Tre av min fars bröder, Elof, Albin och Elfrid utvandrade som tusentals andra svenskar till Nordamerika i början av 1900-talet. Alla tre är sedan länge döda och kontakterna med deras barn var ganska få ända till mitten av 1960-talet. Då fick pappa brev från Clarence Carlson, Elofs son, som nu gärna ville återknyta kontakterna med faderns hemland. Som så många andra svenskamerikaner i andra och tredje generationen sökte han sina rötter. 

Så småningom ledde brevväxlingen till att Clarence och hans fru Erma kom på besök. Det första besöket, som skulle följas av ytterligare två, skedde 1968. Det blev ett rörande möte hemma på gården i Högsön mellan Clarence och pappa Valdemar och faster Nanny. 

Så småningom fick vi kontakt med andra kusiner, alla bosatta i Minneapolis Minnesota. En av dem, Shirley, dotter till Elfrid, kom senare på besök. Dessförinnan hade pappa och faster Nanny och min bror Paul varit över och hälsat på. Det var 1974. 

Kontakterna mellan släktingarna hade nu etablerats och 1985 ledde det till att jag och Paul med familjer gjorde en Amerika-resa, vilket blev ett oförglömligt minne. Det finns mycket att berätta om, men det är särskilt en händelse som fastnat i minnet. Det var besöket hos Mrs Gladys Walton i Anoka, en förstad till Minneapolis. 

Först måste jag nämna, att jag redan innan resan hade släktforskat om pappas släkt. Jag visste därför, att Gladys Walton var en dotter till Alfred Johansson, som var bror till min farmor. Alfred var född 1864 och utvandrade 1888. Alfred gifte sig med Hilma, som var född i Högsön och kom till Amerika efter honom. Hilma hade tillsammans med sin mor Petronella bott i den lilla stugan, som vi kallade Lill Verners stuga. 

Mrs Walton, som fyllde 85 år den dag vi besökte henne, var en pigg och charmerande dam, som visade sig ha en förbluffande god kännedom om Högsön och om de familjer som bodde där. Hennes mor hade berättat så mycket att hon tyckte sig känna byn och dess människor lika bra som om hon hade bott där. Hon berättade, att hennes föräldrahem i Minneapolis varit en mötesplats för utvandrade Högsö- och Vitåbor. Alfred arbetade i början på ett gjuteri, men 1904 köpte han en farm i Anoka. 

Dit kom Elof, som till en början arbetade i järngruvorna i Duluth i norra Minnesota. Andra besökare var en familj Skogqvist. Fru Skogqvist var kusin till Hilma. Hon nämnde även makarna Wikström, troligen från Vitå. Elof brukade ha med sig kamrater, bl a Emil Gabrielsson, som senare återvände till Sverige samt dennes halvbror Fabian. (?) Det var tydligt att de nya invandrarna hade behov att träffa varandra och att det stora avståndet till hemlandet gjorde att de bands starkare tillsammans än i hemlandet. 

Mrs Walton bodde hos en dotter i ett stort hus med swimmingpool utomhus. Där firade vi hennes födelsedag på typiskt amerikanskt manér med knytkalas i det gröna. Hon var glad att träffa svenska släktingar och berättade livfullt omgiven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. 

Slutligen tog hon oss med in i huset och från en garderob drog hon fram en rödmålad träkista. På kistan stod målat ”Annie Johnson, Högsön Hviton, Norrbottens län, Sverige1885”. Denna kista hade tillhört Anna Lovisa Johansson, en äldre syster till Alfred, som utvandrat före honom. Kistan hade tillverkats av hennes far Johan Johansson ”Skådjel Janne”, min farmors far. 

Det kändes onekligen sällsamt, att här i Anoka i Minnesota träffa på ett föremål, som tillverkats på samma plats, som jag fötts och vuxit upp på. 

Om bakgrunden till Anna Lovisas resa från hemmet kan man bara spekulera. Hon var född 1862, som nummer två efter min farmor Maria. Sedan kom Alfred 1864 och Erik (Hedin) 1866. Två barn dog bara två år gamla, en vanlig händelse den tiden. I nästan alla familjer finner man något barn, som dött i späd ålder. Modern, Kajsa Stina Öqvist från Vitån, dog 1872 och barnen blev moderlösa. Året därpå gifte Johan om sig med Lena Kaisa Fahlgren och med henne fick Johan sonen Oskar, för Högsö-bor av min generation känd som ”Stugu-Oskar”. 

Varför Anna Lovisa, eller Annie som hon kom att kallas i sitt nya hemland, emigrerade vet vi inte. Modern hade dött när hon var 10 år och året därpå fick hon en styvmor. Fattigdomen var stor. Flera missväxtår följde på varandra. Ett sådant oår var 1867. Vintern var besynnerlig med flyttfåglar som anlände i februari  och den följande våren var lika besynnerlig. Det berättas, att Frans Selberg på midsommaraftonen körde med häst över isen på Högsöfjärden. I Strömsund kunde man likaledes på midsommaraftonen gå på isen raka vägen till Flakaskär. På hösten fanns ingen säd att mala i skvaltkvarnarna. Bark och mossa fick blandas i det mjöl man sparat. Att emigrera till Amerika tedde sig nog för många som en möjlighet till ett bättre liv. 

Om hennes öde i Minnesota visste emellertid hennes dotter Gladys att berätta. Av texten på kistan var hon 23 år  då hon utvandrade. De första åren efter det Alfred kom till Minneapolis såg han till henne. Strax efter 1890 gifte hon sig med en svensk, John Eriksson, om vars härkomst man inte vet något. Makarna fick tre flickor, varav de äldsta var tvillingar. 1896 dog Annie och den yngsta flickan i lunginflammation. Gladys berättade, att hon av sin far fått veta, att brodern Erik, som var kvar hemma i Sverige, samma natt som Annie dog hört hennes röst kalla på honom. Han steg upp men såg ingenting ovanligt. Långt senare fick han bud om att systern dött just den natten. Det hör till saken att Annie (Anna) när modern dog varit som en mor för den yngre brodern Erik. 

De två tvillingflickorna som togs om hand av Alfred och Hilma dog också som barn och ingen finns kvar av familjen. 

Åsynen av den enkla träkistan här ute i ett främmande land var gripande. Vilka tankar rörde sig inom henne när hon packade ner sina få tillhörigheter inför en resa som hon aldrig skulle återvända från. Och vad tänkte pappan på när han snickrade kistan? Amerikakistan

Martin Johansson