Del 3

I den här avslutande delen kommer jag in på betydelsefulla spelare som var mer jämngamla med mig själv. Två av dem är lite äldre, en yngre. Rolf Söderberg och Harry Öbom var klasskamrater båda födda 1936, Rolf i mitten av augusti, Harry i september tre veckor senare. Den tredje spelaren är Kent Karlsson, lite yngre än vi andra. Rolf hade fem systrar och en bror, Harry tre bröder, alla bollbegåvade men inte så intresserade av att aktivt delta i någon idrott.

Rolf Söderberg, efter foto i Ola Jönssons bok om Råneå (1990)

ROLF SÖDERBERG

Jag måste börja med Rolf, inte i första hand för att han är äldst i den här trion utan för hans smeknamn Snodde. Fortfarande är det hans vanligaste tilltalsnamn, men få vet var det kommer ifrån. Själv har jag mer än en gång undrat, men jag har inte frågat och jag har inte kommit på det av mig själv. Inför det här kåseriet fick jag av Rolf veta hur det gick till.

Det var en skoluppsats som skulle lämnas in. Bråttom blev det och Rolf skrev sitt namn Söderberg lite otydligt eller glömde prickarna över ö. Det blev Soderberg. Någon lustigkurre började kalla Rolf för Soderberg, som sedan blev Sodde och så småningom Snodde, som är lättare att säga. Det var en logisk och lättbegriplig förklaring. 

Rolf var nog den störste fotbollsentusiasten och definitivt den som under längsta tiden var aktiv fotbollsspelare. Han var med på Norgeresan 1957 som för mig innebar den egentliga början på A-lagsfotbollen. För IFK innebar resan ett lyckokast. Laget blev samtränat och entusiastiskt. Det blev många segrar redan första hösten efter resan.

Rolf hade spelat i A-laget av och till redan från 1955 och han slutade inte förrän 1974, 38 år gammal! Sedan tog han på sig tränarrollen i IFK och så småningom blev han anställd på föreningskansliet och ungdomsgården. Fotbollsplanen skötte han också om. Porträttbilden som jag ritat grundar sig på ett foto i Ola Jönssons bok om Råneåbor, Bilden av ett samhälle (1990), där Rolf klipper gräset på planen.

Rolf bodde uppi Byn, men vi räknade honom som ö-bo. Orsaken var enkel. Han var ”alltid” neri Ön. Hans mamma hette Gunhild Söderberg, pappan Anshelm Söderberg. Anshelm var ursprungligen från Vitå, men Gunhild var född neri Ön. Hennes mormor var från Stadigs torp efter Sundsvägen.

Det skulle inte förvåna mig om vi andra pojkar och vårt ständiga fotbollssparkande gjorde att Rolf trivdes så bra hos sin morfar och mormor, Hugo och Hildur Lidberg, nästan närmaste grannhuset till mitt hem.

Som fotbollsspelare fick han till sin stora glädje vara med om att vinna div. 4 1965 och på nytt 1978. Laget var lite för ojämnt för att hålla sig kvar i trean. Det behövdes inte många skador i den lite för tunna spelartruppen för att det skulle märkas på resultaten, som gick lite upp och ner.

Harry Öbom, porträttskiss efter liten lagbild på
Raan.nu i samband med Norgeresan 1957

HARRY ÖBOM

Både Rolf Söderberg och Harry Öbom kom med i IFK:s A-lag ungefär samtidigt i mitten av 1950-talet, Rolf som back, Harry som inner. För övrigt bäste målskytt med 6 mål under den viktiga Norgeturnén 1957. Om Rolf hade en mycket lång karriär som fotbollsspelare, så ägnade Harry en relativt kort tid åt fotboll. För båda gäller att de aldrig representerade någon annan klubb än IFK Råneå.
Harry kom med i A-laget 1954/55 och sin sista säsong spelade han 1959. Sista matchen var faktiskt i Kiruna på Matojärvis hårda plan. Harry minns att han slog en hörna som Lennart Hägg nickade i mål och det blev seger.
En match som Harry minns särskilt bra var hemmamatchen mot Malmbergets AIF, som före serien början allmänt tippades som favorit i långserien 57/58 (höst-vår-höst). MAIF var allas favorit till seriesegern. De hade engagerat den ungerske tränare Mathias Toth.
”Om IFK Råneå är seriens bästa lag, så har vi inga problem med att vinna serien”, sa Toth efter förlustmatchen i Råneå. 4-1 blev det. Harry Öbom gjorde två mål, jag fick göra ett och Sven-Erik Sandberg ett. MAIF vann inte serien men fick revansch mot IFK Råneå i Malmberget.

Jag vill gärna tro att både Rolfs och Harrys fotbollsintresse stärktes därför att de ofta var med oss yngre och spelade fotboll på de spontant valda och tillfälliga ”fotbollsplaner” som vi hittade. Ett sådant ställe var den steniga men gräsbevuxna lutande planen som vi kallade Petter Erikssons. Jag har för mig att jag nästan alltid sa Adele Erikssons om samma ställe, för Petter bodde då i ett litet torp vid Sundsvägen. Tydligen hade jag mer att göra med Adele än med hennes man Sigurd, son till Petter.
Huset var rivet så vi behövde aldrig fråga om lov. Så snart det var nog många satte vi igång. Ibland räckte det med två, en som spelade nerför backen, en uppför. Den som spelade nerför fick ett lite mindre mål att göra mål i.

Den absolut märkligaste fotbollsplanen vi ofta använde oss av var hemma hos Harry. Framför Kalle och Lilly Öboms hus fanns/finns en smal remsa mellan husets långsida och Sundsvägen. Ofta sparkade vi boll där och naturligtvis ingick vägen i den yta som vi spelade på. Mer trafikerade var inte Sundsvägen på den tiden. Det märkligaste av allt är att vi nästan aldrig pangade någon fönsterruta med vårt bollsparkande. Jag minns faktiskt inte en enda gång. Aldrig hörde vi heller några förargade ord från Kalle eller Lilly.

Harry flyttade tidigt till Kiruna och trots att han blev erbjuden att spela med olika Kirunalag slutade han helt med fotboll. Att Kirunalagen hade mycket långa resor till sina bortamatcher bidrog också. Harry jobbade i gruvan i Kiruna fram till 1969, då han började på Tekniska gymnasiet i Kiruna där han gick i 4 år. Sedan tillbaka till LKAB, som vid den tiden bildade ett dotterbolag där kunskaper i sprängning var mycket viktiga. Anläggningslinjen kallades Harrys utbildning och vill han sätta en titel framför sitt namn blir det sprängtekniker.

 Långt tidigare hade Harry klättrat i berg. Det var 1957 under Norgeturnén efter sista matchen i Svolvær. IFK hade vunnit mot det segertippade SIL med 7-3 och en av spelarna erbjöd sig att följa oss en bit upp för de branta fjällsluttningarna, upp på Svolværgeita, som vi trodde var ett vanligt namn på ett berg. Många men inte alla följde med. Jag tror att jag gav upp ganska tidigt, höjdrädd som jag är. Vi borde kanske alla ha gjort det när vi såg hur vår guide var klädd – bergsklättrarutrustning! Svolværgeita är en mycket, mycket brant topp med två ”horn” intill varandra. Det är ”getens horn”.  Oförskräckta norska ynglingar brukar hoppa mellan de två hornen. På alla sidor sluttar det nittio grader rakt ner, långt, långt ner.

”Jag har en bild där jag sitter på en klippkant. Jag är absolut vit i ansiktet!” berättade Harry.

Kanske det därefter undermedvetet kändes bättre att jobba inne i berget.

Porträttskiss av Kent Karlsson efter Kents foto från 1977 

KENT KARLSSON -

den yngste i gänget, son till Tycko och Göta Karlsson. Han är född året efter mig och var en av de ivrigaste att vara med i vårt spontana bollsparkande. Det blev inte många ”riktiga” matcher, dvs i A-laget, då vi spelade tillsammans. Jag försvann efter nian i enhetsskolan till gymnasiet i Kalix och började så småningom spela med IFK Kalix, medan Kent blev IFK Råneå trogen.

Under vår uppväxttid var det mycket vanligt att fotbollsspelare hade smeknamn. Så var det också i Rekord-Magasinets fotbollsberättelser. Oftast var det en lätt förvanskning av tilltalsnamnet. Centern Torsten Karlsson fick heta ”Tosse” och teknikern Per-Ulf Sjöberg kallades ”Bulla”. Bertil Lindström hade ju ett nästan obegripligt smeknamn: ”Kesi” men även Kent fick ett smeknamn … eller två. I pojkgänget kallades han för ”Uncas”, och det berodde på att hans mamma Göta hade klippt honom med en ”indiansk tuppkam kvar på hjässan”. Kent var minst 50 år före sin tid. Sådana ”indianfrisyrer” ståtar många italienska och spanska spelare med i de TV-matcher vi nu kan se.

Kent hade en fin tillgång som fotbollsspelare. Han var lika bra med höger som med vänster fot. In i A-laget kom han som back. 1956/57. Det var lättast att komma in i laget den vägen, men sedan har Kent spelat på alla platser i laget utom centerhalven. Då han spelade i kedjan var han en bra målskytt, ofta 15-16 mål varje säsong, särskilt som center.

Kent blev Televerkare och all utbildning skedde i Sundsvall. En vinter fick han träna med Sundsvalls GIF som då hörde till de bästa lagen i Norrland. Inomhusfotboll som han inte var van med men som gav honom en mycket god träningsbakgrund då han kom tillbaka till Råneå. Men han hade kunnat bli kvar. Efter en träning kom en av GIF:s ledare ner till träningen och ville värva Kent. Den som förmedlade konakten hette Bruce, en bror till de Bruce som fanns i Råneå. En mycket duktig back i GIF sa att det aldrig tidigare förekommit att spelare värvats direkt från träningen. Nu blev det inget av med att flytta till Sundsvall, trots att föreningen erbjöd sig att skaffa jobb. Kent ville inte lämna Råneå. 

Men värvad blev han så småningom … sedan han lagt av (1968). Då hörde Töre SK av sig och värvade både Kent och Lennart Hägg under en säsong 1969. Det var järnhandlaren Bergdahl som stod för den värvningen. Kanske det något bidrog att hustrun Rose-Marie är från Töre.

Jag minns en match då Kent var med eller rättare sagt resan till och från den här bortamatchen. Vi skulle spela i Jokkmokk, ett lag som lyckats ganska bra fram tills vi kom dit. Har för mig att det var jordplan och att vi vann ganska mycket (6-0). På resan upp till Jokkmokk stannade vi i Edefors, där det sedan blev en kraftverksstation. Där satt vi som vilka deltagare som helst från en turistbuss och fikade före matchen.

Efter matchen sjöng Kent. Även många andra, särskilt längst bak i bussen, sjöng. Rolf Söderberg, Snodde, var också med och Kent eggades upp ännu mer och underhöll oss andra under en stor del av resan. Troligen i glädje efter segern. Det blev verkligen en fin hemresa med storseger och sångunderhållning. Jag tror att Kent spelade back den gången, men hur bra han än var så imponerade han kolossalt på oss andra när han sjöng TuttiFrutti av en sångare som hette Elvis Presley, som inte hunnit bli så berömd som han senare blev. Kent sjöng så bra att han gång efter gång fick sjunga samma låt, tills han blev hes.
Att han blivit en duktig körsångare och solosångare i Råneå förvånar inte det minsta.

Kent har även jakt som intresse och väldigt ofta jagade han hare tillsammans med Rulle Holmqvist. 16 år gammal fick han känna på Rulles humör, men det var inte under jakt. Det var under en träningsmatch i Munksund. Kent spelade back och hade väl gjort något mindre bra ingripande. Rulle pekade och skrek:
-          Ta dig utåt planen!
I klartext betydde det nog ”Gör inte om det där!”

Att Kent kunde sikta bra i fotboll kan man se av hans målskörd, särskilt då han spelade center. Men han kunde också ställa in siktet rätt under jakt. Medan Rulle slutade med älgjakt och höll sig till harjakt var Kent med i älgjakt på Norriskogen (Norra skogen). 27 älgar har hittills fallit för Kents kulor. Men mest uppmärksamhet fick han 2009 då han fällde en björn under älgjakten.
Björnen var en 6 års hona som då den drivits upp av en unghund gav sig iväg på slingrande turen. Riktiga björnhundar hade anlänt men ingen jägare fick björnen i sikte. Den skymtade till ibland men försvann. Till slut åkte Kent till ett hygge, gick ut cirka 20 m på hygget för att ha bra sikt åt alla håll. Han hörde hundskallet en bit bort men skymtade plötsligt nånting stort och brunt alldeles intill sig. 30 meter ifrån honom kom björnen rusande mot honom. Första skottet mot halsen. Björnen kastade och tvärvände. Andra skottet bakifrån då björnen var på flykt. Den stöp. Kent gick fram och såg björnen ligga och blinka med ögonen. Tredje skottet i huvudet för att den inte skulle stiga upp och rusa på någon.

 Då björnen var fälld tog Kent upp termosen och satte sig att fika medan han väntade på jaktkamraterna. Den hösten blev det ingen älgfest. Det blev en björnfest för jaktlaget.

Tack vare Kent har jag fått stilla min nyfikenhet om en fotbollsplan som jag inte visste att den existerade, förrän Gerhard Larsson talade om det en gång. Planen på Ågrundet. En gräsplan gjord av Naturen själv men lite mindre än Gammelplanen på Finnholmen.
Den fanns verkligen och den användes mycket, men inte av oss pojkar som inte bodde så långt bort. I första hand var det flottningsarbetarna som använde den, berättar Kent, till en början själv 50-procentare som 13-åring nere vid sorteringen på somrarna. Överstbyggarna och Gunnarsbyggarna (från Överstbyn och Gunnarsbyn) bodde i den barack som fanns på Ågrundet. Efter avslutad arbetsdag blev det ofta fotboll.

KNUT LINDBÄCK var under en lång tid en av IFK Råneås allra bästa spelare, en av får samtida spelare som fick plats i David Larssons drömlag 1963, då klubben fyllde 40 år. OM vi vill kan vi förstärka laget neri Ön med denne centerhalvshårding. Rolf Söderbergs mamma och Knut är kusiner och dessutom kusiner med David Larsson på CeKå.

Men vi nöjer oss med dem jag tagit med. Det är ett bra lag ändå.

Min egen karriär efter all inspiration av kompisar i Råneå kanske jag också ska nämna.
Naturligtvis var det spontanfotbollen neri Ön, de inspirerande förebilderna, och de mycket roliga matcherna i pojklag (tvärs över planen) och juniorlaget som lade grunden för mig.
Norgeresan 1957 betydde väldigt mycket både för laget och för mig personligen. Jag var ny som vänsterytter i A-laget. I en norsk tidning fick jag ett beröm som jag tog till mig. Lofotenpostens korrespondent skrev efter IFK:s seger med 3-2 mot Melbu IL:
Ytre venstre, som forøvrigt var en uhure hurtig kar.”
Det var jag det.

Fotbollsresa till Norge 1957, Bild från Raan.nu

I sista matchen mot Svolvær IL vann IFK med 7-3. I Svolvær hade endast två svenska lag kunnat vinna dittills. Det ena var IFK Råneå, det andra var Skellefteå IF. Efter den matchen fick jag följande omdöme i den norska tidningen:
Ytre venstre var meget rask, men kunne ikke skyte. Han var faktisk i position till et par-tre mål, men centret i stedet.”   

Det var nog alldeles korrekt beskrivet. Som ny och ung i laget och som ytter till på köpet, så ville man verkligen vara de andra spelarna till lags. Därför blev det kanske en eller annan passning för mycket.
Det ändrade lag lite på senare i min karriär. I division 2, då näst högsta serien i landet, placerade jag mig högst upp i IFK Kalix interna skytteligan ett år och ganska högt upp även för div 2 som helhet.

Jag spelade med i tre klubbar: IFK Råneå, IFK Kalix och Nyborgs SK. Den sistnämnda klubben blev inte aktuell förrän jag ”lagt av”. Vi bodde då i Ytterbyn, Kalix-Nyborg, närmaste granne till fotbollsplanen. Jag fick en förfrågan om jag inte kunde spela med i NSK eftersom vi i alla fall bodde så nära planen. Erbjudandet var gentilt:
”Du behöver inte träna. Det räcker om du spelar matcherna!”
Vem kan motstå ett sådant erbjudande? (fast jag tyckte om att träna och gjorde det också). 

En riktigt rolig episod har jag från mina två år i division 5 (tror jag). NSK spelade match borta mot Gunnarsbyn, IFK Råneås ärkefiende en del år. NSK hade vunnit matchen med uddamålet tror jag, men det som hände var att när jag kom ut från omklädningsrummet efter matchen stod en stor folkhop och väntade på mig, nästan som en lynchmobb. Men vi hade inte spelat särskilt hårt och det hade inte heller förekommit några oturliga kollisioner mellan spelare. Inga domslut hade varit kontroversiella.

Då såg jag att i folkmassan fanns en av Gunnarsbyns spelare, Göran Larsson, känd som en mycket snabb och hård back. Han hade ännu på sig fotbollskläderna. Han och jag hade inte haft någon närkontakt alls under matchen. Då steg en man fram till mig och sa
”Du måste springa ikapp med Göran. Många har slagit vad att han är snabbare än du …”
Jag hade bytt om och stod där i långbyxor, kavaj och lågskor.
Jag lyckades avstyra kapplöpningen genom att säga att jag tror också att Göran är snabbare och att vår buss strax skulle iväg.

 Jag undrar hur det hade gått om vi sprungit i kapp.

Därefter var min fotbollskarriär definitivt över. Men jag fortsatte några år att inomhus en gång i veckans spela fotboll med lärarna. Det var en fin motion som en del, särskilt de som inte varit aktiva fotbollsspelare, tog på lite för mycket allvar. Det bästa med den där onsdagstimmen varje vecka i sporthallen var att precis allt kunde hända i passningsväg och ifråga om målskott – till och med in i eget mål, ungefär som i början på vårt spontana spel som småpojkar.

Finns det någon gemensam nämnare för de fotbollsspelare jag berättat lite om?

Jo, Sundsvägen.

David Larssons mamma Vilhelmina Gustafsdotter Stadig är född och uppvuxen i Stadigs soldattorp intill Sundsvägen.
Vilhelminas äldre bror Gustaf Magnus Gustafsson Stadig hade bl.a. döttrarna Ida Lovisa och Hildur Sofia Gustafsdotter. Båda kusiner med David Larsson. Ida gifte sig med Gustaf Lindbäck. Deras son är Knut Lindbäck. Hildur gifte sig med skomakaren Hugo Lidberg. En av deras söner är Ture Lidberg. Tures syster Gunhild Söderberg är mor till Rolf Söderberg.

Rulle Holmqvist är född och uppvuxen i Piks soldattorp 200 meter öster om Stadigs. Föräldrarna hette Eskil Holmqvist Pik och Linda (Bergman som ogift). Innan Ture Lidberg flyttade till Finspång bodde han en tid i Pikstorpet. Harry Öbom bodde granne med Stadigstorpet
Kent Karlsson bodde också vid Sundsvägen lite närmare Norra byn och entusiasten Per Nordgren lite närmare Kängsön men nära Piks torp.
Bertil Lindström var gift med Britta Nordgren, Pers syster.

Jag själv har minst anknytning till Sundsvägen. Jag bodde å andra sidan nära Lidbergs och min farbror Arvid Larsson, Gerhard Larssons far, köpte Stadigs-torpet, där Gerhard och Eva nu bor. Min farmor Anna Larsson bodde nära Piks.

Nånting med Sundsvägen är det.

LEIF LARSSON

leif.ragnvald.larsson@telia.com

Läs del 1 här

Läs del 2 här