Fortsättning och avslutning på ”Amerika – mitt drömland” som påbörjades i föregående tidningsnummer. Artikeln är en sammanställning som DAGMAR WIKBERG, Böle, sammanfattat från OSCAR ENGSTRÖMS dagbok.
Vi hyrde ett litet 4-rumshus, flyttade dit våra gamla, nästan utslitna möbler.Sedan spadade jag upp en fin köksgarden och plantade allt möjligt. Fick mig arbete vid ett sågverk långt borta med 10-timmarsdag, 2,50. En vecka var nog!
Sedan fick jag arbete på en stor byggnad, mycket fin med rullande trappor. Inte något långt arbete.
En morgon ute på avenyn mötte jag en som fråga om jag ville ha arbete, så jag fick arbete vid en byggnad. En mycket god man, men jag hade min ansökan inne för staden och fick order att taga min examination, vilket jag gjorde med glans och fick mitt kort, 100%, allt som kan fås. Fick börja vid vattenavdelningen. Vi hade att taga ut stora rör ur gatan, för den skulle sänkas 20 till 30 fot. Nog var det varmt och fuktigt under jorden, och man fick vara både våt, lortig och svettig. Första december 1909 var det arbetet slut.
Så mötte jag en god vän, som jag hade arbetat för, en murare. Han höll på med Oddfellow. Eftersom jag var medlem fick jag arbete. I början av mars var det slut. Snart fick jag bud från staden att infinna mig och fick då sådant arbete som jag tyckte om. Reparera broar, dockor samt plank och lägga gator.
Man hade nog hårda dagar att framleva utan att Lena var sjuk. Hon blev sängliggande, ingen rast och ingen ro, t. ex. julafton, då alla hade julglädje, satt jag vid hennes sjuksäng natt och dag. Inte mediciner, bara någon tesked vatten var allt hon smakade. Hon yrade och sade något ibland. Dr. Lund kom. Ingenting kunde han göra. Snart var hon vit som ett lik. Nästa dag kallade jag på Dr. Crookah. Han påstod att det var anemi. Han gav henne andra mediciner. Hon blev bättre och var uppe och arbetade, köpte sig ny klänning,nya skor, hatt och paraply. Skulle njuta av den sköna våren. Men glädjen blev kort. Det började fort gå nedåt. Jag fick tag i en flicka till hjälp, och alla mina vänner ställde upp, men förgäves. Den 22 juni 1911 insomnade min Lena, född i Kils församling, Värmland, 1869.
Hon hade tillhört IOGT sedan 1897. Hon var en mycket engagerad Godtemplare, hade sett följderna utav rusdrycker från sin barndom. Hon ville offra allt för nykterheten. Frid över hennes minne.
Nu var jag ensam. Det var långsamt, och jag kände mig orolig. Inte hade jag någon lust att gå ut. Många gånger var jag på väg, men vände om innan jag kom fram.
Snart flyttade jag till Ernst Hawkinson med fru, som hade sympati för mig. Jag bodde där 16 månader. Mitt möblemang, inte något fint, men nog så dyrköpt, blev till ingenting annat än förargelse för hela min återstående livstid. Jag fick 40 dollar kontant. En del lämnade jag på kredit, en del försökte jag behålla. De är nu spridda kring hela United States.
Jag började arbeta och spara och insåg att det nu faktiskt blev lite pengar över. Jag tänkte på alla de år jag arbetat bara för att leva i bekymmer, betala doktorsräkningar, ett antal. Då jag bara tänker på deras namn, var det 20 olika doktorer, utom tanddoktorn. Långsamt kändes det, men någon tanke på att börja ett nytt liv vid min ålder hade jag inte.
Min Lena och jag hade ofta brukat delta i utflykter och annat, som IOGT-loger och andra organisationer anordnade, t.ex. med ångbåt till Bremerton Navy Yard 1907, där vi bl.a. besåg krigsfartyg. Vi var på Bellmans-utflykt anordnad av Svenska Sångare, Svenska dagen juli 31 1909, utställningar, museer, bibliotek osv. Efter att jag blivit ensamvar jag 1912 med på en utflykt arrangerad av IOGT, men alla syntes främmande för mig. De tänkte bara på sig själva, delade inte ens med sig av maten. Gud bevare oss för sådana utflykter!
År 1913 var ett olycksår. Den 13 augusti skulle jag stensätta en gata. Fick åka bil till arbetet den dagen. Då kom Tacoma-tåget och kastade vår bil över ända, så att mitt ben fastnade. Glasbitar skar mig i ansiktet. Äntligen kunde de vända bilen och lyckades ta loss benet, men jag kunde inte stå. En polis-automobil tog mig till stadens hospital med god fart. Där blev jag rullad in på en bår, undersökt, och blodet tvättades bort från ansiktet. Jag fick ligga på hospitalet 49 dagar och fick besök två gånger i veckan av mina ordensbröder.
Det blev stora doktorskostnader. Ett år efteråt blev det rättegång den 6 juni 1914. Då dömdes spårvagnsbolaget att betala 7000 dollar till mig i ersättning. Det fanns en del som blev avundsjuka och sade: Du är nu en rik man och har sparpengar, och så fick du flera tusen i ersättning. Nu behöver du inte arbeta mer! Men tänk, hur jag fick lida när jag skulle börja arbeta igen, för då var jag inte alls bra än, efter att jag fått mitt ben förstört. Jag fick gå länge med käpp. Så en dag fick jag en planka över min onda fot. Den värkte och svällde.
Nu började jag taga massage två gånger i veckan 15 juni till 16 december hos Dr. Eastman. Han tryckte med tummarna, så att han höll på att svimma, och tungan hängde utanför munnen. Tummarna voro böjda. Han arbetade så att svetten rann, om patienten tålde det, men sade du ett enda ord, å, Gud! Då blev han arg och bad dig gå.
Den 9 december 1916 tog jag tåget till Minneapolis, dit jag anlände den 11 december. Det mesta jag sökte var frid och glädje samt naturens underverk: berg och sten, både gul, röd och grön, bäckar, älvar och stora slätter.
Den 12 december var jag hos broder John Engnell och hans fru Jenny, fick mat och kaffe. Nästa dag till min gamla IOGT-loge. Sedan träffade jag vänner: Herrskapet Emil Engman, Mr Mrs John F. Fornberg, W. P. Karlsson, John Bjurqvist, Mina Lidström m. fl.
Den 22 och 23 december 1916 satt jag på tåget till Chicago. På Omahajärnvägen gick det mycket sakta, stannade nästan för en mjölkflaska. Min svåger, Ulrik Eriksson, mötte mig vid framkomsten. Vi hade aldrig träffats förr.
Snart var vi hemma i hans fina hem, och jag min syster Amalia möta fick. På 26 åren de långa hon hade åldrats, och jag ( ! ) helt gammal och utan hår, ty tidens tand hade oss båda gnagit.
Den 24 december var som dagen före jul. Allting välputsat, stort fint hus, familjen endast två. Ut på staden i trängsel en stund. Inget att undra över - det är lika vart man far. Nu första julaftonen hos min syster, som var en elva år, då jag lämnade Sverige. Gröt, lutfisk samt alla tillbehör. Efter vi hade ätit och språkat om gamla tider - och en önskan att vi hade vår svåger Österberg och vår syster Selma här från New York - gick jag till vila i en god bädd. Å, hur härligt att få slumra in hos min gode svåger i ett Paradis!
Den 25 december 1916. Juledags morgon, upp kl. 5, gick till kyrkan. Sjöng Ett barn är fött, Var hälsad… Den 1 januari i nådens år 1917 firas också nyår i kyrkan. Sedan med Mr och Mrs Eriksson att hälsa på Frida Lundholm från Böle, nu Mrs Gust. Hansson.Den 9 mars 1917. Stadens bibliotek syntes vara en god tillflyktsplats för sådana som inte tycka om krogar.
Den 20 mars 1917 lämnade jag Amalia och svåger Eriksson. De gjorde mig sällskap till stationen. I Detroit stannade tåget länge för att tullsnokar skulle hinna med att undersöka, så även i Buffalo N. Y.
Dagen därpå hade jag stämt möte med svåger Oscar Österberg. Såg honom på långt håll med son och dotter. Nu blev det handskakning. Bara 14 år sedan vi träffades i Minneapolis. Tog färjan över floden till N. Y. City. Åkte spårvagn - högbanan - till 149:e gatan i Bronx. Där möttes jag av min syster Selma samt den lille sonen, som kunde hälsa på morbror Oscar mycket fint på ren svenska.
Min syster och jag, samt att bli bekant med societeten i N. Y. City, kändes som en olägenhet. Jag kom från Vilda Västern och hade mest umgåtts med bönder och grovt folk.
Den 23 mars 1917. Svåger Österberg, L.D. i IOGT-logen Klippan, ledsagade mig. Vi tog det underjordiska tåget till logen. På programmet är rusdrycksförbud för Förenta Staterna redan år 1920. Nästa dag ut på staden med systersonen till en biomatiné.
Den 8 april firades påsk i sällskap med Österberg på Billy Sundays Tabernacle på Broadway. Sittplatser för 18000. Där fanns inte plats för fler.
Den 10 april firade jag min 53-årsdag hos syster Selma. Lilla Daisy hade bakat. Den 12 april hade jag att vakta den lille 2-årige Jorj. Att se på en rullande trappa, då folk stod på den, var något stort för honom.
Den 1 maj 1917. Demonstration, Ordenshuset, Brooklyn. Dit måste jag om än jag i graven låge. Med min systerson som vägledare var jag glad att finna IOGT-lokalen den 12 maj. Den 25 maj IOGT-logen Klippan. Såg ut som om alla förglömt mötet. Den 26 maj IOGT-logen Fyrtornet. Mycket dåligt besökt. Det fanns två dragspel, det enda hoppet att rädda logen.
Den 31 maj 1917 lyckades jag bliva inbjuden utav de kristliga kvinnornas nykterhetsför-ening. Tacksam att få sitta främst en gång, lyssna på den fina sången och musiken, förutan tal, men när det gäller nykterhet har jag allt lagt ned en hel del tid på detta arbete, inte som en missionärstalare eller något stort, men trogen den goda saken bland mina arbetskamrater har jag haft många argument.
Den 20 juni 1917 till Zoological eller Bronx Park. Den upplivar gamla minnen, då man lyssnar på fågelsång, samt där nere vid bryggan, då man ser hur unga lära sig att sköta årorna i båten. Den 23 juni förbereder man sig för midsommar. Tänk, i forna dagar vilken glädje det var att få fara hem till pappa och mamma i deras enkla hem och få känna doften av rönnen och häggen där vid bäcken!
Den 5 juli 1917. Battery Park. Många gubbar sitter nog här och tänker på andra sidan havet, där de lekte som barn och drömde att det här landet flyter av mjölk och honung. För samma resa är Svenska ångbåtskontorets biljettpris: tredje klass 53 dollar, andra klass 91 dollar.
Den 18 juli 1917 börjar jag längta ut från New York. Den 20 juli. Samma längtan till andra världar. Över havet om så vore, men min hemväg är stängd. En stund i bilioteket gör mig gott.
Den 23 juli. Skulle lämna New York. Tog farväl av Selma och barnen. Den lille Jorj var mest rörande. Svåger Österberg gjorde mig sällskap till båten. Åkte med ångaren Hedrek Hudson, 400 fot ( 120 m ) lång, 82 fot ( 25 m ) bred, maskinen 6000 hästkrafter, 4 däck, stora hjul. Resan med båten ca 25 svenska mil, började vid Frihetsstatyn / Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Orkestern spelade. Många fina scenerier sågs från båten: Jersey City, Singer Building, 41 våningar, Woolworth Building, 55våningar, City Building, 34 våningar, Palisades Park, West Edgewater, Harlem, Fort Lee osv.
Klockan 6.30 på aftonen framme i Albany, besåg staden, sände några postcard. Kl.9.45 fortsatte resan med tåg. Natten mörk, så man hade inte mycket att skåda. Den 24 juli kl.6.30 i Buffalo, åt frukost där. Vidare 7.30. Såg nu många fina platser: Cleveland, Toledo, South Bend. Framme i Chicago kl. 8.30 på aftonen, trött av resan. Nu till 7920 S. Elizabeth Street. Hemma hos Amalia och svåger Eriksson.
I augusti 1917 var jag i Museon. Såg där kulor och maskingevär, torpedbåtar, allt som kan döda och förstöra land och folk. Från verandan såg jag hur de exercerade i hettan. Var på IOGT, Harms Park, där det hölls tal, men det rörde sig mest om kriget. Sedan sång och dans.
Det finns också intressanta ämnen och glädjeämnen. I september var det föreläsning i IOGT-lokalen utav N. Swanson från Seattle West om Pelle Molin från Ådalen. God musik, IOGT-orchestra.
Den 21 oktober IOGT. Bazaar 1041 Newport Ave. Musik: Carlssons Trio. Sång, national-klädda damer. Dans. Många goda handarbeten av logernas systrar, samt många importerade från Sverige. Tombola, lyckohjul, smörgåsar.
I november läser man i tidningen om krig och elände: Bomb på Operan, som skrämde dem alla. Polistationen i Milwaukee har sprängts, och elva personer dödades.
24 december 1917. Arbetade till 4. Sedan fick vi vår julgratifikation. Hemkommen fick jag först gott kaffe. Sedan klädde jag mig i all barnslig julglädje. Julgröt, lutfisk m.m.
25 december. Upp kl. 5, kläda sig i högtidsdräkt. Eriksson hade då kokat tiodubbelt kaffe - med dopp. Sedan tågade vi till kyrkan. Alla lyssnade med andakt. Sedan en god frukost hemma. Julpresent, många julkort. Fast gammal kände jag mig ung och glad för alla vänner jag har. Vill ingen förlora.
26 december. Brev från E.A. Engström, Böle. 28 dec. julgåva från svåger Österberg samt brev.
31 december 1917. Med herrskapet Eriksson till kyrkan att vänta på det nya året under bön och sång av kö.
* * *
Åren 1918 och 1919 skrev Engström mest om nykterhetsfrågor och IOGT, och i januari 1920 hade han som hängiven Godtemplare ett glatt budskap att framföra: ” Den 16 januari 1920 kl. 12.10. Då träder rusdrycksförbud i kraft över USA, allt som tillhör Förenta Staterna.”
År 1920 lämnade sedan Oscar Engström sin ungdoms ”Drömland” och slog sig ner i sitt barn-domshem i Böle, Råneå, där släkten fortfarande bodde kvar. Han var nu ca 56 år och besvärades ännu av skadan i foten. Även nu ägnade sig Engström åt IOGT och besökte bl.a. logerna i Sörbyn och Kalix.
På äldre dar blickade Oscar Engström tillbaka på sin tid i USA. Hans syster Selma och hennes man drev ett eget företag i New York. Båda hade utbildat sig till herrskräddare i Gävle, innan de lämnade Sverige. Systern Amalia var lärare. Hon och maken, som Engström ibland kallade Mr och Mrs Eriksson, ägde ”ett stort fint hus i Chicago”, enligt Engström. Det var troligen med de syskonens karriärer i åtanke som han ställde sig frågan: ”Om man från barndomen hade fått smak för att studera, vad nytta skulle man haft?”
Kvar i Engströms barndomshem finns bl.a. nio små anteckningsböcker med svart pärm, ett otal foton som Engström tagit bl.a. i USA samt en imponerande ordensutmärkelse, som han tilldelats i USA för sitt långa och djupa engagemang i nykterhetsrörelsen. Den är ca 40 cm lång och kan liknas vid en sjalkrage ( krage utan snibbar ). Upptill är den av mörkt lila sammet, i övrigt är den klarröd. Både inner - och ytterkant pryds av ett 1,5 cm brett silver-stickat band ( broderat med silvertråd ) i plattsöm. Tätt bredvid är det en bård av två olika guldglänsande trådar, som bildar meanderslingor. Tre gyllene stjärnor och en lagerkrans smyckar den röda sammeten. Ytterkanten omges av en guldglänsande frans. Vänster- och högerdel fästs ihop nederst på innerkanten, vilket döljs av en rund ”dyna”, som täcks av veckat sidentyg i rött, vitt och blått. Två 8 cm långa tofsar av gyllene metalltråd är upphängda i en stjärna i ”dynans” mitt. Ett förnämligt ordenstecken att bära vid festliga tillfällen inom ordensällskapet!
Engström hade hela livet kvar värken i foten, som han ådragit sig i bilolyckan, då han höll på med gatuarbete i USA. Senare i livet drabbades han av cancer. Oscar Engström avled i Råneå den 15 augusti 1931.