… OCH SEN DÅ? Här slutar historien om Grubbans IF och det unga tonårsgänget med de osannolika framgångarna. Laget upplöstes och själva grubban, jordtäkten med skräp, krossat glas och vass plåt fylldes igen. Trädan schaktades bort, målens hässjevirke ställdes upp mot den enda lada som inte revs då Riksvägen (E4:an) skulle gå utanför byn. De trasiga målnäten blev nog liggande i någon dikeskant och ungdomarna fick annat att syssla med.
… OCH SEN DÅ?
Berättelserna om spelarna i Grubbans IF och deras stora kärlek till fotboll har berett mig mycket glädje då jag suttit och skrivit. Mackan och framför allt Fjutten har jag låtit leva vidare i andra berättelser. En del har jag publicerat i mina vanliga novellsamlingar. Händelserna, matcherna, sker senare i de här personernas liv, men är ändå starkt knutna till den sommaren då allt gick så bra för sjumannalaget.
Spelglädjen och uppfinningsrikedomen på fotbollsplanen var densamma för dem som fortsatte en tid – särskilt hos Robert Persson, Fjutten. Men utan Mackan hade sjumannalaget knappast blivit så framgångsrikt som det blev. Hon fick inleda mitt berättande, och hon får också avsluta det i berättelsen ”Kom och drick en kopp kaffe”.