Ur en tätt skriven liten anteckningsbok - 12x18 cm, 185 sidor. Textredigering: Dagmar Wikberg, Böle. Fotoredigering: Bert-Ove Larsson, Böle
Bondsonen Oscar Engström förde dagbok redan från första dagen han lämnade hemmet i Böle och ända tills han efter ca 28 år kom hem igen. I hemmet skrev han sedan ner sina minnen från USA-tiden. Med hjälp av sin dagbok uppgav han då ofta både tid och plats för sina upp-levelser. Hans bok ger oss en god inblick i den tidens svenska utvandrares förhoppningar och levnadsöden. Följande text är endast en kort sammanfattning av Oscar Engströms skildring av sitt händelserika liv i USA, men vi får ändå följa hela hans tillvaro i ”Drömlandet” både i arbete, glädje och sorg. Det är Engströms eget språk vi möter i texten - hans eget sätt att berätta. Hos honom, liksom hos andra svensk-amerikaner, är det vanligt att svenska ord - ibland gamla ordformer och uttryck - står sida vid sida med engelska/amerikanska ord och talesätt.
-
I nådens år 1864 föddes i Böle, Råneå församling, ett gossebarn, som fick namnet Oscar. Han växte upp i de hårda tider då folk blandade bark i brödet. Men pojken växte. I sin barndom hade han mest lust för jakt och fiske, ingen lust för studier. Han måste ut på banan. Om man från barndomen hade fått smak för att studera, vad nytta skulle man haft?
Vintern 1892 arbetade jag som rallare vid Boden, Johannesfors, Bergträsk, Gällivarebanan och Svanträsk tills juni 23. Då fick vi extratåg bestående utav grusvagnar, men resan var mycket fin tack vare årstiden. Framkommen till Luleå stora stad fortsatte jag resan med ångaren S.G. Hermelin. Kom hem på natten. Mamma och pappa väntade som vanligt. Allting rent och snyggt. Oscar var inte som i forna tider. Han kom nykter hem - till mors stora glädje. Allt var gott och väl. Min efterlängtade fick jag möta.
Men så hade en Albert Lindström kommit hem från främmande land och var så rik, fick jag veta, att han kunde köpa en hel bondby. Och så for han till staden och förlovade sig med lotsens vackra Emma.
Då tänkte jag: Nu går inte jag och väntar på bättre tider, utan jag reser till Amerika som alla andra, och på 3-4 år är jag förmögen, åker då hem och gifter mig, tager min Anna och köper jordagods, oxar och hästar.
Allting spelade högstämt i mitt huvud. Mamma tyckte inte om det, men juli 22 i nådens år 1892 lämnade jag mitt kära gamla hem och min gråtande moder, mina två systrar, Selma och Amalia. Kusken körde mig till ångbåten i Luleå.
Resan var mycket trevlig. Blev bekant med många innan vi kom till Stockholm. Stannade där en dag, sedan med båt genom Sveriges finaste scenerier -kanalen till Göteborg. Där fick vi gå till poliskammaren och få våra betyg stämplade. Andra dagen anträddes resan med Wilsonbåt. Många voro på trekvart då båten avgick.
Framkomna till Hull, England, låg vi på båten hela tiden. Många fina flickor kom till dans på kajen. Vi var och åkte på tvåvånings spårvagn. Tåget var som i Sverige - två bänkar i varje rum. Dörren stängdes. Vi kunde inte komma ut förrän den öppnades.
I Liverpool betraktade vi kroglivet. Fruntimmer satt vid ingången till krogen med barn på armen och drack samt gav barnet med, och på gatorna fick man inte gå i fred för dem, fast vi hade flickor i sällskap. Ojämna gator med nästan runda stenar gjorde mycket dåligt intryck på Nordens ljusa söner och döttrar. Jag tänkte nog på det land vi hade lämnat, och hur det kommer att se ut dit vi kommer. Mitt hjärta klappade för fosterlandet Svea.
Oscar Engström (1854-1931) från gård 70. Törnqvist, Böle, iförd ordensutmärkelsen som han tilldelats i USA. Ur Emigranterna från Böle, Råneå, utg. 2011.
Avresa från Liverpool med en gammal ångare. Vi skulle ha våra egna madrasser, men en del blev bestulna på sin. Jag förbarmade mig över en flicka som blev utan och gav min till henne, så jag hade bara tackel ( tågvirke, rep ) på botten i min säng, andra bara bräder. Snart såg vi gröna ön, Irland. Det var dans när väderleken tillät. När det var storm blev många sjö-sjuka. En del fick vi bära upp på däck. Då blev de bra av den friska luften. Jag klarade resan bra.
När vi kommit till New Yorks hamn skulle vi genomgå en besiktning. De frågade hur mycket pengar vi hade, stängde in oss i en stor bur i olika grupper och skulle se våra biljetter. Sedan fick vi åka på en båt eller färja långt uppför - som jag förstår nu - Hudsonfloden, till järnvägs-stationen för vidare befordran på järnväg. Sömniga var vi alla.
På natten skrek eller sjöng alltid konduktören samma visa, tyckte jag, men sedan fick jag reda på att han ropade ut namnet på olika stationer i Buffalo, New York.
Sedan iväg. Minneapolis var nu målet. Snart var vi i Minnesota och där skulle vi möta Lidström, Larsson, Johansson och jag minns inte alla, på Britannia Hotel. Det var två kvarter från stationen. Där tog en Charles Gordon, född i Stockholm, oss med till ett sågverk, och vi fick inte sova. Vi måste gå och byta om och börja arbeta på natten. Natten var mycket varm, arbetet hårt, inte hade vi sovit något sedan vi lämnade Buffalo, annat än på tågsäten.
Mina händer blev utan skinn, maten var jag inte van vid. Jag fick ont i magen. Ingen låtsades förstå mig, bara pekade, pladdrade på, inte förstod jag. Men då en tid hade gått var där mesta delen svenskar och norskar.
Fram på hösten fick vi för många besök av pojkar som kom från skörd, slåtter och tröskning, så vi fick inte sova. De talade om hur stora pengar de tjänat på harvesten (skörden). De sade att de nu skulle tjäna 24-30 dollar i månaden på att arbeta i skogen, såga timmer, kvista hugg-vägar, lasta på släden …Jag förstod inte hälften av vad de sade, men ingen fara! Vi skulle också till skogen.
Vi fick gå ut när dagsranden syntes, gå baklänges för att inte frysa bort näsan, över sjöar, en del med fårskinnsfodral på näsan. Hem kom vi när det var mörkt. På söndagen tvättade vi kläder, lade mer hö i sängen, tog ut bäddkläder, skrev brev, stoppade strumpor och lappade handskar.
När våren kom sprang vi glada i hågen tre, ibland fyra, svenska mil ner till Grand Rapids och köpte biljett till Minneapolis i glädje över vår stora kassa, högst 100 dollar, men det var mycket på den tiden. Glädjen stod högt i tak, men den blev kort. Om man tog ett bad 15 cent, rakade sig och klippte hår och mustascher 25 cent, betalade mat och husrum ( 3 dollar i veckan ), tog snart pengarna slut. Men att få arbete var mycket hårt. Månadslönen för skogs-arbete blev nu lägre. Banker stängde. Den som hade pengar på banken kunde inte lita på att få ut dem. För tre dollar får du ett arbete! Man kunde få ett arbete om man betalade 3 dollar till en förman, så det gjorde jag och två kamrater. Vi åkte sedan långt ut till North Dakotas slätter. Därefter måste vi gå några kilometer till en annan järnväg och åka till Youngston N. D. Där sprang vi och sökte den vi skulle arbeta för på farmen, men han fanns inte där. Snart var vi utan pengar. Arbete kunde vi inte få.
Jag hade bara några dollar och inte kunde jag tala engelska, men jag köpte mig en biljett och tog med allt resgods på tåget. Mina kamrater fick lite pengar av mig, smög sig upp på ett godståg och sedan möttes vi i Fargo N. D. Där fick vi och ett dussintal andra svenska pojkar plocka senapsblommor på ett vetefält. Vi hade roligt tills vår förman blev förargad. Han förstod inte vad vi skrattade åt. Vi hade 75 cent per dag och mat där.
I Fargo träffade jag en dag Lars F. Lidström. Vi hade varit med om att bilda IOGT-logen Ljus i Norden i Böle, (Böleboken sid 192) samt logen Nordstjärnan. Hans syster, Mina Lidström, och Lovisa Nordström arbetade på en restaurang. Sedan arbetade jag hos farmaren John Åström i Fargo under slåttern. Arbetarna bodde i stallet och sov i höet. Det var kallt, och vid frukost fanns det inte plats för alla vid bordet. Dagslönen var 1,50 dollar för långa dagar. Farmarbetare kunde ändå spara mer än de som arbetade i staden, för de kunde klara sig med bara överdragsbyxor och hade sitt hem i stallet.
Under den tiden fick jag se att det inte är lätt för en farmare att börja bygga ute på en vill slätt. Priset på potatis och vete var lågt, och allt kunde också torka bort. Många farmare hade skulder, och banken kunde då ta nästan allt de tjänade, men ändå hördes ingen klagan. Farmarna försakade alla bekvämligheter för att få vara oberoende.
När den sköna vårsolen smälte drivan, kastade vi alla trasor som skyddat oss mot vinden. Det bästa packades i en vit säck. Vi knöt ett snöre eller rep i varje hörn, så att vi kunde ha den på axeln och glada i hågen marschera till staden efter fyra månaders hårt arbete för 18-20 dollar, då man fick slåss mot kung Bore och många ofta också mot ohyra om natten. En kostym kostade 18 dollar, gjord för hand. Du kunde få hängslen till, på köpet.
På hösten samlades gubbar och pojkar en vacker afton vid Soolillebangården i Minneapolis. Nu var all glädje över. Har du fått något arbete? Har du några pengar? När ska sågverket börja? Någon som var gammal och van förfrågade sig hos en bromsare. För 50 cent/styck bröt han då upp dörren till en fraktvagn med mjöltunnor. Vi smög oss in, tåget satte i gång. Men att få arbete i Wisconsin var hårt, överallt arbetare från alla nationer. En del låg och värmde sig vid en eld i skogen, hade något att äta. Till sist fick vi arbete för några dagar, svinfötter inlagda i ättika, salt kött, te. Sådan mat klarade heta sommardagar. Dessutom var myggen en förfärlig plåga både natt och dag.
Vi brukade tända eld på papper, gräs och jord som vi lagt i en gammal kittel som stod på golvet i vår barack för att få rökelse, och hänga upp gamla säckar framför vår brits för att skydda oss mot mygg och alla andra krypande varelser, från en björn till en loppa..
Det var en mycket torr sommar, inte något regn. Skogseldar började rasa överallt, små byar brann ned, folk måste fly både nätter och dagar, till fots och med järnväg undan elden. Hela landet var fullt med rök. Vi hade kontrakt på att hugga ned stora träd i skogen och taga bara barken. Vi fick 1,50 per famn. När man tänker på sådan betalning borde man gråta, men arbetet som vi gjort blev lågornas rov. Elden tog allt, och vi fick 18-19 dollar för allt arbete vi gjort.
Till Minneapolis åkte vi sedan i två stora fraktvagnar, omkring 50 man i varje. De som hade pengar fick betala 50 cent, men alla fick åka med. Alla var glada, sjöng och berättade historier, fast vi hade order att vara tysta. Vi lämnades på ett sidospår i mörkret nära Minneapolis och fick sedan gå till fots till staden.
Efter en tid fick jag arbete på en brädgård för 1,25 dollar, tills jag lärt mig sortera plank och bräder. På den tiden var det mycket vanligt att ta med bossen till krogen, då man ville ha högre betalning och lättare och stadigare arbete.
Jag såg män, som inte kunde arbeta för att de var fulla, utan låg gömda bakom brädstaplar - män som gick ifrån arbetet vilken tid som helst med förmannen till krogen, som var öppen alla dagar. Söndag morgon kunde man skåda nattarbetare från sågverken komma raglande vid 9-tiden med den stora bleckplåtshämtaren, som alla använde på den tiden. Det var två fack i den - ett för våta varor, t.ex. kaffe, det andra för bröd, kött och ost. Om den var tom, hämtade gubbarna öl i den och var så fulla, att de inte kunde ta sig fram på trottoaren, redan innan hustrun hunnit ta sig upp ur sängen. Sådant var livet i gamla tider! Likaså på tågen om hösten då de for till skogsarbete, då alla krögare gav sina kunder en flaska. Vilket liv!
Vi var många goda vänner som åt på samma servering, bl.a. Lars F. Lidström, tidningsman och politiker, G. Johansson, skriftställare och humorist. Vi deltog alla i logearbetet, både i söder och norr. Många IOGT-loger hyrde först lokal av krögare, vid sidan av krogen, och då var det värst för flickor att ta sig förbi, men sedan dess har IOGT en egen lokal i många städer, och flera i Chicago. Nu skälver grunden för bryggerier och krogar!
År 1897 började tiderna bli lite bättre. Vi fick kontrakt på att stapla plank och bräder. Arbetade gjorde vi som slavar. Vi var alla norrbottningar. Nästan alla hörde till IOGT-logen. Vi tjänade 2,50*3 om dagen. Då gick jag med i sjukkassan - en skandinavisk IOGT-sjukkassa och är allt sedan dess med i styrelsen. Jag och Alfred Menard, som också var med i logen Scandia, skrev då på ett kontrakt att lasta järnvägsvagnar, för att vi inte skulle behöva fara bort och arbeta i skogen över vintern, utan få möjlighet att arbeta för IOGT.
Alfred hade varit i krigstjänst i Stockholm. Han hade långa fina mustascher, och jag försökte också bättra på mina - det fanns flickor också som var med i IOGT. Vi ordnade fester med dans, sångare och sångkör, och nästan alla som deltog var Godtemplare . Det var mycket trevligt.
På våren fick jag så ont i armen att jag inte kunde få på mig rocken utan hjälp. Jag var ofärdig i många månader, men jag fick pengar för ingenting från bolaget, 30 dollar, och 5 dollar i veckan från Godtemplarna, så det var inte så farligt.
År 1899 fick jag stadigt arbete på Ecly Lumber Co ( ett virkesbolag ), och då hade jag också stadigt sällskap med Lena, en flicka som hade kokat åt fint folk i många år. Tänk, så god mat man fick! Många ville också äta hos henne, så hon öppnade en matservering. I mars samma år fick vi hjälp av IOGT bröderna och systrarna att ordna bröllop ( allt enligt Minnesotas statslagar ), inbjudningskort, präst och tillgång till IOGT-lokalen. Många höll tal och vi fick presenter, handtryckningar och lyckönskningar. Det var 22 mars 1899.
Första morgonen som nordanvinden blåste kallt, upp för första gången som gift, skynda sig få lite mat och till arbetet för att tjäna en säck mjöl. Min hustru hade många som hjälpte henne att frakta hem varor från hallen. Nu var ingenting mer att sörja för. Man hade eget hem, snäll maka, många goda vänner och god hälsa - och båda arbetade.
Lena och Oskar i Seattle.
Många ville köpa matkuponger för 3 dollar i veckan och äta på Lenas servering. Alla var nöjda och belåtna med maten. Affärerna gick bra. Men så blev Lenas mamma sjuk, så Lena skötte om henne. Det blev fler matgäster och mer arbete. Mamman fick då flytta till sin son i Buffalo. Fanns det någon tid över hade vi fullt hus hemma. Så var det flera vänner som blev sjuka, t.ex. Mrs Bjurqvist och min gode vän sedan barndomen John F. Fornberg. Lena var alldeles för snäll och skötte om alla, och de fick komma hit och spisa. Hon till och med bjöd hem sådana som inte hade familj eller släkt att fira jul hos oss. Hon tänkte mer på andra än på sig själv. Till sist var Lena både utarbetad och utfattig. Själv hade jag fördärvat ena handen och kunde inte arbeta på tre månader. Jag fick då upp ögonen för att jag var i skuld, fast jag arbetat både hemma och borta.
Jag förklarade då, att nu fick det vara slut på alla matgäster. Lena hade ännu en fordran på 130 dollar av en gäst, men fick inga pengar. En annan, som aldrig hade något att betala med, måste vi ”köra ut”. Han var skyldig 35 dollar.
Nu flyttade vi till en liten lägenhet. Min hustru blev ganska sjuk, så jag hade att kalla på doktorn för första gången, men det var inte sista. Lena arbetade hårt för att skapa julstämning åt många en tid före jul. Då blev hon så sjuk att hon blev liggande. Dr. Andersson gav henne någon smörja. Hon blev något bättre, men mest genom sin starka vilja.
Annandag jul var vi välkomna till Mrs Bjurqvist. Mat lagades, men glädjen blev kort. Lena kunde inte skratta längre som förr. Hem fort. Hon ville inte gå till doktorn. Jag fick hem henne och i säng. Vår inne boende hämtade doktorn. Inte något farligt, sade Dr. Palmer, bara vatten i lungsäcken. Hon fick medicin, mer för varje dag. I tre månader låg hon sjuk, så jag fick skaffa en flicka till hjälp. Ändå hade jag att vaka alla nätter, utom när någon från logen bytte av mig. Jag hade att hålla ögonen öppna för att få något dagsverke, men inte mycket arbete fanns.
I april började Lena vara uppe nå got, så att Jenny Nelson, som flickan hette, kunde sluta hos oss. Hon gifte sig sedan med min gode vän, John F. Fornberg. Lena fick en nervsjukdom, så att hon höll på att förlora förståndet. Doktorn gav mig rådet att låta henne få sin vilja fram i allt.
När sommaren var i sin blomstring, gjorde vi några utflykter till goda vänner och intressanta platser. Tiden gick. Vintern kom och så småningom också nästa vår, våren 1903. Då hade vi besök utav många norrlänningar, såsom Anton Witman, Manne Helsen och så kom min svåger, Oscar Österberg, och syster Selma och deras lille son. Allting skulle bli trevligt, men fruarna kom inte riktigt överens, så svågern gick tillbaka till New York, men Selma stannade en tid.
Broder Fornberg fick tillökning i familjen. Sorgligt nog dödde hans snälla maka Jenny efter några dagar, efterlämnade en vacker liten flicka. Jennys död var ett hårt slag för min Lena.
Well, stackars John, han var nu änkeman, utan maka. Vi måste låta honom bo hos oss. Då vi år 1907 skulle lämna Minneapolis, köpte John hela vårt möblemang för 100 dollar, med två års brandförsäkring. Han övertog samma hyra för huset och tog med sin nya fästmö till prästen, där de blevo ett, enligt Minnesotas statslagar.
Nu skulle vi lämna Minneapolis, för jag hade fått arbete i Mc Cloud. Minneapolis var nog bra. Där hade man sina glada och sorgsna dagar. Att flytta någon annanstans ger er farenheter, men man kan också få betala för dem. Det kändes tungt att lämna alla vi kände och begiva sig mot okända öden.
Nu kom avskedsstunden. Aftonen före var vi hos C. A. Lindgren, och jag kände mig inte något glad, för jag tänkte, att allting var nog inte så blomstrande i California. En stor skara Godtemplare hade nu samlats vid stationen för att säga farväl - kanske för alltid.
I St Paul fick vi vår turistvagn, och på morgonen var vi i Omaha, Nebraska. Vi passerade Wyoming med sina kreatursmassor - Utah - Salt Lake - Nevada - över berg - genom tunnlar - såg timrade snöskydd - djupa dalar - Summit - Colfax - snöblandat regn - nu lutade det nedåt - små trädgårdar med frukt, träd i blom - på kvällen Sacramento Capitolium, säte för guvernören - en stor gammal station - åt stekt lax i staden.
Ett annat tåg på kvällen, framme i Mc Cloud kl. 5 nästa afton. Vi möttes av en brokig folkmassa: amerikaner, italienare, hinduer, greker och spanjorer. De hade strejkat på hösten och väntade på att få se alla nykomna skandinaver, som skulle ta deras arbete. Vi blev mot-tagna utav superintendent Johnson. Vi fick mat i den stora matsalen som bolaget hade. Där fanns rum för många hundra.
Alla som hade hustru med hade löfte om nytt fint hus med fyra rum, men det var blott en dröm. Husen var inte påbörjade. Jag blev inkvarterad långt bort i skogen i ett stort enkelt brädhus, mycket likt en vedbod. Två fönster fanns, en liten järnkamin, en säng med några tunna filtar.
Stormen tilltog med regn. Vi frös och vinden tjöt. Något som höll oss varma var att flytta sängen fram och tillbaka, för taket läckte. Vatten fick vi från snö eller en bäck. Vårt möblemang skulle komma från butiken, samt våra resväskor från tåget. Många fina saker förlorade vi, som aldrig mera fanns till.
Allting försenades. Vattenledningen skulle tätas, dubbla väggar, nytt tak, nytt golv. Vi måste bära allt från butiken. Den våta snön gjorde vägen ofarbar. Vädret blev bra, men solen var så skarp att folk inte kunde arbeta. De flesta blev solblinda. Min Lena blev mycket sjuk. Jag kallade på Dr. Legg, sedan Dr. Gream. De sade att det berodde på klimatet. Jag hade fått avsmak för Mc Cloud, så jag slutade arbeta, sålde våra möbler till en italienare för halva priset, köpte biljett till Oakland, Cal. Det var 25 april 1907. På morgonen var vi i Sacramento, Cal. Mycket att beskåda den tiden på året, fruktträd, rosor…
Det var översvämning den våren. Mindre hus hade flyttats utav floden, även järnvägsspåren på en del håll. När vi kom till Port Costa stannade tåget. Jag gick ut och fann att vi var på en transportfärja, Solano Port Costa, kallad den största båtfärjan i världen. Många var överraskade att det var så tyst. De visste ingenting förrän de såg fartyg och lastångare genom tågfönstret. På andra stranden åkte tåget upp och började pusta på.
Den 26 april 1907 var vi framme i Oakland Cal. och spårvagnen till Mr och Mrs Palmer. Mycket varmt mottagna förstås, men olika yrken. Palmer skräddarmästare med verkstad i San Francisco och eget hus. Jag en fattig brädgårdsarbetare från Minneapolis. Hans maka, min Lenas syster - som var en trogen Godtemplare när hon var hos oss - hennes rosor på kinden hade flyttat till näsan. Likaså hennes man. Mat var det aldrig fråga om för dem. Varje morgon till kro gen, fick en sup och fri lunch.
Vi var ute i god tid, besökte stranden och Sutra Park, men för en fattig arbetare i en sådan stad räcker ett par hundra dollar inte länge. Jag sökte arbete på loger i olika städer, fick ett genom Odd Fellows, men betalningen var inte nog. Vi beslutade resa till Seattle Washington, men kassan hade krympt ihop. Jag måste sända till Minneapolis för mer kovan. Kovan kom, och 17 maj 12,30 steg jag och min Lena ombord på ångaren Spokan. Vädret utmärkt vackert, uppassningen god. Vi hade första klass, god mat, musik, gott prome naddäck. Vi fick även skåda Victoria B. C. Mellan Victoria och Seattle var många fina stränder med fina stora furuskogar - mycket naturskönt.
På aftonen den 21 maj var vi i Seattle Wash. Där uppsökte vi några vänner. Vi fick hyra rum hos Gust. Nelson. Där var många gamla vänner från logen i Minneapolis. Jag besökte Odd- fellowsmöten och IOGTloger. Hade många glada stunder, tog ångbåt till Brownville, plockade bär. Nog hade vi trevligt, men kovan började bli liten.
Jag fick mitt första arbete vid Luna Park, som var under byggnad. Det fanns ingen spårvagn dit, man fick gå med båtfärjan. Jag arbetade där, så jag var nära giva upp.
Sedan fick jag arbete vid grund läggningen av City Hall ( stadshuset ). När det var färdigt lade vi första trottoaren i Mt Bakers Parkdistrict, nu räknat som ett av de finaste med parkett i mitten utav gatan. Då började den goda tiden, ”strike” eller lockout. Alla union män ( union = fackförening ) slutade. Bossen ordnade ett litet jobb åt mig på allmänna marknaden. Det blev allt för 1907.
Min Lena var mycket skral. Jag fick ofta kalla hem doktorn. Julen kom, samt nyår. Det var många fes ter, men för hennes sjukdom fick vi stanna hemma. I slutet av januari 1908 fick jag hjälp av min gamle vän, broder A. A. Andersson, att fylla i en blankett i Bremerton. Arbete fanns det inte. Jag sprang och sökte arbete så jag blev trött och elak. En morgon kom jag till ett bygge, nya City Hall. Jag var bekant med tidskrivaren och fick börja där. Fastän det var ett hundratal där, fick jag stadigvarande arbete hela tiden.
I mars månad fick jag ett postcard från US Navy Yard (örlogsvarv), Bremerton, att infinna mig april 1 för arbete. Min hustru blev glad att jag skulle få en lätt och god arbetsplats för hela min återstående livstid för USA:s regering. Dagslönen första klass 2,52 dollar, andra 2,48. Vi reste dit, hyrde en liten snygg lägenhet för 12,5 dollar i månaden. Litet fint hus, vacker utsikt, 4 rum. Köpte ett lass ved, städade och började knoga. Tänk, så fint! Nu hade vi kostat på att flytta, först express ned till båten, sedan från båten till huset.
Då jag hade arbetat en vecka blev 125 man uppsagda, för det hade inte beviljats några pengar i Washington! Jag var en av de ”lyckliga”. Det blev bara en massa kostnader. Min hustru var mycket missbelåten - inte att undra på.
Läs del 2(2)