Inledning

Mjöfjärden

(Miöddfierden) kommer från fornsvenska mior = smal och betydelsen blir alltså Smalfjärden. I samband med att en omfattande skattläggning som företogs 1543, får vi upplysningar om byarna i Råneåbygden. Byarna var då elva till antalet inklusive Mjöfjärden som hade tre bönder. Byns befolkning uppgick till tjugoen personer år 1519 (utdrag ur ”Råneå socken 1654 – 1954 av Engelbert Byström).

Enligt gamla sägner ska byn ha varit öde, tre gånger, nästan alla invånare skulle ha flyttat ut. I sockenboken uppges att statistik saknas för Mjöfjärden år 1719 vilket tyder på att byn då kan ha varit öde.

Råneå i februari 1982
Gottfrid Hansson

Bebyggelse

Gårdar

Jag börjar med den gård som låg längst ut mot havet och fortsätter in mot byn. Den första kallades Bolagsgården. Där bodde gruvfogden Nils Nordlund och hans familj. 

Tillägg:

Familjen Nordlund flyttade till Mjöfjärden år 1906 och bestod av följande personer:

Nils Nordlund gruvförman född 1872 

Emma hustru född 1876

Erhard son född 1901

Rut Estrid dotter född 1901

Erik Holger son född 1902

samt tvillingdöttrarna Emma Lina Katarina och 

Edit Aino Nikolina födda 1904

(Kyrkans Församlingsböcker Råneå Alla:4 1900-1917 sidan 1199).

Erhardt var gift med Berta som för övrigt var syster till Ragnar Selberg, ordförande för kommunalnämnden i Råneå.

Utanäs ägdes av Brynolf Larsson och hans hustru Hilma. De hade fem barn – Gerda, Märta, Konrad, Linus och Emma. Gården var ett torp och gav inte så goda inkomster. De hade två kor vilket nog var en nödvändighet på den tiden.  De var därför tvungen att söka sig ut på arbetsmarknaden, vilket oftast innebar arbete vid den stora sågen i Karlsvik. Brynolf var en skicklig svarvare och brukade vintertid tillverka spinnrockar, vilka behövdes i varje hem.

Freek var ett torp. Det ägdes av Erik Fredriksson och hans hustru Anna. De hade också fem barn – Ida, Arvid, Oskar, Alfred och Ernst. Den sistnämnde äger nu torpet. Erik brukade vara ute på arbetsmarknaden och ta arbete där det fanns.

Knektstorpet var ett soldattorp fram till någon gång på tjugotalet. På den tiden fick varje rote hålla en man i rikets försvar. Han kallades knekt eller soldat och fungerade som underbefäl för rotets mannar när de kallades in för tjänstgöring. Mjöfjärden utgjorde ett rote eftersom ett rote utgjordes av åtta tunnland. När byn befriades från att hålla knekt så såldes torpet till en man som hette August Eriksson och hans hustru Justina. De härstammade från Kalix-trakten, troligen Rånön. De hade en dotter som hette Alma. August var fiskare samt drev en liten affär. Dottern Alma gifte sig med Nils från byn. De fick sönerna Ebbe och Sixten samt dottern Rut.

Missionshuset byggdes eftersom byn saknade en samlingslokal. Byborna var oeniga om var byggnaden skulle uppföras. En del ville ha huset mitt i byn på min fars mark. Min far var också beredd att, som brukligt var, skänka bort mark för ändamålet. Det visade sig att majoriteten ville placera det där det nu står och det var nog det bästa alternativet. Huset ägs av fosterlandsstiftelsen EFS sedan starten och fortfarande. Jag var med när huset invigdes 1924. Dit flyttade också byns skola. Lärarbostaden inrymdes i samma hus. Vi var ungefär tjugofem barn som gick i skolan. Alla årskurser hade samma lärare och man kan säga att detta fungerade bra. Vår lärarinna hette Agda Rensfeldt och kom från Råneå. Hon tjänstgjorde som lärare vid vår skola under många år, ända tills det blev alltför få elever. Hon förflyttades då till Högsön. Undervisningen i vår skola bestod till stor del av kristendom. Vi fick lära oss psalmverser utantill. Vi skulle också kunna redogöra för innehållet i bibliska berättelser.
Dessutom fick vi undervisning i naturlära, svensk historia samt matematik.

Lillgärdan var, trots namnet, den största gården. Ägare var Emanuel Emanuelsson och hans hustru Anna. De hade två barn – Jonas och Hilda.. Familjen försörjde sig på jordbruk. Kreatursbesättningen uppgick till sex kor och en häst. De ägde mycket skog. Hilda drev för övrigt Hanssons Café i Råneå under många år.

Tobak ägdes av Emanuel Eriksson och hans hustru Ida. De hade fem barn – Tekla, Ester, Linus, Ernst och Jenny. De hade ett mindre jordbruk. Emanuel brukade ofta vara ute och förvärvsarbeta.

Östigård även kallad Hjemdahls, är nog en av de äldsta gårdarna i byn. Den ägdes av tvillingbröderna Johan och Anton Hjämdahl. Anton hade varit soldat och tagit namnet Bäckman. Han hade varit gift med Ida och de hade två döttrar – Alma och Agnes. Även Johan hade varit gift. Hustrun hette Johanna. De hade en dotter vid namn Vendela. Bröderna Hjämdahl fiskade mycket i unga år, mest sik men även lax. Min far brukade säga att fångsterna uppgick till ”hästlass”. Efter ett tiotal år slutade dock siken att gå till i större mängder. För övrigt kan tilläggas att gården är i samma tillstånd som den varit i århundraden. Den nuvarande ägaren är sondotter till Alma Hjämdahl och heter Lena.

Östigård är en av de äldsta byggnaderna i byn men fortfarande i mycket gott skick.

Backe (uttalas Bä´äkk) tillhörde Vilhelm Engström ( i folkmun kallad ”Musse”) och hustrun Anna Sundkvist från Gällivare. De hade inga barn tillsammans, men Vilhelm hade barn från ett tidigare äktenskap – sönerna Gunnar och Sigurd samt dottern Valborg. Vilhelm var en mycket idog jordbrukare och odlade upp stora arealer som nu ligger oanvända.

Nordgrens ägdes av Johan Nordgren. Gården är rätt så gammal och en av de största i byn. Där var även skola och lärarbostad inrymda under lång tid. Nordgrens  levde av jordbruk och i viss mån av extra förtjänster. Johans hustru hette Kristina och de hade fyra barn tillsammans – Tyra, Elna, Göte och Maj-Lis.

Isigård var belägen på nedre sidan av byavägen, mellan Framigård och Tobak. Enligt min far så bodde där en pitebo och hans hustru, kallade Pitänt och Pitäntbett (sv. Anders och Elisabet från Piteå?). Denna gård flyttades, med uthus och vad som hörde till, upp till Heden och köptes av Johan Berglund.

Uppe på Heden fanns två gårdar. Berglunds ägdes av Johan Berglund som var ogift. Han hade inga kreatur utan livnärde sig på att snickra och smida. Gården såldes till en av mina kusiner, Johan Emanuelsson och hans hustru Hanna. De fick två döttrar – Kerstin och Hildegard. Johan var en idog jordbrukare och bedrev, enligt den tidens mått, ett rationellt jordbruk med god avkastning. Han var dessutom anställd hos Flottningsföreningen.

Den andra gården Ståhls uppe i Heden tillhörde Arthur Johansson och hustrun Hilma(från Framigård). De hade två barn – Arvid och Edit. Arthur var en mångkunnig man. Han byggde en vindmaskin som bl a drog svarv, bandsåg och borrmaskin. Han brukade tillverka fönster till byggen och utförde många svarvningsarbeten. Han tillverkade en hyvelmaskin och en klyv för eget bruk. Arthur arbetade även som maskinist vid Karlsvik och vid gruvdrift. Med tiden köpte han sig en båtmotor av märket solo.

Lasstugan ägdes av Lasse Larsson. Han sammanbodde med en kvinna som hette Maria Lindström. Hon skötte hushållet. Stugan såldes så småningom till Linus Eriksson. Han bedrev jordbruk en tid men flyttade sedan till Luleå. Stugan användes sedan dess som sommarbostad.

Framigård är min egen hemgård och troligen den äldsta i byn. Den är numera riven. Vid rivningen i början av 1950-talet, hittade vi ett årtal bakom kammardörren. Det var inristat år 1710. Gården ägdes av min far Arvid (född 1872)  och mor(född 1875). Mor hette Emma Margareta Jakobsson och var från Brändön. De gifte sig 1904  i Gammelstad. Min far hade flera syskon. Den äldsta hette Kristina och gifte sig med August Emanuelsson. Hon bodde hela sitt liv i byn, på andra sidan viken. Vilhelm  var ogift och led av reumatism. Min far Arvid sökte sig tidigt ut på arbetsmarknaden och arbetade under många år vid det stora sågverket i Karlsvik. När han så småningom gifte sig, slutade han på Karlsvik och blev bonde på sin hemgård. Han övertog gården av sin far som då hade gift om sig med Matilda Johansson. Min farfar hette Hans Petter Hansson och var född i Sundom år 1847. När jag föddes så avled min farfar dagen efter.

Min farmor var ”stjiva”, dvs ensam dotter i huset. Hon ärvde därför hemmanet av sina föräldrar. Äktenskapet med min farfar var inte så lyckligt. Han var med om en järnvägsolycka i Gammelstad där han så när omkom. Han körde ut på spåret och tåget körde därvid ihjäl hästen och klippte av skaklarna. Farfar blev sittande kvar i schäsen. För övrigt var han en framåt jordbrukare och odlade mycket. Nästa i syskonskaran hette Maria. Hon bodde kvar i byn och gifte sig med Hjalmar Johansson. Farfars nästa syskon hette Hilma. Hon gifte sig med Arthur Johansson och blev också kvar i byn. Yngste brodern Gustav Magnus utvandrade till Amerika år 1905. Han stannade där fram till 1921 då han återvände till byn. Under denna tid drabbades han av en olycka. Vid skogsarbete föll en kvist ner på hans axel så att han blev förlamad i höger arm och arbetsoförmögen. Efter en tid på sjukhus beslöt han att återvända till hemlandet. Han byggde sig en stuga och startade en liten affär för att dryga ut pensionen.

Vi är fyra bröder – Joel, Georg, Gottfrid och Gösta. Joel bor kvar på gårdsskiftet, Georg bor på hemmanet och jag har flyttat till Råneå. Yngste brodern Gösta avled 1964.

Framigård bebos numera av Göran Hansson.

I Västigård bodde våra närmaste grannar, Gustav Lindström och hustrun Fredrika. De hade tre döttrar, Lydia, Anna och Jenny. Gustav var en from och aktad man inom det religiösa livet. Han var en drivande kraft i byn. I unga år arbetade han troligen som kontorist inom skogsnäringen.

Uppigård beboddes av Ludvig Lindström och hans mor Amalia. Ludvig hade en bror vid namn Algot som emigrerat till USA. Ludvig gifte sig med Ida Fredriksson och de fick tre barn – Lage, Lennart och Birger. Ludvig var tolvman. Han utförde skrivgöromål åt byborna, företrädde byn i intressefrågor som gällde jakt, fiske mm.

Innigård beboddes av Emanuel Lindström och hans hustru Sofia. De hade barnen Johan, Anna, Hulda, Albert, Mina, Amanda och Alfred. Johan blev senare allmänt känd som ”Trappern” efter sina år i Amerika. Vid sidan av jordbruket brukade Emanuel fiska strömming och löja. Han fångade även sälar vilka var rätt så talrika vid denna tid. Som fångstredskap använde han sältänger. På den tiden var det vanligt med tänger av olika slag.

Tillägg: Emanuel var farfar till Gunvor Johansson. Sältängerna användes vintertid. Jägarna placerade dem vid något hål på  isen där sälarna kom upp. Jägarna låg dolda under vita skynken och väntade. När sälarna fastnade i tången sköts de med gevär så fort som möjligt. Fångstmetoden innebar ett förskräckligt djurplågeri, enligt Gunvor, som fortfarande har två sältänger i sin ägo

I nästa gård Stål bodde Mathilda Johansson. Hon hade många barn men jag kommer inte ihåg alla. De jag minns är Arthur, Emelia, Agnes, Hulda och Selma. Agnes stannade hemma på gården och försörjde sig på jordbruk.
 
Lövholms ägdes av Hjalmar Johansson och hustrun Maria (från Framigård). De hade barnen Elin, Nils, John, Helge och Signe. Den sistnämnda föll offer för spanska sjukan när hon bara var några år. Hjalmar och hans föräldrar bodde i samma hus. De hette Gustav och Josefina. Gustav råkade ut för en olycka så att ena benet måste amputeras. Eftersom han inte kunde förvärvsarbeta var han tvungen att försörja sig på att tillverka kvastar, ämbar och matskedar. Ämbar måste alla ha för att ge korna vatten. Gustav var den förste i byn som köpte sig ett mjärde som han började fiska med. Han fick mycket fisk och då började även de andra byborna att skaffa sig mjärdar. På den tiden fanns det gott om fisk. Man behövde bara sätta ut mjärden vid storbryggan så fick man mer än nog.

Vårt hemman var uppdelat på ett större och ett mindre hemman. Jag ägde själv Lillhemmanet en tid och byggde där en gård. Nu har min bror Georg tagit över hemmanet och bor där. Han bedriver inte något jordbruk men i viss mån skogsbruk.

Gården Handlar’s är min farbror  gård som han byggde när han kom hem från Amerika. Han drev där en liten affär. Nuvarande ägare är Hilda Lövholm.

Den sista gården i byn heter Svärd. Den var belägen på södra sidan av viken och ägdes av August Emanuelsson och hustrun Kristina (från Framigård). De fick fem barn – Johan, Albin, Anna, Linus och Selfrid. August var en mycket idog man och hade ett välskött jordbruk. Han var också händig när det gällde snickerier.

ÖVRIGA BYGGNADER

Det har även funnits en del andra byggnader i byn. Min far brukade berätta om sin uppväxttid och sina kamrater. Han berättade oftast om Lillstugen, förmodligen p g a att hans bästa kamrater bodde där. Lillstugan var belägen på Knektstorpet . I denna stuga bodde en familj. De hade det mycket trångt. När de kokat sin mat så hade de inte plats för kokkärl och andra saker  så de måste bära ut dem bakom väggen. Min far berättade att några pojkar byggt den som fritidsstuga. Mannen som bodde där hette Isak, hustruns namn har jag glömt. De hade två söner, Felix och Emil. Isak var stuveriarbetare i Luleå och skötte om ett förråd.
Det fanns även en stuga på andra sidan viken som kallades Söridjälsstugan. Där bodde en kvinna vid namn Albertina. Hon hade nog haft en man men han var död. Hon försörjde sig genom att arbeta åt olika bönder. 
Det fanns också en stuga, Ståhlstugan, bredvid Johan Emanuelsson. Det var en liten avsöndring som var såld för en tid av fyrtionio år. När denna tid hade förflutit återgick stugan till hemmanet varvid den revs. Jag är inte säker på vem som bodde där, men jag tror att det var Mathilda Johansson eller hennes släkt.
 I Otteli-stugan bodde Otteli. Hon var syster till Gustav Lindström. När Otteli skulle flytta ut från Västigård, köpte man henne en markbit, troligen av Inigård, och timrade upp en stuga åt henne. Otteli var skicklig på att blanda färger och utförde målning åt byborna. Hon var även medicinskt kunnig och kunde tillreda salvor, t ex kådsalva. I slutet av sitt liv blev hon blind Otteli-stugan köptes sedan av Allan Marklund som byggde om den till sommarstuga(uppgifter av Torsten Hansson).
Hjämdalsstugan vet jag inte mycket om. Jag tror att Johan och Antons far hade gift sig med en skiva som ägde Johan och Antons hem.
Stoltzstugan stod uppe i Heden. Där bodde en kvinna som hette Greta. Enligt min far var hon inte gift men hade tre söner – Karl, Johan och Vilhelm. Den sistnämnde utvandrade till Amerika och vistades där några år. När han kom hem så köpte han ett hemman, f d Berglunds. Mannen hette Wilhelm Engström.
Det fanns ytterligare en stuga uppe på Heden, Mikalassestugan. Där bodde en man vid namn Lasse som var lapp. Han var getare, dvs han vaktade korna sommartid. Vintertid arbetade han åt bönderna. Jag minns att vi småpojkar var rädda för honom. Han hade en bror som kallades Styv-Janne som brukade hälsa på honom.
Den sista stugan var Blindnickestugan.  Den man som bodde där var backstugusittare. Han hade ladugård och potatisland. Fodret till kon slog han väl ute i skogen samt odlade upp en del mark. Stugan stod på vårt hemman på inavägsgärdan. Denna gärda var belägen vid kustlandsvägen.

Barndomen

Jag minns ett par händelser från min tidiga barndom. Den första är när jag gick vilse i skogen. Jag var då bara tre år. Det var blåbärstid. Min äldre bror Georg skulle se till mig och det brukade gå bra. Vi gick upp till svedjan för att plocka bär. Strax intill fanns en stuga som vi brukade kalla Lasstugan. I stugan bodde en gubbe som vi kallade ”lassgubben”. Han hade en kvinna som hette Maria. Gubben brukade skoja med oss barn så jag var rädd för honom. Jag ville därför inte gå in med de andra barnen. Jag gick i stället för att plocka bär och gick vilse. Jag minns hur jag grät och blev rädd när ”storfåglarna” flög upp. När man upptäckte att jag saknades så ordnade byborna skallgång. Efter några timmar hittade de mig. Jag minns vad jag sade när de hittade mig, jag sa ”hin jer je pappe”, dvs här är jag pappa! Glädjen var stor, undra på det.
Denna  berättelse har, märkligt nog, bekräftats många, många år senare. Ing-Mari, min kusin Bernts fru, låg på sjukhus år 1988. Där träffade hon en gammal gumma som härstammade från knektstorpet i Mjöfjärden. Hon hade tjänstgjort som piga hos min farfar Arvid. Gumman berättade om när byborna gick skallgång för att leta efter Gottfrid. De hittade Gottfrid som hade  ramlat ner i ett dike. Han hade sagt ovanstående ord och att han tappat muggen som han skulle plocka bär i.
Den andra upplevelsen från barndomen inträffade vid fem års ålder. Första världskriget rasade som värst och det var svårt att få tag på mat och andra förnödenheter, särskilt socker och karameller. Jag kommer ihåg ganska väl, när pappa kom hem med en sockertopp och som han ställde på köksbordet. Han sa till mamma och oss barn, att detta är den sista sockertoppen vi fick köpa. Detta grep mig mycket för vi var ju så vana att få karameller. När man hade gjort inköp hos Jonas Jonsson i Råneå, så brukade han sända med en liten strut karameller på köpet, åtminstone till de familjer som hade barn. Men pappa brukade ändå inte komma tomhänt. Han brukade köpa nejlikor, ty det fanns nog ingen annan frukt, utom till julen förstås. Då fick vi några äpplen. Vissa av dem hängde vi i granen. Vi fick även en del julklappar i mån av pengar.. 
En gammal dikt om julen:
Stek och stök och bök och baka
Julgran, lutfisk, glögg och kaka
Äpplen, nötter, russin, mandel
Alla, alla ska ju ha sin andel
Hatt och kappa åt min gumma
Och åt barnen kask och trumma
Och presenter sen åt pigan
Åt portvakten och hela ligan
Stackars du familjefar
Hela levnadsräkningen står kvar
Författare okänd

Första världskriget

Under kriget var det goda tider för bönderna. Det var mycket ont om mat, särskilt i städerna. Detta medförde att det förekom en omfattande svarthandel. De som kunde gömma undan mat för myndigheterna kunde skaffa sig goda förtjänster. Det var nämligen maximipriser på matvaror, åtminstone de flesta, för att de som hade små inkomster också skulle kunna köpa mat. Det var ganska gott om stora familjer. Sockenmännen utsåg några män som skulle gå runt till alla bönder och kontrollera deras förråd av korn och potatis. Bönderna fick ha ett visst antal tunnor av korn och potatis beroende på familjernas storlek. Jag minns ganska väl när sockenmännen var hos oss. Min far var påtagligt nervös när de måttade kornet och potatisen men han var mest rädd för att de skulle upptäcka de kornsäckar som han gömt på bagarstuguvinden. Då hade han fått böta och sälja överskottet till ett mycket lågt pris.

Spanska sjukan
”Influensaepidemi som 1918-19 drabbade ca 525 miljoner människor. 25 miljoner dog, varav 34 374 i Sverige. Sjukdomen spred sig från Kina och Japan via USA till Europa och krävde fler liv än första världskriget. Inget land skonades helt”. Källa: Bra Böckers lexikon.

Spanska sjukan härjade i slutet av första världskriget och skördade många offer. Den drabbade alla i vår familj men var rätt så lindrig. Värst var det med kreaturen ty de måste naturligtvis skötas om. Hö måste köras hem och korna måste mjölkas. De sjuka familjerna fick hjälp av de som var friska. Risken att bli smittad var stor. Jag minns att Lydia Lindström hjälpte oss med att mjölka korna. Det inträffade några dödsfall i byn. När en av byborna jordfästes så ar det sammanlagt arton stycken som jordfästes den söndagen. Det var en mycket svår tid för många. Jag minns också att doktorn hade mycket att göra. Han fick vara i farten både dag och natt. På den tiden fanns det inte några bilar så han fick åka häst vid sjukbesöken. Telefon saknades också. Den som skulle ha tag på doktorn, fick därför sätta för hästen och åka till läkarmottagningen i Råneå. Om doktorn var ute på sjukbesök så var det bara att vänta på mottagningen tills han kunde komma.

Min far sa att de som hade spanska sjukan fick samma medicin. Den bestod mest av konjak. Även farfar fick en stor flaska men vi barn fick inte smaka fastän vi också var sjuka. Medicinen på den tiden var gjord av örter och tillverkad av apotekaren och hans anställda. Det fanns inte så många sorters medicin. Det fanns bl a droppar som kallades nerv- och hjärtstyrkande, hoppmansdroppar och beskar. De sista var nog för att berusa sig, enligt vad jag hört av gubbarna. Dessutom fanns huvudvärkspulver.
Skoltiden
Så var det dags at börja skolan. Jag minns att vi gick två timmar per dag, även lördagar. Vår lärarinna hette Agda Rensfeldt och var från Råneå. Hon undervisade alla sex klasserna, så nog hade hon jobbigt. På den tiden var det viktigaste att man hade viljan att lära sig läsa och skriva, men framförallt var det disciplinen. På den tiden bodde mycket folk i Mjöfjärden, omkring 85 personer, varav 25 barn i skolåldern. Vi som var från Framigård, hade nära till skolan eftersom undervisningen ägde rum i Johan Nordgrens gård. Särskilt bra var det om vintrarna, ty då hade vi små kälkar med vilka vi rann i kälkbacken från Nordgrens och ner till oss.

Vid sidan av skolan så var barnen även tvungna att hjälpa till i hemmet med diverse småsysslor. All utfördes med handkraft så det fordrades att barnen hjälpte till med vad de kunde för att underlätta för föräldrarna. Alla gårdar hade kor vilket var en förutsättning för att kunna leva över huvud taget. Korna skulle skötas varför alla i hemmet fick hjälpas åt på bästa sätt. 
Ungdomen
Konfirmationen innebar att man gick från barndom till ungdom eller vuxen. På den tiden betraktades konfirmationen som mycket viktig ur religiös synpunkt varför nästan alla konfirmerade sig. Det innebar också att man kunde vara mera tillsammans med det motsatta könet. Vi ungdomar, både pojkar och flickor, brukade gå till varandra och prata. Flickorna hade som regel någon egen kammare där vi kunde vara tillsammans och ha kul. Detta inträffade mestadels vintertid. Under sommaren kunde vi ju vara i guds fria natur och alltid hitta på något kul att göra.

Längre fram i ungdomens dar så blev det dåliga tider. Det var väldigt svårt att tag på ett arbete. Fred hade slutits efter första världskriget, men alla inblandade i kriget var utblottade, så det tog en tid innan industrin kom igång i hela Europa. Värst var det i Tyskland där nöden var störst. Till detta kom det stora krigsskadestånd de skulle betala men inte kunde. Det var några av orsakerna till att det även blev dåliga tider i Sverige. En tid var det gott om pengar men de försvann på något underligt sätt. Troligen så drog staten in dem under förevändning att det var krigsvaluta. Vi bönder klarade oss ganska bra ty vi hade i alla fall mat. Pengar till kläder kunde vi få genom att utföra något dagsverke hos bönder som behövde hjälp. För övrigt arbetade vi på vårt jordbruk och förbättrade det. Vi odlade upp ca sex hektar vilket gjorde att vi kunde skaffa oss fler kor i ladugården och sälja mera mjölk till producentföreningen. På så vis ökade inkomsterna.
 
Det var ingen idé för oss bondpojkar att anmäla oss som arbetslösa eftersom vi inte fick något arbete. De som var renodlade arbetare, utan kor eller annan inkomst, kunde få ett understöd med ett par kronor per tvåveckorsperiod efter behovsprövning. Konjunkturen var som sämst 1932-33 men därefter började industrin komma igång så smått.

Depressionen
Från att ha funnits gott om pengar under första världskrigen, så började det, inom några få år, att stabilisera sig. Det blev mindre pengar i omlopp och allt svårare att få arbete. Detta ledde till depression i början av trettiotalet. Troligen var det så att den stora mängden pengar drogs in till riksbanken för att stoppa inflationen.
Konjunkturen vänder
När Europas länder, främst Frankrike, Tyskland och England, började få råd att köpa virke för uppbyggnaden efter kriget, så kom sågverken igång. Vi hade två sågverk i Råneå samt ett i Jämtön, som hette Jämtösund. Dessutom fanns ett sågverk vid älvmynningen som kallades Grundfors. Detta gav en hel del arbetstillfällen även om det bara var säsongsarbeten. Min äldste bror Joel fick arbete där. Allt timmer flottades, så när isen lade sig upphörde verksamheten. Båtarna kunde då inte heller ta sig in till kajen för att lasta och exportera virket.

Något senare växte det upp flera skofabriker i Rånetrakten. Även ett garveri startade. Där arbetade jag själv i ett par år. Arbetet var smutsigt men inte ohälsosamt, ty det var naturliga ingredienser i produktionen. I huvudsak användes bark från sälg och gran för att framställa naturgarvat läder. Lädret användes för att tillverka näbbskor, handskar och mycket annat.
Detta skapade möjligheter för oss barn och ungdomar att tjäna pengar genom att sälja sälgbark Även min far brukade sälja bark – granbark. Detta var ypperligt ty då torkade granarna bra. Vi behövde ju både ved och kontanter till hemmet. Vi brukade ta bark och fylla en hel skrinda, så nog arbetade vi mycket. Det var mycket folk  som bidrog till att Lundins Garveri fick den bark de behövde.
 
Barken måste torkas och malas i barkmaskiner. Den torkades genom att man lade upp den på hagar och stenhagar längs vägarna i Råneå. När barken var torr lades den in i byggnader där den förvarades. Den lokala produktionen av bark räckte inte varför man även köpte färdigmalen bark från södra Sverige. Dessutom importerades bark från Afrika och Australien. Denna bark såg ut som en tjock tjära och användes för att tillverka ”rulläder” av stora buffelhudar.

Garveriet gjorde att det även växte upp ett antal skofabriker i Råneå med omnejd. Störst var Lundins Skofabrik som sysselsatta ca 40 man. Bröderna Edfasts skofabrik hade ca 30 anställda. Vikströms skofabrik dominerades av den egna släkten . Dessutom fanns en skofabrik i Jämtöavan som hade ett tjugotal anställda. Det fanns sålunda mycket mera industri förr än vad det finns nu.
Jag var mest intresserad av jordbruk och annat utomhusarbete. Min mor ville att jag skulle bli skräddare men jag kunde inte tänka mig att ha inomhusarbete. Det var inte vanligt att man studerade och dessutom var ju möjligheterna så små för detta.
Värnplikten
Vid nitton års ålder var det tid att mönstra och ett år senare ryckte jag in i ”lumpen”. Detta var i maj 1933. Jag gjorde min tjänstgöring vid 13 kompaniet (även kallat ”kulsprutekompaniet”) vid I 19 i Boden. Vi utbildade oss 90 dagar plus repmöte 25 dagar det första året. De två följande åren var det också repövningar.
Andra världskriget
Krigsutbrottet gjorde att jag åter blev inkallad hösten 1939. Jag låg i beredskap i Boden fram till i februari 1940. Därefter fick vi åka upp till Haapakylä vid finska gränsen. Det var kallt när vi lämnade Boden och ännu kallare när vi kom fram till Haapakylä. Termometern visade på 37 minusgrader. Vi fick åka tåg inhysta i godsfinkor. Golvet var täckt av halm och det fanns en kamin för uppvärmning, annars hade vi väl frusit ihjäl. Jag var placerad som kusk och fick därför åka tillsammans med hästarna. De höll värmen till en del, men det var farligt åka tillsammans med dem. Om någon häst kom loss så var det risk för olyckshändelse under tågets gång, men allt gick bra. När vi kom fram så fick vi sätta in hästarna i en loge och kunde därefter andas ut. Vi fick inkvartering i en bagarstuga som de hade eldat upp och byggt britsar. Vi fick ligga på halm som var instoppad i pappersmadrasser. Det gick bra trots den starka kylan. Maten var bra och vi hade nära till kokvagnen. Det stora problemet var att vi fick renkött varje dag. Vi fick knappt något matfett, frånsett margarin då och då. Detta medförde att vi var nära att få skörbjugg p g a den ensidiga kosten. Vi hade ett dåligt befäl som skulle sköta våra matinköp. Han var kirunabo och hade en matvaruaffär hemma i Kiruna. En del av den mat som vi skulle ha gick till den affären. Befälet blev så småningom avslöjat och allt blev genast annorlunda när vi fick vad vi var berättigade till.
Vi ställdes inför en annan svår situation när befälet ville att hela kompaniet skulle gå över gränsen till Finland och kriga mot tyskarna. ”Finlands sak är vår” hette det, men det var endast några av soldaterna som ställde upp. Dessa soldater hade emellertid inte någon större framgång. De kom aldrig fram till den riktiga fronten. Det var nog bra för då kunde någon av dem ha blivit dödad. 

Under beredskapen var vi placerade på flera ställen i Tornedalen, ända ner till Karikojärvi vid Haparanda. Det var en både spännande och orolig tid. Vi var också placerade i Kiruna i sex månader. Det var en bra placering eftersom vi blev förlagda mitt i stan. Det var enkelt att gå och köpa sig kaffe och annat man behövde. Nackdelen var att man inte hade så mycket pengar. Under vistelsen i Kiruna var det mycket nära att vi hade blivit indragna i kriget. Det var strax efter det att tyskarna hade invaderat Norge. Jag minns särskilt en dag när tyskarna skulle bomba Kiruna. De hade hunnit flyga halvvägs från Norge när de fick order att vända. Men krigsrisken var därmed inte undanröjd. Vi visste att tyskarna ville åt vårt land. Huvudorsaken var att de ville förstöra gruvorna så att Sverige inte kunde sälja järnmalm till deras fiender. Detta skulle kunna förlänga kriget.

Efterkrigstiden
När kriget tagit slut hade många dålig ekonomi, särskilt de som var familjeförsörjare oh hade skulder att reglera. De fick visserligen familjebidrag men detta räckte bara till det nödvändigaste, såsom mat och lite kläder. Många hade därför en svår tid framför sig. Själv hade jag det inte värst. Jag var ju inte gift så jag hade ingen försörjningsplikt. Vi som ryckte ut från det militära hade en värnskattesedel på nittio kronor att betala. Till detta kom andra skatter som man hade från föregående år. Lönerna var inte så höga på den tiden. Dagpenningen var omkring fem kronor när man hade arbete. Kommunalskatten kunde uppgå till ca etthundra kronor per år. Dessutom var det kronskattesedeln som visserligen var lägre. Om man inte hade något arbete var den bara nittiotre öre per år. Det kallades för folkpengar. När vi inte hade arbete så arbetade vi på hemgården så att vi hade något att leva av. Ibland fick vi något dagsverke hos bönderna och detta behövde vi inte skatta för.

Prisnivån på den tiden var låg. Som exempel kan jag nämna att en biobiljett kostade 1,20 kr. Om man kulle gå på dans kostade inträdet 1 kr. En ”blåbyxa” kostade 4,50 kr och en rejäl kostym, av märket Collins, kostade 30 kr på rea. Som exempel på matpriserna kan nämnas att fläsk kostade 2 kr/kg, mjöl 40 öre/kg, socker 45 öre/kg, bröd 60 öre/kg, mjölk 20 öre/liter och salt 10 öre/kg.

Eftersom vi var bönder behövde vi inte köpa vad vi själva producerade genom vårt arbete. Vi hade både kött och fläsk själva liksom mjölk, bröd och potatis. Fläsket ordnade vi genom att köpa en griskulting varje vår i april. Den kostade 30-40 kr. Grisen var slaktfärdig i november. Då började det bli så kallt att man kunde slakta och frysa in fläsket. Samma var det med köttet. Om det blev varmt var det ingenting annat att göra än att salta fläsket och köttet eftersom det inte fanns kyl eller frys. Allt detta var nog bra men det låg mycken svett och möda bakom. Allt arbete på gården måste gå som efter en klocka. Höet måste bärgas i rätt tid. Detsamma gällde kornet för att det inte skulle bli frostskadat. Om säden fick frysa var den obrukbar för nästa års sådd. Det gällde också för bakning av bröd. Bakkvinnorna som bakade brödet, sade att det gick sämre att kavla ut. Om kornet inte var tillräckligt moget så blev mjölet mörkt, vilket kunde hända under ogynnsamma omständigheter.

Framigård
Vi hade det bra i vår familj. Det var ändå ingen lyx på något sätt. Vår bostad var kall. Den bestod av ett mycket stort kök som värmdes upp av en öppenspis. När det var kallt så frös vattnet i vattenhinken. Ingen kunde ju vara uppe under natten och elda. Men vi frös inte om natten för vi hade långullsfällar att ligga i. För att tillverka en sådan fäll gick det åt sex fårskinn. Vi hade 4-5 långullsfällar. Vi hade en lucksäng/skåpsäng där vi sov. Min farbror Wilhelm låg i en gustaviansk säng som stod på golvet. Vidare så bestod bostaden av en kökskammare och innanför den fanns lillkammaren. I Kökskammaren fanns en kakelugn men den gick inte att elda i så kökskammaren kunde bara användas för att sova i under sommaren och senhösten.I andra ändan av huset fanns ett mindre kök som värmdes upp med en järnspis. Slutligen hade vi farstukammaren som var ganska stor. Den eldade vi upp ibland med hjälp av en kakelugn, men vi tyckte att det gick åt för mycket ved för detta.

Vårt hus var gammalt, ända sedan 1710, så det behövde renoveras. Men renoveringen blev inte av eftersom min far inte var så händig och vi bröder var alltför unga. Joel, som var äldst av oss, hade börjat riva vår gamla bagarstuga för att få timmer till sitt nya hem, som han byggde strax intill hemgården. Joel fick köpa halva gårdsskiftet av Gösta , ty det var ju så att hemskiftet var litet. Ur jordbrukssynpunkt var det naturligtvis bättre att bo på det stora skiftet eftersom det underlättade transporterna av hö och gödsel.

Han hade då träffat Maja som han skulle gifta sig med. Eftersom även de andra husen var gamla och behövde repareras, så var det nog bäst som skedde. Några år därefter stakade brodern Georg ut en tomt rakt ovanför hemgården, uppe på berget, och byggde en ny gård där. Med tiden så sålde han gården till brorsonen Ture, men inte heller Ture bosatte sig där. Hans hustru Clary ville inte bo där huset fick stå tomt några år. Så småningom gick Ture en byggkurs i Sundsvall och bosatte sig där. Han sålde huset till Leif Classon som fortfarande bor där och driver affärsrörelse.

Lillhemmanet
Min bror Gösta och jag övertog hemmanet av vår far 1942. Lyckligtvis var det redan delat i två delar. Jag övertog lillhemmanet, som det då kallades. Det var bara två själland medan det stora var fem själland. Jag byggde mig ett hus på lillhemmanet. Jag började bygga 1943 eller 1944. Detta gick så till att jag ropade in en kyrkstuga på en auktion i Råneå. Priset var 165 kronor. Kyrkstugan hade tillhört familjen Bohm i Vitå. Den var ca sex meter lång och ca fem meter bred. Jag göt en grund på vilken jag satte upp den och spontade i stugan så att den blev elva meter lång. Jag träffade Lisa när jag arbetade på flygfältet i Unbyn. Vi gifte oss i november 1944. Lisa flyttade inte till Mjöfjärden förrän i januari 1945. Vi bodde där fram till den första oktober. Jag hade då sålt mitt hemman på våren. Det började bli olönsamt att vara bonde så efter några år så slutade vi ha kor. Det var mera lönsamt att ta ett förvärvsarbete, vilket som helst, såsom dikning, väg- eller skogsarbete.
 
Jag sålde mitt hemman till Gösta. Efter något år fick Georg tillstånd att bygga en liten stuga på samma område. Han hade då sålt sin gård på berget till Ture. Ture byggde, i sin tur, en liten stuga åt Georg på lillhemmanet. Anledningen till att vårt hemman var delat i två delar, var att min far köpte brodern Gustavs och systern Kristinas delar. De två syskonen Wilhelm och Hilma kunde inte försörja sig själva. Min far gav dem därför ”hemkollen” för deras delar. Det innebar att han förband sig att föda och kläda dem resten av livet. Detta arrangemang var ganska vanligt på den tiden. Systern Maria behöll däremot sin andel, ty hon var ju gift med Hjalmar Johansson, dvs Helge Johanssons far. Hilma gifte sig senare med Arthur Johansson. De fick barnen Arvid och Edit.

Min far tog Wilhelm och Hilma på hemkollen därför att han köpt hemmanet av sin far och skulle få överta hemmanet på dessa villkor. Köpeskillingen var 2000 kr vilket var mycket pengar på den tiden. Enligt vad jag minns så hade min mor ett arv efter sina föräldrar, vilket gjorde att han blev skuldfri.

Min farfar Hans-Petter Hansson

Farfar var änkeman sedan många år tillbaka, så han blev nog trött på att vara ensam. Han gifte sig därför med Mathilda Johansson och flyttade till henne. Det fanns då ingen annan i släkten än han som kunde ta över hemmanet. Gustav for till Amerika 1905 och Wilhelm var inte kapabel att sköta hemmanet eftersom han var förståndshandikappad.

Min farfar var en duktig jordbrukare. Han odlade upp hela ”Inaåkern” som vi kallade skiftet. Det är beläget där Georg bodde. Farfar timrade upp lador, sammanlagt femton stycken,  att förvara hö i. Husen hemma lät han däremot förfalla. Den enda nya timringen var ladugården. Det var i och för sig inte dåligt, för det var nog mycket arbete med den. Jag förmodar att han tänkte sätta upp nya hus men att tiden inte räckte till.

Farbror Wilhelm brukade säga att farfar inte var så bra inom hemmet. Han var fordrande med husfolket och dessutom svag för sprit. Pappa berättade att farfar var med om en olycka i Gammelstad. Han var nära att omkomma när han körde med häst och schäs. När han passerade en järnvägsövergång, så kom tåget. Loket klippte av skaklarna alldeles bakom hästen. Hästen omkom men farfar klarade sig. Han kom hem med hållskjuts, vilket var den tidens taxi.

Hästskjutsar och gästgiverier

På den tiden fanns ett system med gästgivargårdar och hästskjutsar. Gästgivargårdarna låg med 1,5 – 2 mils mellanrum. De fanns t ex i Gammelstad, Persön, Råneå, Töre osv. Varje gästgivargård hade ett antal hästar som stod till resenärernas förfogande. Gästgivargårdarna fungerade även som hotell för de som ville övernatta.  Resenärerna kunde även få mat och dryck där. Gårdarna var kvar fram till 1930-talet då bilarna började komma. Man började med plogning med bil för att biltrafiken skulle fungera tillfredsställande. Jag minns postbilen som vi kallade den. Det var en buss som hade mattor på bakhjulen och medar på framhjulen för att kunna ta sig fram i djup och lös snö.

Backstusittarna
Bönderna behövde tidvis extra arbetskraft på sina gårdar.  De anlitade ofta backstusittare  för detta ändamål. Backstusittarna byggde sig små stugor och arbetade åt bönderna för att tjäna sitt levebröd. På den tiden ansågs skogen vara utan värde. Byns skog var som ett storskifte  så att alla som bodde i byn kunde hugga var dom ville och sätta upp sina små stugor. Backstusittarna fiskade också för att få sig mat. På den tiden fanns det gott om fisk. Detsamma gällde skogsfågel och hare. Det var lovligt att snara hare och skogsfågel i min barndom, men på tjugotalet blev det förbjudet. Folk hade svårt att ställa om sig så det tog lång tid innan snarningen upphörde. Jag minns en backstusittare som kallades Mika-Lasse. Vi barn var rädda för honom. Han brukade vara hos Gustav Johansson,  alltså Helge Johanssons farfar. Jag tror han var lapp. Han brukade vakta korna, sade byborna.

När bönderna skulle skaffa sig ny åkermark, var det manuellt arbete med spade och hacka som gällde. Min far berättade att de två lindorna som ligger nedanför där Georg bodde. Spadades upp för hand av gubben och gumman från Stoltz-stugan.

Min far och farbror Wille brukade tala om en gubbe som hette Lante och troligen var dräng hos dem. Lante började bli gammal. Vid et tillfälle slog han med lie på ängen, men han slog illa. Min farfar var missnöjd och sade till Lante: ”Lägg dig ner och gnag”!

Gamla sägner

Svensk-ryska kriget fram till 1809
När ryssarna drog förbi Mjöfjärden, gick de in i byn och gjorde Norgrens gård till högkvarter. De slaktade korna och plundrade vad de kom över. Jag vet inte hur många gårdar det fanns i byn på den tiden men det var nog bara bönder som kunde livnära sig på jorden och fisket. Farfar berättade att när ryssarna var i Gammelstad så slog de läger och använde kyrkan som stall för hästarna.

Hjemdals
Östigård, även kallad Hjemdahls, är en mycket gammal bongård. Det är något speciellt när men kommer in i byggnaden. Trösklarna är ca 20-25 cm höga. Detta var nog bra eftersom det inte kom in så mycket kalldrag utifrån när man öppnade dörren. Själva dörren var bred och låg så man fick böja sig när man skulle gå in. Man kom in i en stor sal med brudhimmel, som det kallades, vilket ansågs tyda på att det varit ett rikemanshus.

Enligt sägnen så var det en sjökapten från Åland som hade ägt gården. Han hade en egen skuta och tjänade bra med pengar. Kaptenens släkt ebbade emellertid ut. Den siste i släkten donerade då hemmanet till två tvillingbröder som bodde i en torparstuga på hemmanet. Torparstugan låg rakt ovanför gården. Den fanns kvar ända fram till fyrtiotalet. Den revs då och John Hjemdahl sålde den som sommarstuga. Den andre brodern, Anton, reste senare till Amerika där han stannade i tio år. Hans dotter Agnes var även hon i Amerika för att söka lyckan, som det var vanligt på den tiden.

Enligt vad Vendla, dottern i huset, berättat för mig så skulle kvinnan i huset ha dräpt sin man p.g.a att han var mycket ”besvärlig”.  Hustrun blev befriad från straff. När hon dog så begravdes hon i Gammelstad. På hennes grav så planterades en buske som stod grön året runt, Detta skulle ha hänt innan sjökaptenen blev husbonde på gården,

Kyrkklockan
Det fanns en man i byn som hette Lövholm. Han uppges ha haft mycket att göra med tinget, dvs domstolen. Han ska bl a ha räddat byn från att få betala en kyrkklocka. Någon eller några hade ringt i klockan. En av byborna hade då lagt en mössa mellan klockan och kläppen. Detta gjorde att klockan sprack och blev oduglig.

Näringslivet

Gruvbrytning

Vi hade ett flertal fältspatgruvor i närheten av byn. De fanns vid Sörihällan, Högheden, mellangruvan vid Toberget, Tjärnbergsgruvan och Gränisviksberget. Brytningen ägde rum  främst vid Sörihällan och Högheden där det fanns kvarts och fältspat. Jag minns en del om brytningen vid Sörihällan. Den  gruvan hade utfört så de använde sig av små vagnar som gick på räls. På så sätt gick det bra att få ut det  som sprängdes loss. Man tippade massorna i olika högar – gråberg, kvarts och fältspat. På högheden var man tvungen att ta upp ett gruvhål. Massorna måste då vinschas upp. I detta gruvhål tog man upp stora mängder under årens lopp.

Transporterna  av kvarts och fältspat utfördes huvudsakligen vintertid. De transporterades med häst ut på Junkgrundet för att sedan lastas på ångbåtar som gick till Frankrike och Tyskland. Varje år måste man bygga en kaj eller reparera, eftersom isen förstörde kajen varje vinter. Sommartid var transporterna besvärligare eftersom vägarna var dåliga. Även sommartid utfördes transporterna med häst. Massorna transporterades då till Uhrn och lastades av. Därefter transporterades massorna med pråmar ut till Junkgrundet.

En man vid namn Karlsson stod för det mesta av brytningen, men det fanns även andra.. Provsprängningar förekom i Gränisviksberget av ägarna John Hjemdahl och Anton Bäckman, men det var nog inte så lönsamma. Där fanns mest pegmatit av viilket man kunde göra konstgödsel.

Sågverk
Det fanns även sågverksrörelse och skogsavverkning under några år. Rörelsen drevs av Arthur Eriksson från Börjelslandet. Timret sågades till plank och bräder. Det klenare virket sågades till ”propps” som bl a användes i gruvor i England. Även det sågade virket exporterades. Denna rörelse gav arbete åt några man, såväl vinter som sommar. Sågen låg på södra sidan av viken, troligen nedanför Svärds.

Jordbruk och självhushållning
Jag ska nu berätta hur vi hade det på tjugo- och trettiotalet. Vi försörjde oss nästan uteslutande på jordbruket. Eftersom vi var bönder behövde vi inte köpa var vi själva kunde producera genom vårt arbete. Vi hade kött och fläsk själva, liksom mjölk, bröd och potatis.

Från korn till bröd
På våren gällde det att bearbeta och få ner kornet i jorden vid rätt tid för att skörden skulle bli så bra som möjligt. När sådden var undanstökad var det dags att börja med förberedande arbeten inför slåttern. Höbärgningen startade med lieslåttern för den mark som inte var uppodlad. Det gällde t ex myrarna och områden där skogen hade röjts bort. Där kunde det växa bra ty det gamla lövet var som gödsel. Vi slog med lie upp till två veckor. Det var tungt arbete i solskenet. Vi var tvungna att stiga upp tidigt på morgonen och slå medan daggen fanns kvar. Därefter var det tid att slå lindorna. Denna skörd gick bättre eftersom vi hade häst och slåttermaskin. Den brukade ta två veckor. En tid så saknade vi hjulräfsa och då fick vi räfsa för hand.

Därefter dröjde det ca 1-2 veckor innan det var dags att skörda kornet som nu var moget. Säden skulle skördas före den 24 augusti för, om det kom en frostnatt, så var det risk för att säden inte grodde i jorden nästa år. Om kornet inte var tillräckligt moget blev mjölet mörkt, vilket kunde hända ogynnsamma somrar.  Under en tidsperiod brukade vi skörda kornet knästående med hjälp av skära. Det var mycket ansträngande att stå krokig hela dagen. Så småningom började vi slå kornet med lie. För detta ändamål fordrades en anordning, längst ner på liens skaft, som kallades ”svip”. Den hade till uppgift att samla ihop säden så att axen kom åt ett håll och roten åt det andra hållet. När vi hade skördat och bundit kornet i kärvar, så satte vi upp ”skylar” för att kornet skulle torka. Vi stampade sedan ner ”sneisar” i jorden. Dessa sneisar var spetsiga i båda ändar, ca 4-5 meter långa, och tillverkade av gran. De var väl hyvlade så att man kunde trä på kärvarna. Detta utfördes med hjälp av ”skylkrokcn”. Kärvarna sattes på kroken, hissades upp och spetsades på snejsen. Axen vreds så att de pekade mot söder för att torka bättre.  När skylarna var torra så tog man skyllyften och hissade upp dem ur jorden. Skyllyften var en kraftig stång med en krok på mitten. Därefter kördes skylarna in på logen för tröskning. Detta brukade ske efter det att vi tagit upp potatisen ur jorden.

Tröskningen gjordes med hjälp av ”stiftmaskin”. Kornbanden stoppades i maskinen. Ett skakverk skakade kornet från halmen och hamnade under skakverket.  Kornet måste emellertid tröskas ännu en gång för att bli bra. Sedan hade vi en ”vandring” och hästar(?) som drog och gick runt, runt. Därefter skulle kornet ”vallas”. Till detta användes en maskin (valla) som drogs manuellt. I maskinen fanns en fläkt som blåste bort agnarna från kornet. Sedan körde vi till kvarnen, som fanns i Råneå, för att få kornet malet. Största ”rusningen” till kvarnen var på hösten. Man kunde då få ligga över i kvarnkammaren eller också lämna säden till en viss dag för att få den malen och sedan hämta den.

Nästan varenda bonde och torpare hade en bagarstuga på gården. Bakningen ägde rum två gånger om året, höst och vår.  Bagarstugan bestod av en stor mur placerad i ett hörn. Muren var ca två meter i fyrkant. Muren var valvad, ca en meter lång och 50 cm hög. Det fanns även en öppen spis där man, vid behov, kunde elda om man bakade sent på hösten. Bagarstugorna var mycket viktiga så till vida att de även fungerade som sommarstugor. Varje vår flyttade man ut till bagarstugan och hade mangårdsbyggnaden som finrum. Man skurade, fejade och rustade upp mangårdsbyggnaden inför vintern.

I bagarstugan började man om våren med att baka bröd för sommaren. Bakningen utfördes av två kvinnor. Vi var en stor familj om mamma och pappa, fyra bröden och farbror Wilhelm. Hos oss var det mamma och pappa som bakade, ty det var svårt att få tag på en ”bakukvinna”. För det mesta så anlitade vi Agnes Johansson, när hon hade tillfälle. Brödet förvarades i häbbaret som fungerade som matbod. Vi brukade även baka kakor av råg- oc kornmjöl. Därefter gjorde vi hål i kakorna och satte upp dem på ett s k brödspett. Detta placerades vanligen bakom muren för där var det torrt.

Vintern
När vintern kom så kunde man ta det lite lugnare. Männen skaffade ved och körde hem hö åt djuren och mycket annat t ex. köra ut gödsel på åkrarna. Kvinnorna hade det nog ganska arbetsamt även under vintern. Fåren skulle klippas på hösten. Därefter skulle ullen kardas och skrubbas till vantar och strumpor. Familjerna var som regel stora så det gick åt mycket tyg i en familj. Därför måste kvinnorna väva omkring fyra vävar per vinter. Dessutom tillkom någon mattväv, så varken männen eller kvinnorna hade några fritidsproblem. En arbetsdag kunde vara 10 – 12 timmar, eller mera, på den tiden.

Slaktdjuren
Om hösten slaktades kalvar och får för husbehov. Då började det bli så kallt väder att man kunde behålla köttet färskt. Till jul så skulle grisen slaktas så att man fick julskinka. På våren brukade man lufttorka fårköttet. Nötköttet saltades ner i kärl så att man kunde ta in och koka efter behov. Vi hade utekällare och denna var till stor hjälp för att behålla maten.

Vad beträffar jordbruket så gällde det att odla upp så mycket som möjligt för att kunna sätta in fler kor i ladugården. Nästan alla Mjöfjärdsängarna var uppodlade. Där hämtades mycket hö  och där såddes även säd. Nästan överallt var det utdikat och torrlagt och inte en buske i dikena. Bönderna skötte sålunda miljön på ett mycket bra sätt och detta bidrag till den goda trivseln på landet.

Kontanter
Kontanter fick bönderna genom att sälja mjölk till Producentföreningen i Luleå. Det hade då börjat gå s k turbilar och senare bussar till Luleå. Vi kärnade också smör som vi sålde till affärer och andra kunder. En tid levererade vi även grädde. Vi hade en moster i Luleå som hette Kristina och drev en mjölkaffär i Luleå. Där fick vi avsättning för grädden.

På den tiden hade man inte så stort behov av kontanter.  De användes i huvudsak till att köpa kaffe, socker och vetemjöl. Kläder vävde man själv och det fanns sömmerskor att anlita. Om man behövde en helgdagskostym eller hatt, så kunde man åka in till Luleå och göra inköp. På den tiden var det inte så att man kunde ha vilka kläder som helst. Skulle man åka bort var det brukligt att klä sig i kostym, hatt och rock. Trots att det var ont om kontanter så hade vi helgdagskläder. Den första kostymen fick man av föräldrarna när man konfirmerades men sedan var man tvungen att förtjäna egna pengar till nästa kostym. Pengar kunde man skaffa sig genom att arbeta åt bönder, t ex gräva diken eller hugga kastved.

Fisket
Vi brukade fiska i viken genom att meta, pulsa och stödja. Pulsa innebar att lägga ut nät och sedan pulsa i vattnet för att driva fisken på näten.
Stödja gjorde vi när det blev mörkt. Vi hade ett speciellt galler fäst vid båten/ekans bakstam. När vi eldade lockades fisken till båten av ljuset. Vi kunde då ljustra fisken.
Fångsten brukade vi förvara i fjärdingar. En fjärding var ett träkärl som rymde ca 20-25 kilo. Vintertid brukade vi slå lake. Vi tillverkade en klubba och åkte ut på isen så snart den bar. Det gick att se genom isen när den nyss hade lagt och var relativt tunn. När vi såg någon lake eller gädda, slog vi till med klubban på isen. Fisken domnade av trycket, så det var bara att   göra hål i isen och hämta upp fisken. På den tiden var viken mycket bredare och djupare. Vid storbryggan var det ungefär tre alnar djupt, dvs 180 cm.

Jakten
Som jag tidigare berättar så var det gott om fågel och hare på byns marker. Jag kommer ihåg från det jag var pojke, att jägarna gick till skogs på söndagsmorgonen. De brukade skjuta någon tjäder eller hare till söndagsmiddag, så det var ganska enkelt att skaffa sig färsk och god mat. Jakten brukade bli lovlig den första september. Då brukade Ludvig Lindström och Fritz Olsson, den legendariske affärsmannen från Luleå, dra iväg ut i skogen. De brukade komma hem med ryggsäckarna fulla med fågel och hare.

Väder och vind
Jag vill också teckna ner några gamla tankar om väder och vind, som de gamla brukade säga. De saknade väderleksprognoser att gå efter. De hade i stället sina ”märken” i naturen att använda som vägledning. Under våren skulle man så sitt korn och sin råg. Efter den artonde maj började man harva jorden för att få ner kornet. Man använde sandiga marker eftersom det var torrast där. Ett gammalt ordstäv lydde: ” Så i päls och skörda i särk”.
Några veckor efter sådden var det dags att börja med slåttern. Detta skulle ske senast efter böndagen, eller gammelmidsommar, som den också kallades. Den inföll  två veckor efter midsommar. Då gällde det att hugg i och arbeta nästan dag och natt. Det var särskilt viktigt att det då var bra väder och att man kunde bearbeta höet på ett riktigt och praktiskt sätt. Man ”sprang” mellan regnskurarna för att få in höet i ladorna i rätt tid.

En gammal tanke om vädret, var att om solen sken på molnväggen i väster på morgonen, så skulle det komma regn före klockan tolv på dagen.  En kritisk tidpunkt var fruntimmersveckan. På grund av det myckna regnandet var man rädd för att slå ut för mycket hö.
 
Fram till Bartolomeusdagen skulle man ha skurit säden för nästa års sådd, för om det kom en frostnatt så påstod de gamla att kornet inte sprack ut. Då hade man sått förgäves. På Bartolomeusdagen skulle man också titta efter hur hösten skulle bli. Det såg man på vattenståndet i viken. Om vattnet steg så blev det en varm höst, men om vattnet sjönk så kom det snö fort och viken frös igen.

Ett annat märke var att om det började regna under predikan, så skulle det regna hela veckan, alltså i ”öppen bok” som de gamla kallade det. Om det slaskade på Anders-dagen, så skulle det bli kallt på julen. Ifall det var blida under trettondagen skulle det också bli blida omkring kyndelsmässodagen. De hade även ett märke som de bedömde efter första takdroppen som solen kunde åstadkomma. Detta visade om våren skulle bli tidig eller sen.
 

Det kommunala styret
Kommunalmännen hade ansvar för styret. I kommunalstämman kunde befolkningen kritisera de beslut som fattats. Där kunde det bli hårda tag ibland. En man vid namn Oskar Holmkvist skötte kommunens räkenskaper. Vidare fanns det en fjärdingsman som höll ordning och reda samt drev in skatter. Han hade en landfiskal som överordnad. Några fler tjänstemän fanns inte.

Det sociala livet
Livet i byn var mycket bra. Hela byn var som en enda stor familj. Vi var alla lika. Ingen klagade över att han eller hon var fattig. Det rådde en stark samhörighet. Om någon drabbades av sjukdom eller dödsfall i hemmet. Så ställde byns befolkning upp och hjälpte till utan lön. På den tiden fanns ingen socialvård utan bönderna hade själva ansvaret för detta. Min far brukade berätta att under hans tid, tog rotet hand om de som var fattiga. De fick mat, kläder och husrum, en månad i taget. Av varje bonde så länge de levde.

När det gällde nöjen så var det mest sådant som vi själva kunde ordna. Vi brukade dansa på logarna i byn till en grammofon. Vi kunde även fara till råneå för att dansa. Där fanns två dansställen, Rånegården och Folkets Hus. På båda ställena kunde man också se film.

I övrigt så var det de kristna mötena som bidrog till den fina gemenskapen. Man gick nästan man ur huse när prästen eller predikanten kom till byn. Det mesta arrangerades av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS).

Folkhumorn
Som framgår ovan så fanns det inte så många nöjen i byn. Min far Gottfrid brukade ofta framhålla att på den tiden fanns ingen television. Byborna fick därför roa sig själva. Det var mycket vanligare, på den tiden, att man besökte varandra i hemmen och umgicks. Det var ofta  roliga händelser och historier som berättades. Min far brukade säga att ibland var det nästan som teaterföreställningar när de berättade för varandra. Han brukade berätta roliga historier om livet i byn. Jag har valt ut några som jag nu återger.

”Storkatta”
Det var en dräng i byn som brukade vara och ”fria” hos en piga i en av granngårdarna. Drängen brukade få komma till pigan varje lördag, men så småningom tyckte han att det var alltför sällan. Han bad pigan om att även få komma på onsdagar, men hon sa nej. Drängen funderade hur han skulle göra för att få träffa henne oftare, och så småningom fick han en idé.

Han visste att pigan hade en stor svart kattgubbe. När kattgubben ville bli insläppt brukade han jama och klösa på ytterdörren och pigan brukade då komma och släppa in honom.

Sagt och gjort!  En mörk onsdagskväll så smög sig drängen fram till pigans hus. Han jamade så högt han kunde och klöste med naglarna på ytterdörren. Sedan gömde han sig bakom dörren. Efter en stund kom pigan och öppnade ytterdörren. Eftersom hon inte såg någon, så ropade hon ”vem är det?” Då svarade drängen: ”He jer staorkätta”(Det är storkatten)!!?? 

”Dåligt sparkföre”
Enligt min far var det mer tillåtet förr, att skämta med gammalt folk. Här följer en historia där man kan tycka pojken var lite väl elak.

Gamle gubben Bäckman var ute och sparkade en vinterdag och besökte Framigård-Lillhemmanet. Under tiden Beckman satt och pratade, så började det snöa kraftigt. En av pojkarna i huset fick då en idé att han skulle skämta med den gamle soldaten. Han smög sig ut till Bäckmans spark och lindade järntråd runt sparkmedarna.

När Bäckman, sent omsider, skulle gå hem så hade det fallit mycket snö. Gubben hade kraftigt nedsatt syn så han hade svårt att urskilja konturerna i den vita snön. Han bad därför en av pojkarna att följa honom hem. Georg erbjöd sig att följa honom. Pojken gick före på vägen och efter, med sparken, kom Bäckman. Han klagade högljutt över att sparken gick så tungt i snön. Då sa Georg att ”här är det bättre före”, varvid han gick ner i diket (!!?) . Det var ett ovanligt djupt dike där snön var ännu djupare. Bäckman såg ju dåligt så han följde efter ner i diket med sparken. Han plumsade i djupsnön och pustade och undrade hur det hade kunnat komma så mycket snö på så kort tid. Så fortsatte det ända fram till Östigård (ca 1 km) där han bodde  - Ja det måste ha varit en syn för gudarna när de kämpade sig fram i djupsnön.

Energiförsörjningen
 På den tiden fanns ingen elektricitet. Det nödvändigaste området var energi för belysningen. Vi använde fotogenlampor och det gick relativt bra, även om ljuset var svagt. Det gick inte att utföra något arbete som krävde bra ljus. Under kriget fick vi inte köpa fotogen, så vi blev tvungna övergå till karbidlampor. Dessa lampor var, till en början, besvärliga att sköta, men det gick bra när man blev inlärd. De lyste också bättre än fotogenlampor.

Det började så småningom komma ut motorer på marknaden. Den första motorn jag minns var en utombordsmotor på  2,5 hästkrafter. Den köptes in av Johan Berglund. Jag minns också att det fanns en ”spelk” i byn. Denna användes för att göra takspån till yttertak. Takspånen skulle vara utsökt rätkluvet virke av nyhuggna, speciellt fina tallar. Spelken drogs av en vindmaskin. Detta innebar att maskinen bara kunde användas när det blåste ordentligt.  Så småningom köpte Gustav och Ludvik Lindström in en råoljemotor för detta andamål samt tillverkade en spelkbänk. Maskinen var uppmonterad på Gustavs mark, rakt ovanför hans hus.

Min far brukade säga att det hade funnits en kvarn där man kunde mala sin säd. Kvarnen skulle ha varit belägen någonstans utanför Utanäs vid en kvarnbäck.

När byborna var i behov av plank och bräder fick de åka till Sundom. Där fanns en cirkelsåg som drevs med vattenkraft. Den var i bruk ända fram till fyrtiotalet och fungerade bra så länge det fanns tillgång till vatten.

Sommarstugan
Jag ska nu berätta om hur och varför jag byggde en sommarstuga i min hemby.

Under 1940-talet blev det inte längre lönsamt att bedriva jordbruk. Jag sålde därför mitt hemman till min broder Gösta. Jag var då redan gift. Jag sökte mig ut i förvärvslivet  och fick arbete lite varstans .Jag köpte ett hus på norra byn i Råneå år 1946 och där bodde vi i många år.

Men när man flyttar så har man sina tankar i sin födelseby. Jag ville därför äga någonting i hembyn och få avkoppling när jag så önskade. Jag beslutade därför att bygga en stuga på släktens mark. Vi hade ett skogsskifte som var beläget på vikens södra strand.

På hösten 1954 gick jag ut efter vikens strand för att rekognosera. Jag stannade på det första ställe som stranden blev högre och där man kunde lägga till med en båt. Jag upptäckte en liten öppen plats i skogen där jag kunde sätta upp en stuga. Jag började ordna för grunden redan samma höst. När vintern kom så körde jag dit lite virke för att jag skulle kunna börja bygga kommande sommar.

Jag byggde en stuga som hade måtten 5,5 x 5,5 meter. Jag fick hjälp av min brorson Ture efter som jag sedermera insjuknade i polio. Min stuga var en av de absolut första som byggdes på södra sidan av viken.

Allt efter som åren gick tyckte jag att stugan blev för liten. Jag ville ha ett större rum när vi fick främmande, och även för egen del, så att vi fick plats för lite möbler och annat som vi behövde. Jag gjorde utbyggnaden 1975 med hjälp av  sonen Leif.  Stugan blev därvid dubbelt så stor, dvs. 5,5 x 10,5 meter. Det fanns även en annan orsak till utbyggnaden. Jag blev pensionerad och ville ha något att syssla med. Det föll sig så naturligt eftersom jag var så frisk och hade energi i stort mått. Kostnaderna för byggandet blev inte så stora eftersom jag högg timmer på min brors skifte. Timret transporterade vi till en såg i Sundom där det förädlades till virke. Vi avverkade och sågade ett traktorlass varje år, så det gick bra. Vi anlitade aldrig någon utan jag och Leif gjorde allting själva. Snickerierna gjorde jag själv eftersom jag, sedan många år tillbaka, varit anställd vid Bröderna Johanssons snickerifabrik i Råneå.

Min son Leif växte upp och kunde hjälpa mig mer och mer. Så småningom överlät jag stugan till honom, för jag tyckte att han behövde ha något att ansvara för. Jag tyckte att jag  hade nog med mitt hus i Råneå.

Nästa projekt blev att bryta en väg genom skogen till stugan. Det fanns redan en väg ut på Sörnäsudden som byggts av försvaret. Vi fick därigenom bilväg de första etthundra meterna. Sträckan genom skogen var fock ytterligare 700-800 meter. Vi började orientera oss för att dra vägen genom bästa möjliga terräng. Därefter avverkade vi träden och bröt vägen manuellt. För att det skulle gå fortare, så anlitade vi Holger Larsson från Råneå. Han bröt resten av vägen med sin traktor.  Den 7.7 1977 var vägen färdig så att vi kunde köra ner med bil.

Redan den sommaren så började vi planera för en gäststuga så att vi kunde ta emot långväga gäster och bereda dem möjlighet att övernatta. Vi behövde även en redskapsbod för att skydda diverse redskap mot regn och snö. Leif ”ivrade” även för en bastu som nu är färdig att använda. Allt har gått ”så småningom” och det är ju det bästa. Om man inte har något att göra i en sommarstuga så blir det inte att vara där så ofta. Det behövs något som ”driver på”. Det är samtidigt stimulerande att kunna skaffa saker och ting som är nyttiga och bra ur kulturell synpunkt.