blött”.
-”Aldrig”, svarar dfoktorn.
-”Ja, ja. Då går vi”, säger Gerhard.
Så här gick färden. Avafors – Hovlös (8 km gångstig). Hovlös – Strandforssel (3 km rodd). Strandforssel - Lappsel (1 km rodd). Lappsel – Långsel (4 km gångstig. Över Långselet 1 km rodd.
En fortfarande irriterad doktor stiger in i ett fullsatt kök.
-” Vad är det här för pjosk, sånt här måste ni väl klara?”.
-”Nää hon är för trång”, svarar mor Anna.
Doktorn går in i kammaren, men efter en stund kommer han ut i köket.
-”Varmt vatten”. –”Det finns här”, säger mor Anna.
-” Jag vill vara ensam nu, men du skall komma med mig”, säger doktorn och pekar på Elins äldre syster Elina. I kammaren sätter doktorn upp ett lakan tvärs över sängen och instruerar Elina att hålla hårt om sin systers huvud och axlar och om möjligt över Elins öron.
I köket är alla församlade. Husfadern Johannes, husmor Anna, söner, döttrar, mågar, grannfrun Matilda, gamle drängen samt två pigor. Dom enda som är glada är de 1,5 år gamla tvillingsflickorna som leker på golvet. Elins man Edvard sitter på en stol vid dörren, hopsjunken av oro och brist på sömn. Johannes sitter vid bordsändan, han har postillan och psalmboken nära till. Inga babyBARN?-skrik hörs från kammaren, någon frågar om detta. Anna skakar på huvudet – hon vet.
Efter en lång stund, en evighet tycker många, kommer doktorn ut genom kammardörren, rullar ned skjortärmarna, titta sig omkring och säger:
-”Finns det någon modig man här?” Artonårige Enar reser sig.
-”Vad skall jag göra?” –”Du ska bära ut den här hinken!”
Över hinken ligger det en handuk. Enar tar hinken, vid dörren stannar han och ser på pappa Johannes, som nickar. Han håller psalmboken i handen.
Elina kommer mycket blek in i köket och säger: -”Hon sover”.
Doktorn kommer också in, färdigklädd och med väskan i handen.
-”Vi har mat, ni måste äta innan ni går tillbaka”, säger Anna
Doktorn sitter länge vid bordet innan han börjar äta. Han stöder armbågarna mot bordet, händerna rakt upp, ser på händerna och säger tyst:
-”Usch, jag känner mig som en mördare”.
Efter måltiden avtackas doktorn, vid dörren står Edvard, tar i hand och rackar.
-”Vem är du”, frågar doktorn.
-”Min fru”, säger Edvard och nickar mot kammaren.-”Kan hon…..?”, frågar Edvard.
-”Javisst, lycka till”.
Ute på bron står Gerhard klar att följa doktorn tillbaka till Avafors. Från skogen kommer Enar med spade och en tom hink. Doktorn säger till Gerhard:
-”Var har du stövlarna?”
När dom passerar stugknuten hör dom Johannes ta upp en psalm, ”Härlig är jorden”.
Elin fick senare fyra barn, utan större problem.

Framför huset i Långsel 1926, sittande Johannes och hustrun Anna. Barnbarnet Sixten i mitten och barnen Enar och Ester högst upp.
Huvudpersonen Elin med maken Edvard Törkvist