Alla som tittade på gick därifrån. Jag tyckte precis att Ester sa ”komantanterna” och vände mig om för att se om det var mattanterna från Barnbespisningen som kom springande.

”Kom an!” sa vi ju alltid, när vi höjde knytnävarna och skulle slåss eller åtminstone låtsas slåss.

Men det kom inga tanter, bara Renström, som med älgkliv kom rusande från fyrans klassrum i storskolan. Han lyfte upp dom bägge pojkarna från marken och höll dom isär tills dom slutade veva med nävarna. Båda blödde näsblod och kläderna var grå av gruset och dom snörvlade och smågrät men mest var dom nog arga ännu. Matti hade fått ett hål på sina byxor och det blödde från knäet, som han skrapat mot gruset. Renström ledde in dom till fröken Ester, som tvättade av dom blodet. Dom fick sitta i sina bänkar med händerna knäppta och Ester stod framför dom och tittade strängt på dom.

”Kombattanter” – jag kunde inte låta bli att fråga Ester. Den här gången passade det visst bra att jag frågade, för Ester sa att det är dom som slåss med varandra som kallas så. Där fick jag allt lära mig något, tänkte jag och sa ordet flera gånger för mig själv. Mamma hade ju sagt åt mig att jag skulle lära mig språket ordentligt. Det tyckte jag ju att jag redan kunde, men nu förstod jag vad hon menade. Ibland dyker det upp nya ord.

”Kom an, kombattanter!” mumlade jag hela vägen hem på eftermiddagen.

Sen började Ester prata konstigt igen. ”Bättre fly än illa fäkta”, sa hon. "Ibland är det bättre att springa sin väg än att börja slåss, särskilt om man tror att man inte kan vinna."
En fnysning hördes längst bak i klassrummet. Det var Jens-Hjalmar. Jag förstod honom. Ingen sprang saktare än han, men samtidigt var han starkast av alla – och störst. Dessutom hade han en boxboll i källaren hemma. Ingen annan hade sett den, men han hade talat om det. Sånt ljuger man inte om.

Sedan sa Ester att ”Bättre fly än illa fäkta” kallas för ett ordspråk. Det är när någon sagt något bra för länge, länge sedan och många sedan säger samma sak, när det passar in. Så frågade hon om någon i klassen hört något ordspråk någon gång. Nu blev jag jätteförvånad, för innan jag ens hunnit öppna munnen, hörde jag en liten flicka, som hette Gerd säga ”Bättre en fågel i handen, än tio i skogen”. Inte visste jag att flickor kunde något om fåglarna i skogen. Flickor brukade inte säga så mycket och det här tyckte jag var lite dumt. Vad är det för bra med en fågel i handen? Då är det bättre med alla fåglarna i skogen, tyckte jag, men sa det inte. I stället viftade jag med handen så att den höll på att lossna, tills Ester inte längre kunde låtsas att hon inte såg mig.

Tre man i dimma

Då sa jag: ”Tre man i dimma. Vem fan är det?”
Det blev lite fniss och Ester blev röd om kinderna. Hon snörpte på munnen och närmade sig min bänk. Inte så fort men lite hotfullt.

”Vem har sagt så där?” frågade hon.
”Pelle!”, sa jag, ”och alla andra. Alla säger så och det var Pelles farfar som sagt så för hundra år sedan minst, då han kom vilse på säljakten.”

Det där sista om säljakten och Pelles farfar hade jag ingen aning om att jag visste. Jag vet inte ens om Pelle har någon farfar. Jag själv har ingen. Inte som jag vet om i alla fall. Men jag tyckte att det lät så himla bra, sedan jag sagt det. Ester glodde på mig en stund, men så tog hon upp Bibliskan. Då fattade jag att någon gjort något dumt, för då brukade Ester ta fram den boken med berättelser från Bibeln. Där fanns alltid något som passade.

Pojkarna som slagits satt och snorade och tittade på varandra, tills Matti började småskratta. Då satte Pekka också i gång och snart fnittrade hela klassen, ända tills Ester dängde Bibliskan i katedern och det blev tyst igen. Då hickade Matti och det var nära att fnitterskratten börjat igen. Fnitter-Eva och Virriga Vera tyckte också att det var jättesvårt att hålla sig från att skratta. Eva hade stoppat nästan hela tröjärmen i munnen för att låta bli och Vera låg dubbelvikt över bänklocket. Men hon skrattade nog ändå för hela hennes rygg småhoppade. Inte förrän det varit alldeles knäpptyst i klassrummet en lång stund, tittade hon upp, och då torkade hon ögonen. Tänk om hon suttit och gråtit!

Bibliska berättelser tyckte jag var bra. Det var spännande historier. Dom var säkert lika bra som dom böcker min morbror brukade läsa. Han hade en hel hög med böcker med mjuka pärmar. Det fanns alltid en fin bild av en sträng karl i trenchcoat och hatten djupt neddragen i pannan. Ibland höll han i en pistol eller åtminstone i en cigarett. Nästan alltid var det en tant som såg ut att ropa och skrika, som om hon var jätterädd för något. Min morbror sa att det var kioskdeckare och att jag skulle få dom, när jag lärt mig läsa. Klart att det var bråttom med att lära sig läsa. Men det gick sakta. Alla skulle hinna lika fort, tyckte Ester. Vi höll fortfarande på med P och inte ens det var den sista bokstaven.

Bibliskan var säkert lika bra som kioskdeckarna, kanske ännu bättre för den hade ju hårda pärmar. Alla kunde inte hålla tyst som jag, så det dröjde innan Ester kunde sätta igång. Jag var tvungen att säga åt dom andra att Bibliskan var ännu bättre än en kioskdeckare, så nu måste dom vara tysta. Men då började Ester prata om Bibliskan istället för att läsa och berätta.

”Bibliska berättelser är minsann ingen kioskdeckare”, sa Ester, och hon lät strängare än vanligt. Hon frågade mig vem som sagt så.

”Det har min morbror gjort”, sa jag.
”Vad heter han då?”
”Pelle”, sa jag.
”Heter alla du känner Pelle?”
”Nä, bara Pelle – och Pelle. Det är dom jag känner.”

 Nästa dag pratade jag förstås om Pelle igen och då frågade fröken Ester hur gammal den där Pelle egentligen var. Jag sa 35 år eller kanske 22 eller nånting sånt. Ester sa att hon ville veta lite mer precis och bad mig fråga Pelle, så att vi skulle få facit. Det gjorde jag - frågade Pelle.

”Vet du, fröken, vad Pelle sa, då jag frågade hur gammal han är? Han sa att nästa år är han tre gånger så gammal som jag är då, och min mamma är då fyra gånger gamlare, jag menar äldre, än jag. Det är ju precis på något sätt men svårt att förstå.”

”Då är han 23 år nu och din mamma 31. ”
Det var det värsta jag hört. Jag blev alldeles paff, som min mamma brukade säga. Det stämde ju på pricken. Hur i all världen kunde Ester veta det där?

”Det var fa…derullan så bra”, sa jag. ”Du är nog världens bästa fröken, som vet allt.”
”Var bor din morbror?”
”Hemma hos oss, så klart”, sa jag. ”Han går snickerikursen. Han säger att han ska bli rundabordssnickare eller kanske orgelbyggare. Det sista är inte lönt har jag berättat för honom. Det finns redan en orgel i vartenda klassrum.”

 Efter slagsmålet började fröken Ester att prata om brushuvuden.
”Det var”, sa hon, ”pojkar, mest pojkar, som brusade upp väldigt fort. Dom blev arga fort.”
Tomtebrus! tänkte jag på. Ester är nog inte så dum, det stämmer. Så fort pulvret hälls i glaset brusar det upp och fort går det. Jag tänkte att jag skulle visa Ester att jag också kunde något, fast hon såg lite orolig ut, då jag räckte upp handen.

                     Brushanar

”Brushanar”, sa jag, ”brusar dom också upp fort och blir arga?”
Hon såg faktiskt lite lugnare ut, då hon svarade att brushanar är vadarfåglar, små snäppor, kallade hon dom. Arga är dom inte heller, utan tvärtom. Dom är jätteglada att vara många tillsammans och då hoppar dom omkring och spelar för varandra. Dom visar upp hur vackra fjädrar dom har och flaxar med vingarna och ibland låtsas dom springa mot varandra som för att bråka. Dom blåser upp som en stor krage kring huvudet och dom har alla möjliga färger.

Jag berättade att jag flera gånger sett brushanar framför ladorna på Finnholmen. Dom brukar komma före storspovarna, fast brushanarna drillar inte så mycket. Dom är nästan tysta.

”Att brusa upp – är det samma som att bli tvärarg?” frågade jag fröken.
Jo, så var det. Det ska jag komma ihåg att säga till min lillebror, när han blir arg. Han blir verkligen tvärarg.

”Lugna dig nu, din brushane”, ska jag säga.