En av de bästa friidrottare som Norrbotten haft är Jämtösonen Stig Lindbäck.
Naturbegåvningen som kunde blivit en världsstjärna men nu fick han och vi nöja oss med att han blev bland annat svensk mästare på 800 meter år 1964. Stigs största framgång var vinsten i Finnkampen i lejonets kula Helsingfors där följande hände: 50 000 entusiastiska åskådare vrålade av upphetsning och spänning på Helsingfors Olympiastadion när två finska löpare svängde in på upploppet förföljda av två svenskar i det rafflande 800 metersloppet. Hemmapubliken vädrade en finsk dubbelseger och var i extatisk stämning. Då slog vindsnabbe Stig Lindbäck till och drog på en slutspurt och fick med sig landslagskompisen Karl-Uno Olovsson. De två svenskarna pressade sig förbi finländarna och Stig vann loppet klart före Karl-Uno Olovsson. Denne var för övrigt bördig från Umeå. Stig sa efter loppet att ljudnivån var så hög när de svängde in på upploppet att han trodde att trumhinnorna skulle sprängas. Stig Lindbäcks segertid var 1.48.6 . Det var nytt personligt rekord och den bästa tid han noterade på sträckan. Noteras bör att dessa finnkamper var som bäst på 1960-70 talet då det alltid var fullsatt och en fest utöver det vardagliga. På den här tiden var det två deltagare i varje gren, idag är man tre i varje gren.
Stig Lindbäck föddes den 2 oktober 1937 i Högsön. Härifrån kom mamma Hildur och här tjänstgjorde pappa Nils Johan som folkskollärare. 1939 fick pappa ny arbetsplats i Jämtön och då flyttade familjen dit. Stig var ett livligt barn. Otaliga är de historier om alla hyss och upptåg som Stig ställde till med. När han började skolan I Jämtön fick han mäta sig med kamraterna under ”friluftsdagarna” på ”Björks-plan”. Familjen Björk hade upplåtit en gräsplan bakom sin ladugård. Denna plan kunde skolan använda för frisksport. Det var löpning, längdhopp, kast med liten boll , brännboll m.m. Stig visade redan i början att han var en talang av stora mått. Kompisarna som t.ex. Eskil Johansson hade svårt att konkurrera med denna talang. Idol på den här tiden var Gunder Hägg som var världens bästa medeldistanslöpare under 1940-talet. Om honom och andra idrottsstjärnor läste ”grabbarna” om i Rekordmagasinet som var den tidens bästa idrottstidning. I varje nummer fanns en idolsida där en aktuell idrottsprofil presenterades med tecknat porträtt. Stig kunde nog inte drömma om att han själv en dag skulle bli porträtterad där. Själv hade inte familjen denna tidning men kusin Henning i Siknäs sparade alla nummer så varje gång Stig kom på besök blev det till att läsa dessa tidningar. Det var Edvin Ahlqvist som var ansvarig utgivare av denna tidning och han blev, som de flesta vet, även promotor åt boxaren Ingemar Johansson.
I augusti 1950 började Stig Realskolan i Råneå. Då var det slut med att ligga och dra sig i det längsta innan skolan började. Det var skolbuss som gällde, den kom via Vitån och Högsön förbi Jämtön vid 07 – tiden och gjorde två stopp. Det första stoppet var vid Öhvalls Lanthandel som låg inom synhåll från familjen Lindbäcks köksfönster. Andra stoppet gjordes på ”Holmen”. Sträckan mellan stoppen var väl 300 – 400 meter. Eftersom Stig var dålig på att stiga upp så hamnade han i tidsnöd och när bussen svängde upp vid första stoppet så höll han alltid på att äta frukost. Oftast te med rostad sirapslimpa med kryddost. Samtidigt som han åt höll han utkik på var bussen befann sig. Det blev ofta så att han sprang ikapp bussen till andra stoppet vid ”Holmen”. Det var tävling nästan varje skoldag och där började hans tävlingskarriär. Självklart missade Stig skolbussen då och då och då var det bara att ta den vanliga bussen. Eskil Johansson har berättat att han och Stig brukade cykla till Råneå och då var det tävling som gällde med tidtagning för att slå nya rekord.
Att nästan alla spelade fotboll var ju normalt. I Jämtön med sina 600 invånare fanns det en förening som hette Fenix. Denna förening bildades 1934 och fanns till i början av 1960–talet. Stig spelade mycket fotboll under uppväxtåren och han var mer intresserad av den sporten än löpning och längdhopp. Och när han fick ta på sig riktiga fotbollsskor med dobbar och benskydd var lyckan total. IF Fenix hemmaplan låg ute på ”Grundet”, några kilometer från byns centrum. Planen var en gräsbevuxen äng som låg vid älven. Mitt på sommaren var det ingen fotbollsverksamhet då skulle det bärgas hö! Då lät Augusta, som ägde marken, sina kor beta på och vid planen, självklart lämnade dessa kor efter sig lite komockor. På dessa halkade fotbollspelarna när de började spela efter sommarsemestern. Omklädningsrum fanns det inte utan man fick byta om i buskarna. I pausen delade man på en back med sockerdricka som intogs sittandes på marken. Denna miljö tyckte Stig och hans lagkompisar om. Fenix var ju inget storlag direkt det var spel mot t.ex. Prästholm, Orrbyn, Vitå och Törefors. Centralorterna Kalix, Råneå och Töre spelade i högre serier.
Stig fick plats som högerytter i Fenix IF där hans överlägsna snabbhet firade triumfer. Han bara sprang igenom motståndarförsvaret och gjorde mål. Karriären i fotboll blev kort och det hade att göra med hans snabbhet. I en hemmamatch mot Vitå BK hann inte motståndarbacken med i svängarna. När han försökte stoppa den snabbe Jämtöspelaren hamnade hans spark mitt på Stig Lindbäcks skenben. Om han inte hade haft benskydd hade säkert benet gått av. Skadan var sållvarlig att det var bara att besöka läkare i Råneå. Efter det besöket förbjöds vidare fotbollspel av pappa Nils Johan. Det var nog tur det för annars hade inte friidrotten fått någon plats i Stig Lindbäcks liv.
Bilden visar IF Fenix i mitten av 1950 - talet. Övre raden från vänster:Ledare Martti Mäntyniemi, Torsten Holmgren, Stig Lindbäck , Lars Sundén, Ebbe Larsson, Kalle Åberg, Tex Berg och Göte Sandström. Nedre raden från vänster :Rune Berg, Folke Holmgren ,Berth Nilsson , Olov Holmgren och Sten Johansson.
Brottning var en sport som 1948 introducerades i Jämtön av Hilding Sandberg , bördig från Morjärv. Självklart var Stig med och tränade och tävlade i denna sport men brottning var en sport som inte passade Stig så den karriären blev kort.
Hösten 1954 bar det av till Luleå för studier på Allmänna Läroverkets reallinje. I årskullen före honom gick Lars Hellström och det faktum blev helt avgörande för Stigs friidrottskarriär. Lasse var en etablerad löpare på de kortare distanserna 100, 200 och 400 meter. Han tävlade i IFK Luleås blå/vita färger. De blev träningskompisar och för första gången började Stig träna mera seriöst. Styrketräning var något nytt. På helgerna åkte Stig hem till Jämtön och visade upp sina nya, starka lårmuskler som var ett resultat av den kontinuerliga träningen. Den tre år yngre brodern Lars–Erik var den som var mest imponerad. Redan samma år 1954 deltog Stig i det vinnande stafettlaget i skol DM på 4 x 100 meter. Det var då som han förstod att det här med löpning var något att satsa på. Året därpå inleddes säsongen med tävling i Sunderbyn. Stig vann 100 meter för juniorer på tiden 11.6. En mycket bra tid. Han deltog även i en Juniorlänskamp mellan Norrbotten och Västerbotten i Skellefteå. Då tävlade Stig för IFK Luleå. Trea på 100 meter med tiden 11.7 och trea på 400 meter på tiden 53.0. Vann gjorde träningskompisen Lasse Hellström. Med tiden på 400 meter var Stig nummer 6 i Norrbotten. Inte illa av en nybörjare, då det på den här tiden fanns många bra löpare i Norrbotten och Sverige.
Vårsäsongen 1956 inleddes med tävling i Råneå. Det var på 400 meter som han slog personrekord och vann på tiden 52.8. En braskande rubrik i Norrbottens Kuriren (NK) ” Stig Lindbäck största löftet vid Råneås friidrottspremiär ” . Där kunde man läsa om en ny sprinterstjärna som man tycktes se i den 18-årige Stig Lindbäck från Jämtön. Som med ett sällsynt fint löparsteg noterade så god tid som 52.8 på 400 meter. Detta trots gemensam bana och uppbromsning i kurvorna. När man bedömer resultaten får man komma ihåg att man sprang på kolstybbanor som blev väldigt tungsprungna vid regn. Startblock fanns inte. På 100 meter var det en liten grop som grävdes just innan starten och på längre sträckor var det inga gropar alls. Spikskor var skor försedda med 2 cm långa spikar. Manuell tidtagning med tidtagarur, som kanske inte alltid var så tillförlitligt . Vid skol–DM blev det storslam . Stig vann 100 meter på 11.3 tangerat personligt rekord , 400 meter på 51.7 nytt personligt rekord och nådde en hedersam tredjeplats i längdhopp med 6.66 meter. Säsongsavslutningen blev höjdpunkten detta år. Stig blev uttagen att tävla för sin skola vid Skolungdomens Hösttävlingar på Stockholms Stadion. Klockan 17.15 gick starten på 400 meter som sändes direkt i radio. Givetvis vann Stig detta lopp med det nya personliga rekordet på 51.4. Framgången väckte stor uppmärksamhet men grumlades ordentligt i och med att Stigs pappa var allvarligt sjuk. Stig tänkte inte fara och tävla i Stockholm men övertalades av sin pappa att åka.
Direkt efter studentexamen i maj 1957 ryckte Stig in i lumpen för 15 månaders tjänstgöring vid I 19 i Boden. Att Stig blev regementsmästare på 100 och 200 meter var väl vad man kunde förvänta sig av denna supertalang. I statistiken klättrade han för första gången förbi löparkompisen Lasse Hellström upp på första platsen. Året 1958 blev ett mellanår med måttligt tävlande.
Hösten 1958 flyttade Stig till Uppsala för akademiska studier i matematik och fysik. Han fortsatte att tävla för IFK Luleå men fick betydligt bättre träningsmöjligheter. Hans studier medförde att han kunde träna en hel del på dagtid och det lite varmare klimatet gjorde utomhussäsongen drägligare. Resultaten blev bättre och Stig provade på att springa 800 meter. Detta hände vid en propagandatävling i Stocksund . Han vann B–heatet på 1.56.6, en mycket bra tid av en nybörjare på distansen. A–heatet vanns av den kända löparstjärnan Dan Waern på 1.52.2. Nu visste Stig vad som gällde om han vill bli bäst i Sverige. I Sverigestatistiken var han dock bara på 40 :e plats på 400 meter och på en 55 :e plats på 800 meter. Det var en otroligt tuff konkurrens som absolut inte finns idag.
Säsongen 1960 inleddes med flera stadslopp. Bl.a. DN:s Stadslopp i Stockholm där Stig imponerade storligen och vann sin sträcka med 8 sekunder. Alla förstod att här är en kommande löparstjärna. Stadsloppen gav hårdhet så när de första tävlingarna på löparbanor ägde rum blev det personliga rekord som resultat. På 200 meter 22.6, på 400 meter 49.5 och på nya favoritsträckan 800 meter 1.54.8. Vid tävlingar på Skogsvallen i Luleå slog han personligt rekord på 400 meter med tiden 49.4. Kanske att idolen Dan Waern fanns på plats inspirerade Stig. Alla dessa framgångar skapade ett intresse som gjorde att Stig blev uttagen till B–landslaget som skulle möta Danmark i en landskamp. Självklart var det Stig som vann detta 800 meters lopp med tiden 1.53.7 . Nu började inbjudningar strömma in från olika friidrottsgalor. DN–galan i Stockholm blev den första stora tävling han var med i, en hedrande 5:e plats blev det till slut. Men det blev en nyttig erfarenhet.
Elegantare löpsteg än Stig Lindbäck hade det får man leta efter. Till och med löparkungen Dan Waern hamnade i onåd i en jämförelse.
SM i augusti detta år blev ett lopp att minnas. I finalen fick Stig möta löparstjärnan Dan Waern som givetvis vann detta lopp. Stig spurtade till sig ett brons på 800 meter efter att ha blivit instängd på innerbanan när upploppet började. Men det var inget fel på spurtförmågan när fältet öppnade sig. Dan Waern mötte Stig bara en gång till. Detta år provade Stig på distansen 1500 meter, säkert inspirerad av OS i Rom där löpareleganten Herb Elliot från Australien satte världsrekord i finalen med tiden 3.35,6. Dan Waern slutade på en hedrande fjärdeplats. Nu kunde alla i södra Sverige se de Olympiska spelen på TV. Stort var detta faktum.
En oturlig knäskada hindrade Stig under vårvinterns träning. Men med hjälp av den legendariska idrottsläkaren Rolf ”Lammet” Lundkvist kunde han komma igång igen. För första gången fick han delta i Finnkampen. Detta år gick denna tävling i Sverige. Stig fick dra hela första varvet och orkade inte spurta som vanligt. 800-meters tiden mycket bra 1.50.3 . Det var både personligt rekord och Norrbottensrekord på denna distans. Media slog rekord i att lovorda denna löparbegåvning. Bättre löpsteg än Dan Waern, det var ingen hejd på superlativen! Nästa tävling var landskamp mot Östtyskland i Leipzig. Tävlingarna skulle äga rum onsdagen 27 september. Stig gjorde sitt bästa lopp någonsin och kom tvåa efter östtysken Kruse. Tiden 1.49.3 var den sjätte bästa i Sverige genom tiderna. Givetvis putsade han sitt eget norrbottensrekord. Denna resa var den första utlandsresan som Stig gjorde i landslagsfärgerna. Vilken upplevelse detta måste ha varit. Stig Pettersson i höjdhopp, Ove Jonsson på 100 och 200 meter, Birger Asplund i slägga, Bengt Göran Fernström på 400 meter, för att nämna några friidrottsstjärnor som var med på denna resa. Nästa landskamp var bara tre dagar senare på det berömda Népstadion i Budapest. Givetvis var det Ungern som Sverige skulle möta. Kvällstävlingarna inför 25 000 åskådare slutade med en andra plats för Stig på 800 meter efter ungraren Szentgali. Tiden var bra 1.50.2 och nästa dag fyllde Stig 24 år och var en etablerad friidrottsstjärna. Avslutningen av detta år skedde vid Akademiska Mästerskapen. Där sololöpte han in på finfina 3.53.4 på 1500 meter. Ett mycket gångbart resultat. Att han det året utsågs till Norrbottens bästa idrottsman var helt i sin ordning. Där var tidningar NK och NSD helt eniga.
Mellan träningarna och tävlingarna tyckte Stig Lindbäck om att koppla av med lite Pianospel.
När Dan Waern blivit avstängd för att ha tagit emot pengar riktades blickarna mot ” Akademikern från Norr ” alltså Stig Lindbäck. Den smäckre men samtidigt kraftfulle norrbottningen sågs som den nya löparstjärnan. Och detta år mötte han den man som kom att betyda mycket för hans löparkarriär nämligen den ungerska tränaren Antal Puskas. Puskas hade tidigare varit tränare för arméklubben Honved och landslagstränare för Ungern. När han flyttat till Sverige blev han tränare för Västerås. Detta år blev även Stig löpare i detta stall, det föll sig naturligt i och med att han tränade med Puskas. Ibland i Västerås och ibland i Uppsala där Stig bodde. Vid Västeråsbesöken tränade Stig tillsammans med vännen och medeldistansaren Steve Roddtoft. Bra sparring med andra ord. Detta år gjorde Stig bra ifrån sig i landslaget. Mot Norge blev det svensk dubbelseger, Stig och Per Knuts. Mot Finland kom Stig på andra plats efter Salonen. Tiden var så bra som 1.49.1. Landskampen mot Italien blev en milstolpe i hans löparkarriär när han gick under drömgränsen 1.49.0 med en tiondel. Italiens löparstjärna Francesco Bianchi var chanslös. Det var bara två löpare i Sverige som sprungit snabbare: Dan Waern–1.47.5 och Roger Gottfridsson–1.48.5. Han var alltså i fint sällskap.
Italien hade ett bra friidrottslandslag som Sverige ofta hade landskamp mot. Stig Lindbäck och Italiens stora löparstjärna Bianchi på 800 meter hade tuffa lopp mot varandra. De " triggade" verkligen fram det bästa hos varandra. På bilden leder italienaren med Stig Lindbäck på en tredje plats. Stig har nummer 16 på bröstet. På 1960 talet var det två löpare från varje land som tävlade. Även Norge var med i denna landskamp som gick på Olympiastadion i Rom.
Det föll sig ganska naturligt att Stig blev svensk mästare, detta år på 800 meter. Detta hände på Nya Ullevi i Göteborg. Men intressant var att han blev SM tvåa på 1500 meter, efter Tommy Holmestrand. Tiden var så bra som 3.52.1 . Med dessa resultat i bagaget var det stora förhoppningar från både han själv och andra inför EM–mästerskapen i Belgrad. Men en matförgiftning förstörde hans möjligheter. Det blev ingen start i Belgrad. Tiderna i finalen var inte så märkvärdiga, segrare blev Manfred Matuschewiski på den beskedliga tiden 1.50.5. Det hade varit läge för Stig Lindbäck att ta medalj i detta mästerskap.
Praktiskt taget hela säsongen 1963 spolierades av skador och infektionssjukdomar. Men på sommaren började Stig hinna ikapp i träningen efter en bedrövlig vinterperiod. Tränaren Puskas lovprisade Stigs proffsiga inställning till träningen. Nu var deras hela fokus på OS–Tokyo hösten 1964. Men trots att han var löparstjärna hade han inga fördelar. Han var ändå tvungen att göra en repmånad som befäl i Norrbotten i Vitvattnet där han utbildade svenska rekryter under en kall februari månad.
Eftersom han hade haft ett bedrövligt föregående år så hade Stig inga bra resultat att falla tillbaka på. Kvalgränserna var hårda och det gällde att prestera bra tider för att komma med till OS. Men redan i maj månad sprang han ett lopp på Studenternas i Uppsala och utklassade Bengt Persson och Sven– Olov ”Esso” Larsson. Distansen var 1500 meter och tiden var anmärkningsvärt bra 3.44.9 . Det var snabbaste tiden i Europa denna vår. Så formen var mycket god. Midsommar detta år blev det bröllop i den vackra kyrkan i Gunnarsbyn. Stig och sörbyfödda Solveig Selberg vigdes och bröllopsresan gick till stugan i Alskäret utanför Jämtöavan. Paret hade träffats under studietiden i Uppsala. Ingen rast och ingen ro då internationella tävlingar på Stockholms stadion väntade och speciellt då fjolårets världssexa Siegfried Herman. Han hade sprungit 1500 meter på 3.39.8 . Men det räckte inte mot en enormt motiverad och nygift man som Stig Lindbäck . Hans segrartid var 3.41.8 ett resultat i absolut Europaklass. Livet lekte för Stig som numera hade en lärartjänst i matematik och fysik vid Försvarets läroverk i Uppsala. I Västerås hade han fortfarande Steve Roddtoft som träningskamrat och i Uppsala hade han Sixten Wahlberg, Göran Axelsson och Björn Kindberg som träningskamrater. Alla höll hög klass. Så nog var han tillräckligt förberedd när han OS–debuterade onsdagen den 14 oktober. OS gick av stapeln i Tokyo och det var försöksheat på 800 meter. Efter att ha löpt första varvet avvaktande så hade Stig inga problem att med sin ”patenterade” spurt att gå in på en andra plats. Bara 5 tiondelar efter segrande tysken Bugatti men före engelsmannen Carter och finnländaren Juutilainen. Men denna seger blev dyrbar, nästa försökslopp gick redan dagen efter och två tuffa lopp inom två dagar hade inte Stig styrka till. I semifinalen var han bra med till dess att upploppet började men sen tog orken slut. Han kom sist i heatet. Peter Schnell vann överlägset på 1.45.1 . Han stod i en klass för sig. Nästa utmaning var försöken på 1500 meter men vilan mellan loppen var för alldeles för kort och där var han helt utan chans. Men resan till Japan och upplevelsen med ett OS var minnen för livet. Men alla dessa skador och förkylningar medverkade till att detta år blev det sista år som Stig Lindbäck satsade på friidrotten.
Olympiaden i Tokyo kom att bli Stigs sista tävlingsengagemang. Andra intressen tog över. I fortsättningen ägnade sig Stig åt familjen, sitt arbete och sina intressen. Stig arbetade ett tag åt den Europeiska forskningsorganisationen CERN och då bodde familjen några år i Geneve i Schweiz. 1973 flyttade familjen hem till Uppsala där Stig arbetade hos Scanditronix. Men ofta, speciellt under sommarledigheten, blev det besök i Norrbotten . Besök hos svärföräldrarna i Sörbyn och båtutflykter från sommarstugan i Alskär ut i den vackra Råneskärgården. Fiske och bärplockning gillade pensionären Stig. Tyvärr drabbades Stig alltför tidigt av sjukdom och avled 14 mars 1999. Bara drygt 60 år gammal. De begränsade antal levnadsåren till trots så hann han med mer än de flesta. Han var intensiv i det mesta och väldigt kvick som mamma Hildur brukade säga. Vad det gällde distriktrekorden i Norrbotten på sträckorna 800 och 1500 meter fick Stig äga de rekorden i 24 år. Inte illa av en man som sprang ikapp med skolbussen och var mest intresserad av fotboll!
Det har varit ett nöje för mig att få skriva om min ungdomsidol, Stig Lindbäck. /Kent Höglund
Ett stort tack till Solveig och Lars–Erik Lindbäck, Eskil Johansson och Thord Drugge som på olika sätt hjälpt till med denna berättelse.