En gång satt vi i en stor gammal tall på var sin tjockgren, men det var inte bra. Det var obekvämt och knöligt och så tappade jag smörgåsen rakt ner på myrstacken nedanför. Då det var utfärd, skulle hela klassen gå till samma ställe samtidigt och i ett led bakom varandra. Det var svårt. Vi fick lämna skolböckerna i skolan och i ryggsäcken skulle vi ha något att dricka och några smörgåsar. Mamma gav mig en sockerdricksflaska med mjölk och tre limpsmörgåsar med stekta ägg.

Det var första skoldagen med dåligt väder. Det var lite dimmigt och nästan småregn en stund, men det gjorde ingenting. Förresten skulle det vara så när vi var på utfärd. Fröken Ester sa det till en annan fröken. ”Så här är det alltid, när vi ska ut med barnen”. Varför det skulle vara så, talade hon inte om.

Vi fick gå ganska länge bakom varandra. Det var inte så lätt. Dom som gick före gick så sakta. Mest sakta gick Ester, men hon gick med bestämda steg. Några gånger vände hon sig om för att se om vi alla var med. Jag tror att hon hade varit ganska listig, då hon ställde upp oss i ledet på skolgården. Vi fick gå två och två bredvid varandra – en pojke och en flicka. Jag fick gå tillsammans med en flicka som hette Viviann. Hon kanske var ny i klassen, för jag var inte riktigt säker på att jag hade sett henne förut. Det var förresten en hel hop som kunde vara nya i klassen. Flickor allihop. När jag frågade Viviann varifrån hon kommit så plötsligt, sa hon att hon var från byn som alla andra och att hon börjat skolan samma dag som jag. Hon satt bara två bänkar bakom mig och det hade hon gjort hela tiden. Det tyckte jag var konstigt – att flickor kunde vara så osynliga och så söta när man äntligen fick syn på dom. Bäst att se upp. Dom kunde ju vara var som helst, utan att man anade det och så tysta och snälla dom måste ha varit under alla lektioner.

Men det var ganska roligt att gå i samma par som hon. Jag tyckte att jag blev minst 5 centimeter längre. Dessutom var hon söt och mörkhårig och hade hon varit pojke hade hon säkert fått vara med i vårat fotbollslag. Jag tänkte att jag skulle försöka komma ihåg att fråga henne om hon ville vara ”Kalle-Bakom” nästa gång vi sparkade boll mot storpojkarna i tvåan. Sedan tänkte jag att jag kunde flytta lite bakåt i klassrummet, så att jag kunde titta på henne ibland, alltså när jag tittat färdigt på bilderna på väggen. Men hur jag skulle förklara det för Ester, kunde jag inte komma på. Jag kunde ju inte säga att det var för bilderna på väggen en gång till.

Först hade jag inte brytt mig om åt vilket håll vi gick. Byn kände jag inte till så bra om det inte var närmast skolan. Efter en stund kände jag igen stengärdsgården och alla brännässlorna utanför smedens hus och den branta backen ner mot bäckravinen och storgranarna där nere. Vi var på väg neråt Sundet. Nu började det bli farligt. Jag undrade för mig själv om dom andra visste det. Till Viviann ville jag inte heller säga något. Hon verkade snäll och det var onödigt att skrämma upp henne.

Där nere i ravinen spökade Småskärs-Erik … fast det gjorde han nästan bara på kvällarna, då det var mörkt. Och nästan bara då jag ensam cyklade hemåt. Varenda gång var det precis där jag brukade komma ihåg att jag glömt laga cykellyset. Jag ville inte skrämma upp hela klassen så att den började skena iväg, så jag sa ingenting om spökeriet. Men jag sneglade ner i ravinen, då jag gick över bron. Mitt på förmiddagen var det inget spöke där, inte som jag såg i alla fall. Men Ester hade läst sagan om De tre bockarna Bruse för oss och i den var trollen under bron. Förresten bodde en karl som hette Egon Bruce bara en liten bit från oss. Det var långt ifrån bron över ravinen så han hade nog ingenting med det att göra. Tror jag i alla fall. Och inte hade han några getabockar heller hemma hos sig.

Kaviarsmörgås och äggsmörgås

Till slut stannade Ester mitt på en stor äng, där det fanns en brunn men inget hus. Där hittade hon på flera springlekar, så man blev minst lika svettig som under en fotbollsmatch på skolgården. Sedan visslade hon plötsligt i en visselpipa, då vi fått upp farten riktigt ordentligt och sa att nu skulle vi äta vår matsäck. Det var nog det som var meningen med hela utfärden. Det var roligare än när jag och min bror och kusinen gjorde det. Jag hittade en fin platt sten att sitta på och så kom Viviann och satte sig på samma sten. Jag såg att Ester tittade på oss, så det var säkert hon som bestämt det. Men det var roligt det också. Viviann sa att hon på höstarna brukade åka skridskor på Träsket. Det var alltid så fin is där. Jag hade smörgåsar med stekta ägg men efter en stund såg jag att Viviann bara hade hårdbrödssmörgåsar med kaviar. Och vet du vad som då hände? Plötsligt HÖRDE jag hur jag sa ”Ska vi byta smörgås? En kaviarsmörgås mot en äggsmörgås”. Då gjorde vi det. Konstigast av allt var att jag, som aldrig förr tyckt om kaviar, mumsade i mig en hel kaviarsmörgås och tyckte att den var god.

Sedan skulle vi marschera tillbaka. Det var en rolig dag och inte gjorde det ett dugg, att det småregnade en stund.

                                         *

Jag tror att alla andra dagar var varma dagar den där hösten, då jag började skolan. Solen sken alltid, om det nu inte berodde på att det var så roligt att gå i skolan. Men det var andra, som också tyckte om att det var varmt och soligt – det var getingarna. Det fanns massor av getingar kring skolan. En frukostrast hörde vi ett illtjut eller minst två förresten över hela skolgården och ut från flickornas dass kom Fnittriga Eva och Virriga Vera springande, samtidigt som dom försökte dra upp småbyxorna under klänningarna och dessutom också vifta med båda armarna efter getingar som surrade omkring dom. Den här gången fnittrade dom inte ett dugg. Eva och Vera gick i min klass. Hade det varit några andra flickor hade vi nog inte brytt oss, men dom här två flickorna var bra. Dom hade till och med en del gånger slutat att kasta boll mot skolväggen och stått och hejat på oss i ettans lag, när vi sparkade fotboll på skolgården. Därför gjorde vi en paus mitt i en match. Det stod 9-5 till mitt lag, så det gick bra.

Vi var några modiga killar, som inte var tappade bakom ett hölass. Så brukade Pelle från Stadigs säga då och då. Vi förstod genast hur det var. Getingarna hade ett bo någonstans där inne i flickornas dass. Dörrarna hade flickorna lämnat öppna, så vi kikade in. Precis som vi trott hängde flera stora getingbyllor i taket. En var lika stor som vår fotboll och på den kröp det omkring cirka 37 getingar. Det här var inget man kunde göra något åt utan att planera. Vi gjorde så att vi gick in på pojkarnas dass och klättrade upp under takbjälkarna. Vi kröp och hasade oss närmare getingarnas bon, det stora och flera mindre. Vi hade en lång kratta med oss. Det var precis att vi nådde fram och kunde stöta ner de största byllorna. Alltihop ramlade ner i dasset rakt ner i tunnan och getingarna flög runt, runt som svirrande raketer. Snabbt som en grisblink hasade vi oss tillbaka och tog oss ner igen. Getingarna hade inte anat vårt anfall. Faktiskt fick vi inte ett enda stick.

Under tiden hade fröken Ester och magister Renström, som var lärare i fyrans klass, kommit ut, när dom hört alla skrik och sett alla springande ungar. Nån hade sagt att jag och Sune och Simon klättrade från pojkdasset och över till flickornas dass, så fröken Ester och magister Renström blev riktigt arga på oss. Ester undrade vad Sune och Simon var för ena. Så började getingarna surra kring Ester och hon började skrika hon också och rusade in. Renström hojtade att alla skulle gå in i klassrummen och stänga dörrar och fönster. Eftersom det stod 9-5 till oss i fotbollsmatchen, gick det bra. De arga getingarna fick lugna ner sig ett tag, medan Renström och slöjdläraren, som hette Sköld, byltade på sig så att knappt en centimeter av skinnet syntes. Sen gick dom för att försöka få bort getingbona. Dom hade en vanlig fiskhåv med ett extra långt skaft, som slöjdläraren säkert gjort i slöjden och så hade dom satt en tät duk över själva håven. Det tog en stund men dom lyckades faktiskt dra ut getingbyllorna och bränna upp allihop. Hur dom gjorde med storgetingsbyllan, som vi puttat ner i dasstunnan, vet jag inte. Jag tror att det blev bra … De getingar som överlevde irrade väl runt ett tag och sökte efter sitt bo och drottningen, innan dom försvann helt.

En annan sak som dom inte hittade och ingen annan heller var räfsan som vi använt, när vi petade ner getingbona. Vi hade så bråttom att hasa oss ner från takbjälkarna att den blev kvar där uppe.

Gunnar Sunesson (Sune), Gunnar Simonsson (Simon). Ulf Gunnarsson (Gunnar)

Två pojkar i klassen hette Gunnar. Det var Gunnar Sunesson och Gunnar Simonsson. Vi kallade den ena för Sune, den andra för Simon. Det var smart och enkelt. Därför måste vi kalla Ulf Gunnarsson för Gunnar. Det var listigt av oss men svårt för andra att förstå. Vi blev som en hemlig klubb. Det var jättebra när vi sparkade boll mot andra klasser. Förresten fanns det dessutom redan en annan pojke som också hette Ulf. Det var därför Ester inte visste vilka Sune och Simon var fastän dom var elever i hennes egen klass. Jag tror att jag glömde bort att tala om det för henne, men hon frågade inte heller.