Jag gick sällan och tittade på fotbollsmatcher. Jag var inte särskild intresserad av fotboll på det sättet. Jag hade dessutom nog med mina egna träningar och matcher. Men den här matchen ville jag se, mest för att Fjutten skulle vara med. Vi hade varit lagkamrater från pojklagsåldern och hade lyckats ganska bra, men för några år sedan hade jag fått möjligheten att spela lite högre upp i seriesystemet och tagit den chansen.

En och annan gammal IFK:are hade hälsat på mig, då jag ställde mig vid det vitmålade räcket, för att vara åskådare på en fotbollsplan där jag tidvis nästan bott. Nu kände jag mig verkligen som en besökare; stillastående vid sidan av planen, där Fjutten och jag hade spelat många matcher tillsammans, han alltid lika oberäknelig men för det mesta lyckosam. Många matcher hade vi vunnit. Jag väntade mig högtidsstunder och många roliga episoder – om Fjutten var på sitt vanliga spralliga spelhumör. Var han inte det, kunde han vara en belastning för laget men förr hände det inte ofta.

Jag hade haft ganska gott om plats vid räcket, där jag stod, någon trängsel hade det inte varit. Jag hade faktiskt trott att det skulle vara mer folk på åskådarplatserna, när det var DM-final. Dessutom var många semesterfirare hemma just den här tiden och borde ha varit på matchen. Förr hade fotbollsintresset varit stort.

Jag blev lite förvånad, då en vacker ung kvinna, kom och ställde sig intill mig. Hon såg så glad ut, att jag trodde att hon måste ha tagit fel på person. Jag kände mig lite generad.

”Jaså, du är tillbaka? ”

Det dröjde några sekunder, innan jag kände igen henne.

Mackan!

Jag blev så överraskad att jag gjorde något jag aldrig gjort förr. Jag kramade om henne och hon kramade tillbaka. Så spontan brukade jag inte vara.

”Mackan! Vad gör du här…?”

”Samma som du tror jag … ser på när IFK besegrar Sportklubben … Det är en lika osannolik match som den gången … Minns du …?”

”Klart jag minns … Är du också här för Roberts skull, Fjuttens? ”

Skrattgroparna i hennes kinder blev stora, de vita tänderna glänste och det glittrade i hennes blå ögon. Men den pojkklippta frisyren från förr var borta. Nu böljade det långa håret ner över axlarna.

”… Ja, och tänk att han ännu spelar och är så himla bra. Förresten kallas han nog Fjutten ibland än i dag. Han gör sina mål på samma sätt. Som förr, dyker upp från tomma intet och tåar in bollen i mål … men du har ju nått längre som fotbollsspelare … har jag sett i tidningarna.”

”Ja, högre upp i seriesystemet om man nu går efter det, fast Fjutten skulle nog ha kommit mycket längre om han hade velat. Jag vet att han har haft anbud …”

”Du har blivit längre också … eller har jag krympt?”

Hon skrattade högt och hörde nog inte, när jag sa att tonårspojkar brukar växa så småningom … Jag tittade på henne i smyg. Hon hade förändrats mycket. Först från en flicka vilken som helst som sparkade boll, och de var inte många på den tiden, till en flicka med former som gjorde en ung fotbollsmålvakt i en pojklagsmatch helt förvirrad, och nu till en mycket vacker kvinna.

Mackan såg nog mina blickar men pekade bort mot omklädningsrummen och området bakom målet.

”Olof är med, han också, som du ser. Hans fotbollsintresse är nog lika stort nu som då vi var barn. Perrolf … Minns du hur glad och stolt han blev när nån av oss hittade på namnet Perrolf, efter den där radioprataren … det var nog du förresten … Lite mer stillsam och farbroderlig är han nu mitt bland de unga bollkallarna. Han springer inte så mycket efter bollarna numera, men han sitter där på sin stol, som ingen annan får använda, och kommer bollen till honom sparkar han den till målvakten. Målvaktsreserv är han väl inte, så som han på den tiden alltid sa att han var, men nog har han intresset kvar …”

”Perrolf, är det han? Jag kände inte igen honom. Hatt och kostym … och lite större mage. Måste gå och prata med honom … sedan.”

I sista sekunden hann jag hejda mig från att göra det misstag jag genom åren upprepat gång efter gång. Att när jag träffade någon flicka från förr i tiden, nån bekant, vilken som helst, så låtsades jag vara måttligt intresserad och gick ibland till och med bort till någon killkompis, som jag egentligen inte hade något gemensamt med. Följden blev förstås att flickan försvann. Grabben behövde inte vara någon person som jag kände bra heller. Jag vet inte varifrån jag fått det beteendet. Blyghet kanske … Osäkerhet alldeles säkert.

”Minns du den där matchen, sista matchen var det, då jag skulle lägga straffen, som du inte kunde slå. Du hade stukat foten tror jag. Minns du att du sa, att jag skulle placera bollen vid ena stolpen, eftersom målvakten redan var knäckt? Något hårt skott behövdes inte … Men jag gjorde inte som du sa. I vanliga fall hade jag nog försökt följa ditt råd. Vi betraktade dig som vår ledare på planen, lagkapten som du var. Då, när jag istället sa det där till målvakten, att han kunde hämta bollen i högra krysset, då såg jag en glimt i dina ögon, som jag inte hade sett förut … Jag hade bara tänkt panga på, men just i den sekunden bestämde jag mig för att göra det jag var bra på … skjuta prick … Det var för din skull, för det jag såg i dina ögon … du var så säker på att jag kunde slå bollen precis dit jag ville … och så var du så glad, när vi sedan tillsammans gick tillbaka mot mittpunkten. Vi visste att vi skulle vinna. Det lyste om dina ögon när du tittade på mig … och jag tror inte att det var för målets skull, inte bara åtminstone … men sedan sa du ingenting, inte efter matchen heller. Det hade jag hoppats. Själv var jag för blyg …”

Vi stod tysta bägge två.

Spelarna hade kommit ut på planen. Vi såg hur Fjutten satte igång spelet till sin vänsterinner och sedan sprang han ut mot sidlinjen där vi stod. Vänsteryttern drog sig inåt då han såg Fjutten komma och på något sätt fick Fjutten bollen. Motståndarna från Sportklubben var rädda för att gå på men till slut närmade sig en halvback. Fjutten stod och rörde bollen med ena skon, en centimeter åt ena sidan, två åt den andra, medan backen försiktigt närmade sig.

I ögonvrån måste Fjutten ha sett oss och känt igen oss. Han lyste upp och slog ut med armarna. Just då kom backen mot honom. Då petade Fjutten till bollen så att den tog på motståndarens smalben och gick ut till inkast. Fjutten brydde sig inte om bollen. Han kom fram till oss och kramade om oss båda två på samma gång, så att vi nästan slog ihop huvudena. Domaren tittade med förvåning på det en av matchens spelare hade för sig.

”Mackan och Anders …! Fy fan vad glad jag blir ...”

Han blev lite tårögd och torkade snabbt bort fukten från ögonen.

”Nu ska ni få se på … kanske inte ett sånt där prickskytte som du Mackan höll på med … men nånting annat …”

Han sa inte mer. Hämtade bara bollen och gjorde ett långt inkast till mitten av planen. Faktiskt tror jag att det var tårar i Mackans ögon också, medan Fjutten sprang ner mot hörnflaggan och sedan vek av inåt mot målet. Fotbollsskjortan med 9:an på ryggen fladdrade som vanligt alldeles för stor. Han hade nog aldrig haft på sig en fotbollsskjorta i rätt storlek.

”Minns du när Fjutten alltid kom i vitskjorta och kostymbyxor …”

” … och lågskor, läderlågskor …”

Vi skrattade båda två.

”Nu har han vanliga fotbollsskor och lagets tröjor och byxor … men ganska typiskt är väl att strumporna är nedhasade. Han har fortfarande svårt att följa klädreglerna …”

Nästa gång Fjutten fick bollen promenerade han sakta mot motståndarna. Hela tiden lät han bollen gå mellan höger och vänster fot. Då en back närmade sig gjorde han ett snabbt ryck … bara ett par meter, men bollen var fortfarande nästan klistrad vid fötterna. Fjutten stannade, kastade ett öga på oss, puttade fram bollen nån meter så att han fick lite sats och så slog han till en höger yttersida. Bollen skevade iväg mot motståndarmålets högra stolpe, ändrade riktning och dalade ner en bit bort mot andra delen av straffområdet. IFK:s högerytter kanske hade varit med om den passningen förr, för han kom med god fart och slog till direkt. Via målvaktens händer gick bollen in vid målburens gavel. 4-0.

”Vilket turmål”, hörde vi en okänd i publiken säga.

Fjutten tittade inte ens.

Han vinkade åt oss, som om han ville säga: ”Ser ni … jag kan än!” 

Plötsligt jublade publiken igen och många skratt hördes också. Då vi tittade dit hade Fjutten jonglerat upp bollen på huvudet och sprang med den mot motståndarnas mål. Tio-femton meter hann han väl, innan han blev tacklad av en back och tappade bollen. Det blev inte ens frispark. Men Fjutten steg upp, borstade av sig gräs och jord och vinkade till oss en gång till. Han var på bra humör.

”Du fick aldrig visa vilken fantastiskt fotbollsspelare du var, Mackan. Tänk om fotboll för flickor hade funnits då …”

På något sätt blev vi tagna av stundens allvar och Fjuttens ohöljda glädje över att se oss. Samtidigt hörde jag små glada barnrop någonstans i närheten och i ögonvrån hade jag nog sett en liten pojke leka med en boll på gräsplätten bakom oss. Jag vände på huvudet och såg hur en liten pojke sprang fram och tillbaka och dribblade med en boll. Han var kanske tre-fyra år och hade all den energi som barn brukar ha. Bollen var inte så stor, och jag kunde inte slita ögonen från hur pojken smekte fram bollen medan han sprang. Han bytte fot och gjorde olika vändningar och riktningsändringar, utan att tappa kontroll över bollen. Vilken bollbegåvning! Hela tiden pratade han och berättade vad som hände i hans egen fotbollsvärld. Jag hörde att han var säker på att han skulle vinna matchen. Jag stötte Mackan lite i sidan och sa

”Har du sett? Vilken unge!”

Mackan skrattade.

”Det är Lill-Joje, min pojke …”

Det borde jag ha sett med en gång. Det var ju precis så där Mackan drev fram bollen, då vi spelade med i Grubbans IF, tänkte jag. Bollen smektes fram av de små fötterna.

”Ja, han heter Johan Anders … men vi säger alltid Joje, för det sa han själv, när han var liten … mindre.”

”Så du är gift?”

Jag hann inte få något svar. Just då blev det ett fasligt liv nere i bortre hörnet av planen. Skrik och visslingar och höga rop. Publiken som varit ovanligt tyst och lite surmulen trots IFK:s fina spel och 4-0-ledning vaknade till liv. Fjutten! tänkte jag. Vad har han nu gjort? Vad har vi missat?

Jag kände mig faktiskt lite skyldig för att jag inte följt med i spelet. Det var ju för Fjuttens skull jag var där.

Både Mackan och jag spanade ner mot hörnstolpen bort mot Realskolan. Inte mycket var kvar av den och på avstånd såg det ut som om det inte var mycket kvar av Fjutten heller. Han låg och rullade sig på marken.

”Så där brukade han aldrig göra … om det inte var riktigt allvarligt … Han brukade nästan aldrig få sparkar på benen … Han var ju aldrig där, när motståndarna skulle sparka till …”

Vi tittade oroliga på Fjutten som satt sig upp och med båda händerna höll sig om benet. Domaren hade stått böjd över Fjutten och pratat med honom. Helge Bröms hade kommit springande tvärs över planen med en liten grön Första-förbands-låda i handen. Han hann inte fram, innan Fjutten reste sig, gjorde en liten avvärjande rörelse med handen mot domaren och Helge. Vi såg att Fjutten tittade mot oss och nu var det vi som vinkade.

*

”Om du visste hur förälskad jag blev i dig den där sista matchen, då du slog straffen rakt upp i krysset utan att målvakten hann röra sig …”

Mackan var tyst. Hon följde spelet på planen med ögonen men hon blev inte så ivrig att hon sparkade i luften eller i marken, då en hemmaspelare fick en målchans.

Hon var allvarlig, då hon vände sig mot mig igen. Ögonen var intensivt blå. Jag hade glömt hur blå ögon hon hade.

”Jag var förälskad i dig … hela sommaren … så där tonårsförälskad, du vet … men du tänkte bara på fotboll …

Nog minns jag att du bad mig finta målvakten på den där straffsparken och sedan rulla in en halvhård boll vid ena stolpen.

Du hade förstås rätt … Det hade du alltid … om fotboll alltså. Det var för din skull jag bestämde mig för att skjuta hårt och högt … Att jag skulle träffa uppe i krysset visste jag, men jag måste erkänna att det bara var tur att bollen fastnade i staget som höll nätet uppe …”

Mackan tystnade och tittade länge på mig.

” … men det där som jag höll på med att stoppa in fotbollsskjortan och släta till den … det var ju för att du skulle se mig … som flicka. Målvakten och straffen brydde jag mig egentligen  inte om, även om jag märkte att han blev lite stirrig. Inte ens om jag skulle ha skjutit över eller utanför skulle jag ha brytt mig. Men jag blev så himla glad, när du kramade om mig efter målet och sa hur bra du tyckte att jag var … ”

Jag kände mig dum där jag stod. Jag begrep inte hur jag hade kunnat vara så blind, då jag var yngre … och så rädd för kontakt. Hon kom lite närmare, medan hon tittade på hur Fjutten smådribblade mitt ute på planen utan att komma framåt alls. Som vanligt alltså.

”Ja, så tog det ju slut, alltihop. Matcherna och träningarna på farsans åker. Intresset också tror jag. Åtminstone för den sommaren. Det var som om vi tappat lusten allihop, som om vi nått så långt vi kunnat komma. Träningarna tog slut och vi spreds ut till olika platser. Det fanns inte längre någon framtid för oss som fotbollslag. Jag hade ju inget lag som jag kunde spela i, när jag inte fick fortsätta i pojklaget.

 Jag gick till våran plan ibland. Jag hade ju så nära. Jonglerade lite och tänkte att du kanske skulle komma. Du brukade ju aldrig missa någon träning. Det var som om du alltid kände på dig när någon fanns på planen, som du kunde spela fotboll med eller teknikträna … En gång kom du verkligen. Jag hörde din cykel skramla på långt håll. Din ringklocka lät annorlunda än alla andras. Jag kände alltid igen det där plinget. Du hade bollen med dig, din födelsedagsboll men du gjorde nästan ingenting. Du gick sakta och rullade den framför dig, bara nån decimeter i taget. Du satte dig och lutade dig mot ena målstolpen. Du satt som om du somnat eller satt och tänkte eller kanske var hemskt ledsen. Jag såg dig hela tiden från platsen där jag gömt mig bakom ladan. Du hade kanske sett mig om du tittat ditåt, men det gjorde du inte. Du satt med huvudet nedböjt och tittade i gräset. Jag undrade vad du tänkte på. Jag hoppades att det var på mig, att du saknade mig. Jag tror inte att du tänkte på fotboll i alla fall. Det såg ut som om du hade andra bekymmer. Du höll ena handen på bollen, men jag tror inte att du märkte det själv. Flera gånger tänkte jag gå fram till dig, men jag vågade inte. Jag vet inte varför. Till slut steg du upp och for din väg.

 Jag lyssnade länge efter ljudet från din cykel. Då jag inte längre hörde något, satte jag mig på några hässjestolpar som stack fram under ladan. Jag var bedrövad och olycklig, Jag trodde att ingen i hela världen kunde ha det så bedrövligt som jag. Jag tror att huvudet blev alldeles tomt, för jag minns inte att jag tänkte nånting alls. Jag trodde att jag var helt betydelselös, att jag som tjej inte betydde nånting, när fotbollsmatcherna tagit slut. Efter en stund började jag känna hur starka dofter det var omkring mig. Brännässlorna luktade starkare än vad jag känt nån gång och den söta lukten från älggräset nästan bedövade mig. Och dom där små granarna med sina små grönglänsande kottar och kådan som rann på stammen från en stor gran ... Det var både vackert och sorgligt. På något sätt passade det ihop med hur jag kände mig.

Till slut gick jag hem. Jag bar på min fotboll. Den var inte lika fin som din födelsedagsboll, men ganska bra. Vi spelade många matcher och träningar med min boll också … och vet du vad jag gjorde …? Jag gick bakom lagårn du vet, på den sida där gödselluckan fanns. Du minns nog inte att det fanns en stor spik i väggen ganska nära luckan. Jag hade hängt ett gammalt tvättfat över för att inte skada bollen om det blev en snedträff. Jag tror att det var en fyrtumsspik, som farsan hängt upp nånting på nån gång. Först tog jag en hovtång, men jag var för svag i händerna, så jag gick in efter en bågfil och fick av spiken … spikhuvudet. Sen la jag bollen till rätta på straffpunkten, ja, fläcken därifrån jag brukade skjuta mot gödselgluggen. Jag tänkte att mer än 20 skott skulle jag inte behöva … Jag skulle skjuta hårt och precist, som straffen i krysset under matchen … Stödbenet på rätt ställe, sträckt vrist och blicken på bollen – som du brukade säga efter det Ture tränat oss den där gången. Eller kanske du hade läst i Rekord-Magasinet. Du pratade jämt om vad som stod där … De fyra första skotten var bra, rätt höjd och inte mer än nån decimeter ifrån. Det femte snuddade så att det blev en rispa i bollen. Stolpe ut, tänkte jag och kände att nu skulle jag snart träffa. Sjätte försöket var alldeles misslyckat. Jag var för ivrig och hade för bråttom, men sjunde gången … då var jag noggrann och koncentrerad. La ner bollen noga och flyttade den sedan lite fram och tillbaka som dom alltid gör dom som ska skjuta straff. Så trampade jag till lite med foten framför bollen, men det syntes inget märke. Marken var redan hård där. Jag tog fem steg bakåt … lika många som under de andra försöken. Jag stod stilla några sekunder, fixerade spiken på väggen, sprang fram och slog till. Det kändes i foten hur bra det skulle bli. Perfekt träff med högra skon. Perfekt träff mitt på spiken. Bollen fastnade. Jag hade trott att det kanske skulle bli en explosion när blåsan i bollen gick sönder, men det var mer som en väsning, först ganska högt men sedan tystare och tystare medan bollen skrumpnade ihop. Då gick jag därifrån. Det var sista skottet med den bollen och med skorna också. Jag har aldrig mer varit bakom lagårn. Bollen kanske hänger där än. Allt mitt intresse för fotboll pyste ut. Jag ställde fotbollsskorna, dom där med små gummidubbar under, i våran farstu. När dom stått där i två veckor utan att jag rört dom, gav farsan bort dem till Ingrid. Hon hade samma skostorlek påstod farsan, och fattiga var dom stackarna, fattigare än vi i alla fall, men mycket kan det inte ha varit. Fast vilka skor Ingrid än hade på fötterna skulle hon inte träffa en boll med fötterna. Hon snubblade ju och ramlade bara hon skulle springa tio meter … utan boll.

Ingrid sa i alla fall Tack för skorna en gång. Jag frågade om dom passade bra.

Nej, sa Ingrid, dom skavde och hennes pappa hade bränt upp dem. Han ville inte ha allmosor från oss och inga begagnade kläder … Min pappa och hennes pappa har aldrig kunnat komma överens om något.  Ändå är dom bröder …”

Mackan tystnade. Runt omkring oss jublade publiken, åt vad visste vi inte. Vi hade inte ens sett att det blivit mål. Då jag tittade utåt planen såg jag Fjutten vinka och skratta mot oss.

”Det var Fjutten förstås … Nu gjorde han mål igen …”, sa jag.

”Jag var arg på dig länge. Arg för att du ingenting begrep och arg för att du for bort från byn … Till slut insåg jag, att jag också hade kunnat göra annorlunda, visa vad jag tyckte om dig. Jag borde ha försökt få dig att begripa …

Ja så for du din väg till skolan där flera mil bort …

Den där dan när du reste din väg, satt jag på bron till kaféet och tittade på dig. Jag visste precis när bussen skulle gå, för jag hade varit i Mjölkaffären samtidigt med din mamma och hon hade berättat för Hilda bakom disken hur duktig du var och hur glad hon var för att du skulle få utbildning. Du skulle slippa bli kvar här i byn bland alla grovarbetare och arbetslösa … som tröstade sig på sitt sätt. Ja, hon sa faktiskt så. Jag tyckte att din mamma sneglade på mig, när hon sa vilken tid bussen skulle gå, som om hon anat något. Jag såg när du kom till busscentralen och att du träffade Fjutten där … Han skulle till en skola några mil åt andra hållet … Det gjorde så ont i mig att ni båda två for er väg bort från byn. Jag satt och grät och vinkade när bussen rullade iväg. Jag tror inte att du såg mig för rutorna var … ja, jag kunde i alla fall inte se in i bussen.

Vet du att jag skrev brev till dig också … men jag visste inte var du bodde och inte vågade jag gå till din mamma och fråga … Jag rev sönder breven … men ett hittade jag förra veckan på vinden där mina skolböcker fanns kvar … ”

*

”Ni andra kunde ju fortsätta att spela i IFK:s pojklag och juniorlag om ni ville. Bara jag var tvungen att sluta … och ville väl inte heller fortsätta, när det blev som det blev … Till och med bråk i fotbollsförbundet …”

”… och du som hade mest talang av oss alla. Du hade ju bollsinne så det räckte ända längst ut i lilltån …”

Mackan log lite, kanske åt den udda liknelsen. Skrattgroparna blev större, men ögonen lika allvarliga, då hon hastigt tittade på mig.

Domaren blåste av matchen. Signalen var mycket kraftfull och hördes långt bortom broarna. Det var som om domaren velat betona det överraskande resultatet i matchen. 5-0 … eller var det 6-0. Både Mackan och jag var lite osäkra. Vi hade blivit okoncentrerade och stundvis glömt bort matchen framför våra ögon.

Så snart lagen ställt upp och hurrat för varandra, kom Fjutten springande bort till oss.

”Vad glad jag blev när jag fick se att ni var här”, flämtade han andfådd. ”Tänk två från det bästa sjumannalag som någonsin funnits … ja och så jag också. Jag ska berätta för brorsan att jag träffat er … Lillen jobbar på en Amerikabåt … Men jag måste rusa … Jag ska åka med en kompis till Umeå. Han väntar redan …”

”Ska du flytta …?”

”På sätt och vis … jag pluggar fysik på universitetet …”

Vi gapade av förvåning … men det var precis vad man kunde vänta sig av Fjutten, sa vi efteråt. Alltid oförutsägbar.

*

”Kom och drick en kopp kaffe”, sa Mackan till mig, när vi fortfarande stod kvar vid räcket och Fjutten sprungit iväg mot omklädningsrummen, snabbare än vad han brukade springa på planen.

”Jag hälsar på hos morsan just nu … några dagar bara. Farsan är på … ja, på det där hemmet … Det är tredje gången. Det har blivit bättre för varje gång, säger mamma, och kanske blir det så den här gången också … Vi hoppas förstås, morsan och jag. Mellan återfallen är han jättebra … Farsan var faktiskt själv hoppfull den här gången, så kanske … Har han bestämt sig så går det nog bättre …”

Huset såg ut precis som jag mindes det, men det var annorlunda ändå. På brunnslocket låg en stor och tung sten. Där slaskhögen och utedasset varit växte brännässlorna höga och en stor hög med skräp, bräder, sågspån, trasiga takstickor och några rostiga plåthinkar låg där också.

Vi hade satt oss på brunnen. Gräset var högt vid brunnsringarna. Brunnens vev satt fortfarande fast, men hinken att dra upp vatten med var borta. Långt borta såg vi älven glittra bortom landsvägen. Det var stilla och skönt där mitt på gårdsplanen och rönnarna ner mot åkrarna doftade medan sommarfåglarna kvittrade lite stillsamt och matt.

”Mamma och pappa har fått det lite moderniserat som du ser … dragit in vatten och har toalett inne. Det blev trångt men bekvämare … för mamma mest …”

Jag nickade mot lagårn och frågade:

”Får jag …?”

Jag tyckte att jag fick en nästan omärklig nick, så jag reste mig, rundade skräphögen och undvek brännässlorna och tistlarna. Det första jag såg på baksidan var läderbiten som var så hoptorkad att den såg ut som en del av den grå timmerväggen. Den hängde på en spik på väggen intill gödselluckan. Lädret var torrt och sprucket i sömmarna och det som ännu satt kvar på väggen skulle snart ramla ner. Man måste nog veta att det varit en fotboll för att kunna se det. Lite grann av de olika fälten på bollen syntes. Spiken var rostig och gödselluckan hängde lite snett på sina gångjärn. Den hade inte heller använts på lång tid. Det var länge sedan djur funnits i den ladugården eller i någon annan lagård i närheten. De var borta redan då Mackan höll på med sina övningar där bakom lagårn.

Jag sa ingenting till Mackan när jag kom tillbaka. Jag bara nickade och hon förstod.

Gunhild, Mackans mamma, lyste upp när vi kom in. Hon fångade Lill-Joje i famnen, då han kom springande med utsträckta armar, men det var mot mig hon log. Hon hade samma sorts skrattgropar som Mackan. Tänk att jag aldrig sett det förr.

”Så fint ni fått det …”, sa jag och tittade mig omkring. Vedpanna i köket och vattenburen värme i alla rummen, men vedspisen stod kvar. Muren var kritad och vit som på den tiden, då det fanns en öppenspis där. Dubbelfönstren var hakade och över köksbordet hängde en rund lampa.

Utan att fråga började hon duka fram och hon sökte i plåtkanistrarna i skafferiet efter kakor och från den lilla frysen fick hon fram blåbärsbullar.

”Jag bakade i går. Förstod att jag skulle få storfrämmande …”

och så skrattade hon, så där pärlande glatt som Mackan också gjorde ibland.

Hon pekade på bordet.

”Den här duken fick jag en gång av din mamma. Hur har hon det nu? Man ser henne aldrig åt det här hållet numera …”

Hon pratade fort och allt gick ihop.

Jag sa i alla fall att min mamma hade det bra. Det hade gått bra sedan pappa dog, hon hade det nog bättre nu … efteråt.

”Ja, jo, det är nog så … det behöver inte bli sämre …”

Jag förstod vad hon menade. Hon klappade mig lätt på ena axeln.

Lill-Joje ryckte mig i armen och ville visa något. Jag tittade på Mackan och hon nickade, och steg upp då pojken drog iväg med mig … till det som nog var gästrum just nu. Pojken lyfte fram en boll, höll i den med bägge händerna och sa Titta! Så släppte han ner bollen mot foten och började jonglera, fyra, fem, sex, sju gånger. Jag blev så imponerad att jag böjde mig ner och gav pojken en stor kram. Han slingrade sig för att komma loss och få fortsätta med bollen.

”Du måste gå ut på gården …”, hörde jag hans mormor säga. Hon stod i dörröppningen och småskrattade. Då och då sneglade hon på kaffepannan på elplattan. Hon lyssnade efter ljudet då kaffet kokade upp. Mackan stod nära mig.

”Vilken duktig pojke …”, sa jag. ”Ditt bollsinne …”

”Minns du den här?” frågade hon och pekade på en liten tavla på väggen. ”Jag fick den av dig en gång … Du sa att den hette Spökfåglar men på tyska var det något annat. Du hade börjat läsa tyska och var så stolt över det. Jag var stolt över tuschteckningen … Tänk att den fått sitta kvar … Det finns inte så många tavlor här i huset. Efteråt har jag tänkt att du kanske menade något med den, med spökfåglarna som hade två huvuden på varje kropp men ändå bara två vingar. ”

Jag hade inget minne av att jag gett henne teckningen men jag var glad att jag gjort det. Det kändes bra att hon behållit den så länge. Vi tittade båda på mörkret i bilden och på de märkliga fåglarna. Till slut sa jag att jag inte kunde komma på någon symbolik … om det nu fanns någon.

Efter både påtår och tretår började jag antyda att det var dags för mig att åka hem. Jag såg hur Gunhild och Mackan såg på varandra och Mackan nickade lite.

”Du måste se det här innan du far … Min klippbok … ja, egentligen Margaretas, men det var jag som skötte om den. Titta på första bladet!”

DISTRIKTETS BÄSTA SJUMANNALAG

Det var rubriken på en liten tvåspaltig artikel. Favoriten från stan föll med 4-0, flicka bäst i pojklag. Ingressen var skriven över de två spalterna. Och så beskrevs den oväntade segern för IFK:s sjumannalag, som kollektivt fick beröm för sin insats. Bäst på plan och den som definitivt avgjorde till IFK:s fördel med en mycket välplacerad straff var Mackan, forward i IFK:s lag. Den straffen gör få a-lagsspelare om!

Margareta klippte ut den där artikeln från tidningen och klistrade in den mitt på sidan. MIKAEL har skrivit den, men vem det var har jag inte någon aning om.

”Det var nog jag … Jag hittade på olika namn, då jag fick chansen att skriva några rader i tidningen … då Stig inte hade tid …”

Klippboken var nästan full. Jag bläddrade lite och såg att det var många matcher med IFK som var utklippta och några där jag också varit med …

Långt bak fanns en stor artikel med bild. Det var Mackan, idrottslärare. En föregångare. I alla idrotter fick pojkar och flickor samma behandling. Till och med i fotboll, som hon infört som en obligatorisk del i idrottsämnet … även för flickor.

”Joje?”, sa jag till sist. ”Johan Krister…?”

Mackan småskrattade lite. Min pappa heter Anders som andranamn och pojkens pappa också och du heter Anders … Jag tänkte att gossen kanske kunde bli lika framgångsrik på fotbollsplanen som du … Johan sen … det är ett släktnamn det också …”

”Joje är redan toppenbra … med dina anlag … Bättre hade han aldrig kunnat få …”

”Du då, Kristoffer … har du barn?”. Det var Gunhild som frågade.

”Nä, inte än … ”

”Jag bodde ihop med Jojes pappa ett tag … men det funkade inte …”, sa Mackan. ”Han har två barn, Joje och en pojke till … nästan exakt lika gamla …”

Samtalet stannade av. Gunhild stängde klippboken försiktigt och tittade på mig när jag reste mig för att gå.
”Välkommen tillbaka. Det var så roligt att du tittade in …
Mackan följde mig till dörren.

”Jag är hemma tre-fyra dagar till”, sa hon samtidigt som jag fick en lång hejdåkram. ”Vi kan väl träffas på CeKå i morgon och prata om gamla minnen ...”

När jag åkte hem tog jag vägen förbi den åker där vi haft vår fotbollsplan. Ingenting fanns kvar. All matjord var bortskalad. En stor väg skulle fram precis där. Grävskopor stod färdiga med sina stora käftar för att utplåna vår barndom.

     Tidigare till största delen publicerad i min novellsamling
                      ”Han som hittar på” (2016)