Våra sponsorer

Länk till Italic AB hemsida, öppnas i nytt fönster

Länk till Leif Larsson hemsida, öppnas i nytt fönster

Länk till Laitis hemsida, öppnas i nytt fönster

 


Raan.nu logo 

 
Logga in
 BÖLE  DEGERSEL  FORSNÄS  FORSTRÄSKHED  GUNNARSBYN  HÖGSÖN  JÄMTÖN  LÅNGTJÄRN-HEDEN  MJÖFJÄRDEN  MJÖTRÄSK  NEDRE FLÅSJÖN  NIEMISEL  ORRBYN  PRÄSTHOLM  RÅNEÅ  SÖRBYN  VITÅ  VITÅFORS  ÄNGESTRÄSK  ÖVRE-RÅNEÅ SOCKEN  ÖVRE-VITÅDALEN 
Endast medlemmar i Raan.nu kan se denna sida.
För att bli medlem klicka här:

BLI MEDLEM

(det kostar endast 100 sek/år och familj)

<< Tillbaka till Raan.nu startsida <<


<< Tillbaka till Huvudartikel

 

JAG VAR TOLV ÅR

Inte hade vi någon särskild utrustning för att sparka boll. Vi spelade med det vi gick och stod i. Många mammor blev nog förargade för gräsfärg på byxornas knän. På fötterna hade vi alltid blå smärtingsskor, smidiga och lätta. Att få spela med riktiga fotbollsskor var länge bara en dröm.

 

 
                Efter Eberhardssons original

JAG VAR TOLV ÅR

 

Jag var tolv år,
smal som en hässjestör
och med ben
som spinkiga enrisgrenar,
den dag då jag läste
att UK hade tagit ut mig
till IFK:s pojklag.

Jag hade blivit
fotbollsspelare på riktigt
och fick låna
Helges gamla fotbollsskor,
med hård tåhätta
och storlek 42,
fem nummer för stora.

 

En halv Året Runt
stoppades in framtill i skorna
men skorna var för stora – ändå.
Jag fick spela högerytter
och när vi fick en hörna
ville jag inte slå den.
Men ingen annan ville heller,
de ville göra mål.

 

Långt i fjärran såg jag målstolpen
då jag sparkade till
Bollen rullade i alla fall
åt rätt håll, tänkte jag.




<< FöregåendeNästa >>


Information
ID 45064
Källor
Datum
Plats
Redaktör
Kategori

 



Diskutera/Kommentera ovanstående information  



Namn

Epost

  
Denna sida drivs av föreningen Raan.nu
×
Meddelande från