Här ser vi att driften vid kalkbruket är i full gång. Det ser vi genom att det kommer rök ur den 27 meter höga skorstenen.Magasinbyggnaden var inte heller något litet byggverk .

Kalkbruket låg i Norra Prästholm, om man åker Niemiselsvägen från Råneå så är det ungefär 10 kilometer upp efter Råneåälv. Idag är det bara ruiner kvar av magasinsbyggnaden. Där står nu en massa traktorer, lastbilar och andra jordbruksartiklar. 

Några personer bildade en styrelse som hade bra kontakt med Råneå kommuns representanter. Det var kommunens mark man fick köpa till detta projekt. Ernst Bruce var Råneå kommuns skogsförman. För att finansiera verksamheten så såldes andelar (aktier) för 100 kronor/st. Dessa andelar såldes utan problem. Råneå kommun fick också andelar för att man sålde sin skogsmark. Det var viktigt att skaffa arbeten i Råneåbygden och detta projekt var något som alla trodde på. Styrelsen bestod bl.a. av följande personer: Fabian Wallgren, Henry Björk, Martin Lövgren för att nämna några. Noterbart var att många ”affärsmän” köpte flera aktier. Erik Nääs var kassör i början.

1946 såg det ut så här där kalkbruket skulle stå, när skogen hade  avverkats.Timret är ej borttransporterat när utsättningen och schakten har påbörjats.I övre delen av bilden syns landgångarna för transport med skottkärrorna. Schakten längst bort är där ugnen ska stå. I schakten bakom förmannen Fabian Wallgren ( ser ni han ?) ska magasinbyggnaden uppföras. 

Murare och hantlangare vid bygget av Kalkbruket , Längst ner f.v.murarna från Västerbotten Lundström och  Algot Wallgren sen sitter Martin Enström.Högst upp f.v.Helmer Lindström och 16 åriga Henry Fredriksson.

Timret på bilden användes till byggnationer av alla slag. Det sågades och spikades så det fanns användning av det mesta som fälldes ner. Filip Classon byggde en sågbänk som var väldigt användbar.

Här ser ni en del av arbetsstyrkan vid Kalkbrottet i Norra Prästholm.

1947 murades själva ugnen upp av två murare från Västerbotten. Anledningen var att dessa arbetare från Burträsk hade erfarenhet av detta. Wallgren och Lundström hette dessa män som hade varit med och uppfört ett likadant kalkbruk i Västerbotten. En erfarenhet som betydde mycket för denna byggnation. Hantlangare blev personer från byarna i Råneåområdet.Hendry Fredriksson bördig från Heden /Vitå var en av dessa. Första året cyklade han men sen vid 16 års ålder tog han motorcykelkörkort. Då köpte han sig en lättviktare på 98 kubik och då gick resorna mycket lättare.

Skorstenen på denna ugn var så hög som 27 meter! Invändigt längst ner på muren var det en diameter på tre meter och utvändigt var det en diameter på sex meter. Invändigt var det eldfast tegel som kom att användas och utvändigt köpte man in tegel från en  tegeltillverkare i Råneå. Ett helt år tog det att mura denna skorsten. Den 7:e januari 1948 startades denna ugn och kalk började att produceras. Det var Bertil Johansson, Martin Lövgren och Algot Wallgren som startade ugnen. Intill kalkbruket byggde man en så kallad brädgård, man köpte in gamla hus, lador och timmer för att kunna elda i ugnen. Till en början producerades bara jordbrukskalk. Det var bönderna runt Råneå som köpte den varan men även många bönder från bördiga Tornedalen kom och inhandlade denna jordbrukskalk. I början kördes kalkbruket endast vissa tider men det kom att bli ändring på detta.

Arbetetsstyrkan vid Kalkbrottet använde enkla verktyg som spade, spett och korp.

Lite fakta om Råneåbygdens Kalkförening u p a
Produktion, anställda m.m.
Som mest arbetade c:a 25 personer i kalkbruket. Man arbetade 48 timmar i veckan. Treskift var det som gällde. Arbetarnas lön under uppbyggnaden 1946 – 47 låg på 2.13 kronor/timma. Enligt grov- och fabriksarbetaravtalet. Sen när det var färdigt byggt och produktionen var igång steg lönerna till det dubbla. Då blev lönen 4.50 kronor/timmen. En väldigt bra lön med dåtidens mått mätt.
I bränningen arbetade c:a 10 man. År 1954 så arbetade dessa med detta göromål: Erik Engström, Harry Olovsson, Sören Andersson, Robert Bohman, Gustav Lundberg, Reinhold Nilsson, Ingemar Johansson, Holger Erdenborg, Rudolf Larsson och Bertil Sjöberg
I brytningen arbetade c:a 10 man . År 1954 arbetade dessa män där :Levi Riström ( sprängarbas), Elam Almkvist, Gunnar Wikström, Artur Classon, Alfred Ökvist, Lennart Groth, Gösta Enström, Elis Classon, Rudolf Larsson, Bertil Sjöberg och Arne Andersson.Magasinsarbetare m.m var Albert Wikberg , Göran Wikberg, Arne Andersson, Helge Lundberg och Bertil Sjöberg. Som ni ser alternerade en del arbetare mellan olika arbetsuppgifter.
Allt arbete för hand. Spade, korp. spett. slägga m.m. . Enkla verktyg.

I släckning och siktning arbetade 2 man. Egen vattenkälla fanns där och vattnet leddes via en ledning till en byggd cistern som fanns 5 meter från vatten källan. Sen var det 25 meter till stället där man släckte kalken. Enkelt och genialt!  Det gick åt mycket vatten i bl.a. släckningen men detta vatten höll bra kvalité. Med siktning menas att man kollar upp kalken och rensar bort det som inte är bra nog.
För transport av färdig kalk användes egen lastbil som kördes i dubbla pass. En bil med märket Fargo som kördes av bröderna Börje och Helge Lundberg. Senare köptes en Scania 4 :a in.
Mellan kalkbrottet och ugnen transporterades kalkstenen med två (2) avregistrerade lastbilar. Ernst Enström och Pentti Ruumensaari körde dessa bilar bl.a. Det osade väldigt från dessa otäta bilar. Det var väl 1500 meter mellan ugnen och kalkbrottet.
1956 blev det effektivare verksamhet i kalkbrottet. En bandschakttraktor inköptes och på detta sätt blev det betydligt effektivare brytning. Torsten ”Tosse” Karlsson körde denna imponerande maskin. Noterbart var att det användes mycket dynamit för att spränga loss bergsmassorna så det gick att hantera för arbetarna. En siren ljöd ganska ofta och då gällde det att söka skydd. Olycksrisken var uppenbar.
Produktionen av färdig kalk uppgick till 25 ton/dygn. Det var treskift som gällde när produktionen var i full gång. Även helgerna arbetades det på. Under semesterperioden stängdes ugnen för att kunna se över och reparera ugnen och andra maskiner m.m.

Vedåtgången var cirka på cirka 25 kubikmeter/dygn. Det var ibland betydande svårigheter att få tag på ved. Till att börja med köptes bakved in från sågverken runt om i Norrbotten. Givetvis från Råneåsågarna men man tog mycket från en såg i Murjek. Men man kom ihop sig om hur mycket som hade levererats så det blev en tingssak av detta. Men Martin Lövgren berättade om denna händelse och skrattade gott när han berättade denna episod. Det blev ett frikännande och en samarbetspartner mindre. Andra som levererade ved var bönderna runt om i bygden som kom med vedlaster till Kalkbruket. Det fanns elström via en transformator så det fanns ett eldrivet vedkap på plats. Bertil Sjöberg tillsammans med sina två söner Yngve och Arne såg till att 36 kubikmeter kapades varje dagsskift. Effektivt värre men denna ugn var alltid ”hungrig” på ved. Det inköptes lador av bl.a. Lantbruksnämnden, tomma bostadshus av sämre kvalitet men även Norrbottensgårdar som fraktades till bruket förr att eldas upp. På ett år eldade man upp 7500 kubikmeter med ved.

1955/ 56 kom NJA (SSAB) in i bilden och köpte bränd kalksten som användes i järnframställningen. Man hade då i Norra Prästholm på uppdrag från NJA krossat och bränt kalksten från Gotland. Den lilla krossaanläggningen som kalkbruket förfogade över hade för liten kapacitet så en ny och större inköptes. Det var ”driftschefen” Karl Karlsson som åkte ner till Stockholmsområdet och köpte in denna nya kross som hade en kapacitet som var tre gånger större än den gamla. Denna nya kross kunde krossa sten i storleken 90 x 90 cm.  Problem med likviditeten fanns nästan hela 1950 – talet men med olika framgångsrika metoder ”trollades” det alltid fram pengar när det behövdes till löner m.m. Själklart fanns det inte så mycket pengar så det räckte till denna ”krossinvestering” men det blev ett borgenslån som alla arbetarna skrev på. Summan låg på 90 000 kronor. Denna nya kross var inte hel utan det fanns en del skavanker på den. Brynolf Lindroth från Västibyn var en erkänd duktig  svetsare och tusenkonstnär och han lyckades få till denna kross. På elsidan var det elektriker från Strömsund (Lund) som stod för en annan bedrift. John Mukka kom dit med sin och Råneå kommuns grävskopa och såg till att allt kom på plats.

När denna stenkross köptes in 1956 så blev allt mycket lättare. Att den kostade 90 000 kronor kan man förstå. Den var effektiv och det var bara synd att man inte fick tag i en sådan kross tidigare. Det är Helmer Norman t.v. och  Alfred Ökvist som övervakar transportbandet.

Då såg det ljust ut ett tag. NJA (SSAB) träffade avtal om bränd kalksten som skulle levereras från Norra Prästholm till järnverket i Luleå. Priset låg på 22 kronor/ton.
Till andra köpare av kalk förutom NJA och bönderna kan nämnas Karlsborgsbruk (Assi) utanför Kalix, de ville ha släkt kalk som skulle användas till papperstillverkningen. Det var därför kalksläckningen kom till. Man släckte 4 ton kalk per dag, kalken i säckar för vidare transport. En annan kund var Murbruksfabriken i Gammelstad. Det gick även leverans av släkt kalk som levererades på järnväg till Sundsvall. Via järnvägsstationen i Niemisel. Detta lastande skedde för hand, tunga lyft!

I februari 1957 inköptes mera skogsmark av Råneå Kommun. Det inköpet som var på 5000 kronor byttes mot andelar i detta Kalkbruk. Men på sommaren 1957 så inträffade en sak som förändrade situationen dramatiskt. Den kalksten som man levererade till NJA hade för hög kiselsyrehalt. Detta medförde sämre kvalitet i järnframställningen. Och detta faktum gjorde att det blev stora ekonomiska avdrag på utförda leveranser. Eftersom likviditeten var svag sen tidigare dyra investeringar som schaktmaskin och den nya krossanläggningen så var det oundvikliga slutet nära. I januari 1958 så blev konkursen ett faktum. Tur i oturen var att denna nya krossanläggning som de 25 arbetarna på kalkbruket borgat för kunde säljas till Svappavaara gruvbolag. Med hjälp av den auktion som sen följde så klarade sig de arbetare som borgat ekonomiskt, för det stod även i borgens förbindelse att detta avtal skulle först lösas in vid en eventuell konkurs. Så blev även fallet!

I många år mellan åren 1958 – 1983 var denna plats där Råneåbygdens Kalkbruk u p a fanns en lekplats för ungdomar. Klättrade lekte m.m. . Men en dag i maj 1983 kom militär från Boden och utförde ett övningsuppdrag. De laddade med 20 kg. sprängämnen runt och i kalkbruksugnen och lät laddningen detonera. Hela ugnen raserades på ett par ögonblick.
Epoken kalkbruket i Norra Prästholm producerade i nio år och stod staty över industrin i 26 år.I trettiofem år kunde blickar från vägfarare och boende i Råneå älvdal se den vackra 27 meter höga tegelskorstenen på sluttningen vid landsvägen i Norra Prästholm.

Jag vill tacka dessa personer som hjälpt till med fakta kring denna berättelse: Kristoffer Wallenberg, Anders Norman, Martin Lövgren, Sören Wikberg, Arne Andersson, Sten Sjöberg och Henry Fredriksson och Sune Nilsson.